NOVELLETT. Kanske var det på grund av en far som suttit med pissluktande morgonrock och whisky i tio år som du var överdriven med att vässa din penna med ryskt specialverktyg av titan. Ville du att penna skulle vara virknål och ur den skulle växa en blekgul glittrande väv, sensuellt blekt fladdrande som en super 8-film över vad som nog aldrig riktig funnits (På bordet spelar tingen med balanser och klanger. Dessa ständiga distraktioner för att hindra vad alla kreatörer söker: den absoluta blicken för motivet som har schwung och viktlöshet som sekunden då fiskare fångar sin lax, att öga och penna sjunger samklangt som nylontråd vid vårfrisk älv.)
Men innan tid för sorgeskriv fanns en annan kunskap. Den innersta här-och-nu-visshet som endast kolt i kortbyxa på sommarlov behärskar. En redskapsbod med flagnad färg och smidd spik med solvarm nyckel till dörr mot mörkt jordigt rum med pjäxor, skidor och uppstoppade rävar. Dina rosa fotvalv över tröskel som druckit juniljus.
Er jovialisk granne kom med braxen och din nervösa pingstvänsmor fick väl hitta ett recept.
“Kanske citron så smakar det inte dy”.
Hon behärskade matens hantverk men brast i fantasi. Det var salt, peppar och oregano på sin höjd. Över henne fanns ständigt en slags… musighet. En darrande ängslan och absolut konkretion i tänkande gjorde att hon som mest lämnat hembygden med fem mil.
Men vem är du är döma? Ofta nog lös hon friskt och starkt nere i sänkan fördjupad i trädgårdsarbete vid potatisblommor och vinbärsblad. Far dog och efter pliktskyldigt sorgearbete startade hon en butik för naturmedicin och konsthantverk. Så gick dagarna framöver. En dag stelnade hennes inre ljus till form och även hon dog.
jesper.nordstrom@opulens.se
