PROSA. Martin Söderlind har forskat i antikens kultur och samhällsliv men har på senare tid också ägnat sig åt att skriva skönlitterärt. Hans debutroman “Ögonblickar” beräknas längre fram i år. Vi har nu glädjen att presentera hans novell “Polen 1992” i två delar. En mörk men fascinerande berättelse. Detta är den avslutande delen. Första delen kan läsas här.
POLEN 1992 – del 2
”Här är det nog”, säger jag med tvekan, nästan motvilligt, som en bekännelse. Samtidigt är rösten lugn för att inte framkalla en tvär inbromsning.
Vägen har just kommit ut ur ett skogigt parti och solen får Gerhard att fälla ner solskyddet. Jag gör likadant. Utsikten får mig att känna igen platsen. Lite längre fram gör Oder en omisskännlig krök.
Tanken på att vi är framme får mina händer att darra. Kroppen känns alldeles kall. Nutid och dåtid korsar sina spår i mitt medvetande. Smälter samman och löses upp i varsin beståndsdel bara för att återigen smälta samman. Mina olika åldrar alstrar varandra i ett slags evig växelverkan. Jag är rädd för varje sinnesintryck eftersom de väcker något förflutet till liv.
”Är du säker?” säger Gerhard. Det hörs på tonfallet att han är fylld av förväntan. Som om något angenämt väntar oss. Jag förstår att han ännu inget minns.
”Så säker som någon kan vara”, säger jag och får i samma ögonblick det bekräftat på andra sidan vägen där en grusväg svänger på väg uppför en backe.
Jag fattar tag i Gerhards arm och föreslår att vi väl kan sitta en stund i bilen innan vi går ut. Han rycker på axlarna och tar av sig solglasögonen.
”Hur känns det, pappa? Är det nervöst?”
Jag förmår bara åstadkomma en nickning. Han lägger handen på min axel.
”Efteråt kommer det att kännas så mycket bättre.”
”Tror du det?” undrar jag klentroget men känner mig tacksam för beröringen.
”Du kommer ångra dig djupt om du låter bli.”
Jag ser det förflutna vart jag än ser. Även när jag blundar.
*
Gerhard prövade en pusselbit, hittade ingenstans där den passade och tog en annan. På bilden som framgick av de utlagda bitarna syntes en åsna, en gris och en ko stående framför ett stängsel med ett hus i bakgrunden. Den som bebott barnkammaren hade låtit det halvfärdiga pusslet ligga kvar när man gav sig av, som om det skett i brådrasket.
Jag satte mig på huk bredvid honom och lät min hand fara genom hans hår. Ansträngde mig till det yttersta för att inte låta min ångest skina igenom.
”Du ska inte vara orolig. Snart har du ett lillasyskon.”
Han nickade långsamt. Jag önskade att han skulle fråga om det skulle bli en pojke eller en flicka. Jag skulle svara att man inte kunde veta. Sedan tänkte jag fråga vad han helst önskade sig. Då kunde han svara antingen det ena eller det andra. Och sedan skulle jag säga att vi väl fick se. Men han sa ingenting.
Jag tog en pusselbit och lyckades placera den rätt vid grisens bakben.
”Nu måste jag se till mamma”, sa jag till slut. ”Hon kommer kanske att skrika men det är inget farligt. Så låter det när man föder barn. Det blir nog bäst om mamma får vara ifred tills det är färdigt.”
”När är det färdigt?”
”Jag vet inte riktigt. Jag kan säga till.”
Han nickade igen och fick dit en pusselbit.
Anna hade vaknat. Lugnet var som bortblåst. Hon andades kort och snabbt. Brösten hävdes och sänktes hastigt som om hon var andfådd. Benen särade och knäna uppdragna. Varje rörelse framkallade vågor i madrassen som om hon låg och flöt. Hon hade tagit av sig underbyxorna och blottade sin öppning.
”Andreas, håll i mig”, sa hon och sträckte ut handen. Den var alldeles varm. Våra valkiga handflator skavde mot varandra i det fasta greppet. Händerna på två människor som levt av jorden.
”Jag drömde så hemskt.”
”Jaså. Vad drömde du?”
”Om honom. Fången som kom till vår gård.”
Jag hajade till och harklade mig för att dölja min sinnesrörelse.
”Jaså, han”, sa jag och försökte mig på ett förvånat tonfall. Jag ville inte avslöja att han ofta varit i mina tankar.
Tårarna rann ner för Annas kinder, förvridna av en gråtens grimas. Hon torkade sig om näsan med en väl använd näsduk.
”Han upprepade de där orden. Enträget bad han mig om något. Jag ville uppfylla hans önskan men kunde inte eftersom jag inte förstod vad han ville. Plötsligt var jag i hans kläder. De hårda ansiktena log nästan muntert, fulla av förväntan på vad de tänkte ta sig till. Aldrig har jag känt mig så rädd. Sedan vaknade jag, tacksam över att få vara jag. Men rädslan fanns oförminskad kvar. Förstår du? Jag är lika rädd som han var den gången.”
”Du har inget att vara rädd för”, sa jag och försökte låta övertygande. Hon började andas än häftigare inför vad hon skulle säga.
”Tror du gud förlåter mig?”
Hennes senkomna ånger oroade mig. Som om hon låg på sitt yttersta ville hon komma tillrätta med sin skuld. Jag ryggade inför tanken på att hon behövde en präst som kunde ge henne syndernas förlåtelse.
”Klart han gör”, sa jag med eftertryck och kramade hårdare hennes hand, orolig för att hon inte skulle låta sig övertygas.
”Hur kan du veta det så säkert? Du tror ju knappt själv på gud.”
”Jag har hört troende människor prata om honom. De säger alltid att han är förlåtande.”
Hon såg på mig med ögon som utstrålade den där rädslan hon pratat om. Men hon var inte rädd för människorna. Hon var rädd för livet efter detta. För gud.
”Jag tror gud skickade vår objudne gäst för att pröva oss. Vi bestod inte provet, särskilt inte jag. Vad tror du de gjorde med honom?”
Många gånger hade jag funderat på den saken. Naturligtvis hade de dödat honom men vad de tagit sig till dessförinnan hade jag ingen aning om. Däremot kände jag mig övertygad om att mina gruvligaste fantasier inte överträffade verkligheten. Jag svarade ingenting.
”Är du snäll och ber med mig”, sa hon och knäppte sina händer runt min.
Vi bad Fader vår flera gånger. Hon mumlade orden snabbt som om de utgjorde en besvärjelse. En trollformel som skulle skydda mot makter som ville illa. Till slut tog tröttheten över. Ordflödet lugnade sig och stannade av likt en flod som når havsmynningen. Hon andades lugnare och lät huvudet sjunka ner på kudden. Ansiktet slätades ut och en välsignad frid la sig över anletsdragen. Snart var hon försjunken i dvala igen.
Jag var så rädd för att hennes föraningar skulle visa sig stämma. Då skulle jag bli ensam med Gerhard, kanske ensam med det nyfödda barnet, om det överlevde. Vad skulle jag då ta mig till? Fortsätta vandringen med ett för tidigt fött spädbarn i famnen som inte hade något att äta? Jag skulle väl få se det sakta dö av svält. Redan då, innan det var fött, slog mig tanken på att hjälpa barnet över på andra sidan. En tanke som jag genast sköt undan och inte ville kännas vid. Men den hade redan hunnit slå rot. Det hjälpte inte hur mycket jag förbannade mig själv. Att förkorta den nyföddas lidande framstod alltjämt som ett rimligt alternativ. Trots allt kunde vi ju inte vänta hur länge som helst. Rätt som det var skulle bolsjevikerna komma ifall vi inte gav oss iväg.
Jag såg på hennes vilande anletsdrag. Svetten lackade ur den gulbleka hyn. Rosorna hade slocknat och flätorna hängde halvt upplösta utmed kinderna. Med handen kände jag på hennes blanka panna. Den var het. Hon stönade lätt i sömnen eller dvalan eller vad det nu borde kallas.
*
”Kan du inte gå ut och titta själv?” säger jag vädjande till Gerhard. ”Huset borde ligga där uppe på kullen.”
Han ser forskande, nästan strängt på mig och skakar långsamt på huvudet.
”Nej, pappa. Nu måste du ta dig samman. Jag förstår att du drar dig för att uppsöka det förflutna. Det är helt naturligt. Men jag är övertygad om att bördan kommer att bli lättare efteråt. Det blir som när man går i psykoterapi och genomlider förträngda minnen. Att återuppleva dem är att bli fri från dem.”
Han hade själv gått i terapi, något jag aldrig övervägt, trots att han tjatat. Jag har aldrig varit något annat än en enkel jordbrukare som knappt läst några böcker. Och jag tvivlar på att återseendet av platsen kommer att göra mig bättre till mods. Minnena är knappast förträngda. För varje meter jag närmar mig platsen framträder de allt livligare. Varför ville jag egentligen komma hit? Till min förvåning har jag inget svar.
Med stor tvekan öppnar jag bildörren, vrider på kroppen och sätter ner fötterna på vägrenen. Bävar inför varje ögonblick, varje nu. I gräset växer vilda blommor som jag inte känner namnet på. Ändå finns de. Jag är obetydlig och ensam i en värld likgiltig inför min existens. Inte så mycket som en axelryckning skulle naturen ägna sig åt om jag dog här och nu. Några humlor surrar från den ena stängeln till den andra likt små helikoptrar. I tystnaden mellan bilarna som svischar förbi kan jag höra ljudet av deras vibrerande vingar, så oansenliga i jämförelse med de klumpiga ludna kropparna.
Jag reser mig upp och stänger dörren. Tar in den vidunderliga vyn. Känner igen en samling byggnader på motsatta stranden som kan ha varit ett gammalt kloster. Så biter jag ihop och vänder mig om. Möter Gerhards blick över biltaket när han kisar mot det glittrande vattnet. Han öppnar bakluckan och vi tar var sin krans. Först nu lyfter jag blicken ovan backen och vägstumpen som leder upp till höjden där huset ska ligga.
Men där finns inget hus.
Mer lättad än besviken korsar jag vägen tillsammans med min son och går upp för backen. Där huset stått ligger nu en tom parkeringsplats. Ogräs växer över de vita markeringarna. Jag går fram till platsen där pumpen borde ha stått och får syn på någon sorts metallplatta. Brunnen har plomberats. Runt parkeringen reser sig en tät lövskog som delvis döljer utsikten man en gång hade från huset.
”Nå?” säger Gerhard otåligt. ”Var är det någonstans?”
”Det låg här”, svarar jag och beklagar att jag måste göra honom besviken. ”Det är som jag trott. På nästan femtio år har en hel del hunnit hända.”
*
Jag ställde en fotogenlampa i fönstret för att visa att huset var bebott och därigenom avvärja oönskat besök. En andra lampa ställde jag på nattduksbordet bredvid Anna. I skenet från några levande ljus åt jag sedan kvällsmat med Gerhard. Han hade slutat lyfta blicken. Den vilade vid smörgåsen som låg halväten på assietten. Inte heller jag hade någon vidare aptit. Men jag sa till honom att försöka äta upp eftersom vi behövde alla krafter vi kunde få. Med ens hördes Annas skrik skära genom mörkret i hallen och trappan.
Jag lade fram fram pusslet på köksbordet och sa till Gerhard att sitta kvar, hur mamma än skrek. Skyndade mig så gott jag kunde upp till sängkammaren. Med en skål varmt vatten som fått stå och puttra på spisen trevade jag mig fram i mörkret. Men det var inte dags. Bara ännu en värk som efter hand gick över. Jag hann gå ner både en och två gånger till Gerhard. Till slut sa jag att han borde gå och lägga sig i sängen i barnkammaren. Först ville han inte. Han sa att han var rädd för dockorna. Jag samlade ihop dem och slängde dem i en låda halvfylld med leksaker. Till slut gav han med sig. Så fort han lagt sig slocknade han omedelbart, till min stora lättnad.
Efter ännu en lång stunds väntan i det svaga skenet från lampan verkade tiden vara inne. Ögonblicket jag fasat för. Anna krystade så att ansiktet vitnade och läpparna försvann. Hela tiden mumlade hon något om att det var Gud som straffade henne. Att hon snart skulle få möta samma öde som den förrymde fången. Jag kramade hennes hand liksom hon kramade min. En hårbeklädd hjässa syntes som en luden boll i den vidgade öppningen.
”Lova mig att du försöker ta hand om barnet”, sa hon och uttalade orden stötvis för att hinna få tillräckligt med luft mellan dem. ”Du måste försöka leta upp en nybliven mor som vill förbarma sig.”
Jag erinrade mig min tanke nyss på att släcka livslågan som höll på att tändas och skämdes.
”Du kommer att kunna amma det själv så fort det hela är över, tro mig. Precis som du gjorde med Gerhard.”
Hon skakade energiskt på huvudet.
”Nej, Andreas, detta är det sista jag gör.”
Jag förstod inte hur hon kunde vara så säker, nästan besatt av tanken på döden. Samtidigt anade jag någonstans att hon hade rätt. Något kändes fel med födsloprocessen, det förstod jag utan att ha något att jämföra med eller kunna peka på något särskilt.
Hjässan gled allt längre ut. Huvudet nådde den punkt där det var som bredast och öppningen allra vidast. Sedan följde resten av kroppen med nästan av sig själv, och därpå efterbörden. Plötsligt låg alltsammans på det nerblodade lakanet.
Det var en flicka. Mina ögon tårades av rörelse inför åsynen av min dotter. På Annas anmodan hade jag letat upp en sax i köket och klippte med suddig blick och darr på handen av navelsträngen, varpå jag la barnet på moderns bröst. Där låg det och skrek med gäll genomträngande stämma. Det lät så livskraftigt, så obändigt. Under tiden grät även Anna med ymnigt flödande tårar. Först verkade det vara av lättnad. Men snart märkte jag att något var fel. Efter en stund tystnade hon och föll tillbaka i djup dvala.
Jag hade helst velat försöka väcka henne men ville också hålla mitt löfte att ta hand om den nyfödda. Skulle just tvätta barnet i vattnet som blivit lagom ljummet när jag hörde en röst i dörren.
”Ska mor dö nu?”
Jag la tillbaka flickan på Annas mage och vände mig mot Gerhard.
”Nej, det är över”, sa jag fast jag för varje ögonblick blivit alltmer övertygad om att jag skulle förlora min hustru.
”Får jag komma in?”
Jag tvekade men nickade till slut. Sängen såg förfärlig ut med moderkakan mellan Annas särade ben och det skrynkliga barnet otvättat liggande mage mot mage. När han gick fram och ställde sig vid sänggaveln märkte jag att tårarna ymnigt flödade över de röda kinderna. Alla tre grät vi. Bara Anna hade slutat, uppslukad av slummer eller något mycket värre och djupare.
”Sover mamma?” Rösten lät skärrad. Han närapå skrek fram orden av rädsla för vad jag skulle svara.
”Det kan man säga. Hon är trött efter att ha fött din syster.”
En lång stund stod han tyst och såg på när jag försökte tvätta barnet med ovana rörelser. Till slut frågade han varför hon grät. Jag svarade att nyfödda brukar göra det. Att han själv gjort det när han föddes.
Då hände något med Anna. Något stelt och livlöst smög in över henne, som när den första frosten stiger ur marken och lägrar sig i gräset. Hon slutade andas. Utom mig tog jag tag i hennes axlar och ruskade henne så häftigt jag tordes med tanke på den nyfödda. Hennes lealösa huvud föll ner från kudden och kom att hänga ut över sängkanten.
Gerhard sprang sin väg. Jag la tillbaka Annas huvud mot kudden, tog barnet i famnen och gick efter min son. Medan flickan fortsatte skrika famlade jag mig fram utan att kunna se ens en handsbredd framför mig. Rädd för att med flickan springa in i en dörr eller något liknande. Men jag förstod att jag måste hitta Gerhard och försöka lugna honom. Barnets gälla läte fick mörkret att skälva och tätna. Jag började med barnkammaren men där var han inte. Det ena rummet efter det andra sökte jag trevande igenom medan jag ropade på min son, ständigt rädd för att trampa fel och ramla ner för trappan. Till slut blev jag varse att han krupit in i en garderob där han satt och kämpade för att inte avslöja sig. Ofrivilligt gav han ifrån sig ett svagt kvidande läte.
”Snälla Gerhard, kom fram”, sa jag förtvivlat. ”Nu måste vi hjälpas åt du och jag.”
”Är mamma död?”
”Ja, det är hon.”
På något märkligt sätt fick beskedet honom att lugna sig. Flickans gråt hade gått över i ett obeskrivligt ljud som inte bådade gott. Det fanns ingen tid att försöka trösta Gerhard annat än med några hastiga ord om att han inte behövde vara rädd. Ord som knappt hade någon verkan. I mörkret ställde jag mig på knä, letade upp Gerhards hand och la den på flickans huvud.
”Känn på din syster. Vi måste hitta på ett namn åt henne. Vad tycker du hon ska heta?”
”Jag vet inte.”
”Vi kan väl fundera på saken”, sa jag och reste mig upp. Gerhard hade lugnat sig ytterligare av beröringen. Nu måste jag se till att den nyfödda fick något i sig.
I min barndom hade jag hört talas om ett sätt att mata ett spädbarn som inte hade tillgång till en kvinnas bröst. Plötsligt hade minnet dykt upp ur åratal av glömska. Även om det antagligen bara skulle försena det oundvikliga måste jag göra allt jag kunde för att visa för mig själv att jag inte hade för avsikt att döda flickan. Och så ville jag uppfylla mitt löfte till Anna. Om jag bara klarade barnet genom natten skulle jag kanske lyckas hitta en nybliven mor någonstans i den breda flyktingströmmen.
Vi hade en flaska mjölk i matsäcken som fortfarande var någorlunda färsk. Jag la barnet på sängen i barnkammaren, hämtade lampan på nattduksbordet och skyndade mig ner i köket med Gerhard i hasorna. Spisen var fortfarande het. Jag värmde mjölken tills den började sjuda och lät den sedan bli ljummen. Ur ett linneskåp ryckte jag till mig en handduk, doppade ena hörnet i mjölken och stack in den fuktiga fliken mellan barnets läppar. Men hon vägrade suga. Efter flera enträgna försök gick jag tillbaka till sängkammaren och la i ren förtvivlan min dotter vid Annas bröst. Girigt slöt hon läpparna kring bröstvårtan. Men naturligtvis kom det ingen mjölk.
I säkert ett par timmar fortsatte jag försöka med handduken, hela tiden med min son vid sidan. Förgäves försökte han väcka sin mor till liv. Han bönade och bad att hon skulle slå upp ögonen och vakna. Gråtande borrade han ner ansiktet i hennes halsgrop.
Under tiden tystnade den nyfödda. Ansiktet slöt sig som en mussla medan kroppen blev orörlig. Till slut slätades rynkorna ut och anletsdragen blev avspända, med en smal springa mellan de bleka läpparna. Jag hämtade en liten spegel ur vår packning och höll den framför hennes näsa och mun. Hon var död.
För att vara helt ärlig fanns mitt i min djupa sorg ett stråk av lättnad över att flickan lämnat oss. Jag la henne ovan på hennes döda mor. Sedan blev vi stående länge och betraktade de båda kropparna i skenet från fotogenlampan. Först nu blev jag varse att det luktade färskt blod som vid höstslakten.
Utmattad gick jag och la mig på sängen i barnkammaren. Mina fötter stack ut över sänggaveln. Men det störde mig inte det minsta. Jag la armen om Gerhard. Hans envisa tårar slutade äntligen att flöda medan de istället trängde fram ur mina ögon innan vi barmhärtigt förpassades in sömnens rike.
Nästa morgon vaknade jag och blev genast alldeles klar över var jag befann mig och vad som hänt. Det kändes som om sömnen varit alldeles svart och drömlös, så nära ett icke medvetande man kunde komma med livet i behåll. Gerhard sov fortfarande. Jag väckte honom varsamt och frågade om han ville ha frukost. Han skakade på huvudet. Frukosten kunde vänta. Istället förklarade jag vad jag tänkte göra.
Gick ut till förrådsskjulet och letade upp en spade. Med redskapet över axeln strövade jag länge runt efter en lämplig plats i den väldiga trädgården. Den sträckte sig mycket långt åt väster. Gick förbi några rosenplanteringar och ett trädgårdsland där ogräset hade härjat vilt mellan grönsakernas snörräta rader, fram till en samling buskar som verkade markera änden på tomten. Inne bland snåren fanns en öppning. Den fick duga. Jag ville välja en så undanskymd plats som möjligt i hopp om att graven skulle få vara ifred. Trots att jag riskerade att stöta på sega rötter började jag gräva.
Van som jag var vid hårt kroppsarbete bekom mig sysslan inte särskilt mycket. Gerhard satt på marken och följde mitt arbete. Höstdagen var solig och ovanligt varm. Han behövde inte frysa.
När graven var tillräckligt djup letade jag upp ett lakan och en stor handduk ur linneförrådet. Sedan gick jag till sängkammaren där de båda kallnade kropparna låg, den ena ovanpå den andra. En stund blev jag stående och tittade på Annas livlösa ansikte. Mungiporna hade åkt tillbaka och fick det att se ut som om hon log. Hon såg belåten ut. Men jag förstod att uttrycket framkallats av något så opersonligt som tyngdlagen.
Så gott jag kunde svepte jag in Annas kropp i lakanet, bar ut den och la den i gropen så varsamt jag kunde. Hon hamnade på sidan så att jag fick hoppa ner och lägga henne på rygg. Sedan lindade jag den nyföda i handduken och la henne på Annas mage.
Innan jag började skyffla igen graven funderade jag på någon sorts avskedsceremoni. Mest för Gerhards skull läste jag Fader vår. Så fick jag för mig att vi borde kalla barnet något. Jag frågade Gerhard om han kommit på något namn. När han skakade på huvudet föreslog jag Eva. Han nickade. Sedan grep jag mig an det avslutande arbetet. När jorden föll på Annas ansikte som stack fram ur kanten på svepningen började han gråta igen för första gången på ett tag. Kroppsansträngningen hade fått även mig att sluta fälla tårar. Men nu kom de tillbaka.
När jag fyllt igen graven tvättade jag mig hjälpligt vid pumpen. Det hade hunnit bli sent på kvällen. Ännu en natt tillbringade vi i huset. På morgonen den tredje dagen tog jag kärran och styrde den ner för backen mot vägen. Där vände vi oss om en sista gång och såg upp mot huset i vars trädgård min fru och dotter låg under jord. Aldrig hade jag känt mig så övergiven som då. Jag försökte lägga platsen på minnet ifall jag någon gång skulle få tillfälle att återvända. Så började jag köra kärran framför mig längs vägrenen. Gerhard knatade tappert efter.
*
När jag lyfter blicken åt väster får jag syn på något som jag märkligt nog knappt tidigare lagt märke till. Flera bostadshus ligger uppradade utmed en ås som löper parallellt med floden. Husen är i fyra våningar. De en gång ljusa fasaderna har mörknat av smuts och avgaser. Men utsikten från fönstren måste vara vidunderlig. Förut hade där bara legat en tätbevuxen skog som löpte fram till husets trädgård.
”Var är graven?” frågar Gerhard i samma ögonblick som jag själv blir varse platsen. Istället för det täta buskaget öppnar sig en lekplats i änden av husraderna. En klätterställning, några gungor och en stor sandlåda där det sitter ett litet barn och gräver med en spade. Den röda skärmmössan lyser som ett moget bär i vårsolen.
”Den måste ha legat ungefär där sandlådan är”, svarar jag häpen.
På en bänk i närheten av barnet sitter en ung kvinna med ett annat mindre barn i en barnvagn. Hennes bara ben ligger korslagda över varandra med fötterna instoppade i ett par genomskinliga plastsandaler. Hon viftar otåligt med ena foten. Det lilla barnet börjar gny högljutt så att det tydligt hörs bort till där vi står. Kvinnan lyfter blicken och tittar förvånat på oss. Vi måste se underliga ut där vi står med var sin gravkrans i händerna.
Gerhard tar ett djupt andetag.
”Herregud! Tror du kropparna ligger kvar?”
Jag svarar inte utan ser på kvinnan som plockar upp den gråtande ur vagnen, ogenerat lyfter fram ena bröstet ur blusen och lägger barnet vid sin barm. Även Gerhard följer kvinnans rörelser. Plötsligt ger han ifrån sig ett märkligt ljud. Det dröjer en stund innan jag förstår att han gråter. På över fyrtio år har jag aldrig hört honom göra det. Ändå känner jag igen ljudet. Försiktigt lägger jag handen på hans axel.
”Gerhard, hur är det fatt?”
Otydligt mumlar han något om att barnets skrik fått honom att i ett slag minnas allt. Lillasysterns gråt, mors blottade bröst, hennes bleka och kalla kropp. Det vita ansiktet som försvinner under den svarta mullen.
”Vi döpte henne till Eva, var det inte så?”
”Det stämmer”, svarar jag och vet inte vad mer jag ska säga.
Det är detta jag varit rädd för hela tiden. Jag hade gärna besparat honom denna upplevelse. Vad tjänar det till att riva upp det som sjunkit ner i glömska? Varför kom jag på idén till denna resa?
”Aldrig i hela mitt liv har jag varit så rädd”, snyftar Gerhard. ”Det var så mörkt i det där huset. Och mor kunde inte längre komma och trösta mig. Jag satt i garderoben och ville bara försvinna bort från alltsammans. Vakna ur mardrömmen och finna att mor fortfarande levde. Men hur jag än knep ihop ögonen så att stjärnor dansade innanför ögonlocken fanns mörkret kvar när jag spärrade upp dem igen.”
”Du var så modig, Gerhard. Trots att du var så liten.”
Han rycker på axlarna och torkar sig i ögonvrårna.
”Jag hade inget val.”
Kvinnan på bänken ser konfunderad på oss. Jag prövar att vinka försiktigt åt henne. Hon vinkar lite tafatt tillbaka. Den lilla har tystnat vid bröstet. Barnet i sandlådan märker att modern ser på något och vänder sig om åt vårt håll. Vi måste ha skrämt honom för han slänger spaden och springer fram till sin mor och vill bli upptagen i famnen. Men modern har fullt upp med att amma.
Jag inser att vi inte längre har något ärende för vår resa. Vi får vackert göra oss av med kransarna någon annanstans. Plötsligt kommer jag på vad vi kan ta oss till med dem.
”Kom Gerhard. Det finns något vi kan göra.”
Vi går ner för slänten igen, korsar vägen och passerar vår bil på väg ner mot flodstranden. Där slänger vi våra kransar ut över vattnet. Genast bärs de av strömmen ut till mitten av flodfåran. Det tar en god stund innan de försvinner ur sikte. Då vänder sig Gerhard mot mig med utsträckta armar. Vi omfamnar varandra och står en god stund kropp invid kropp. Han har slutat gråta. Jag tänker att det trots allt blir en ganska fin avslutning innan vi vänder hemåt. Knappt har jag tänkt tanken förrän det hugger till i bröstet som om någon kört över mig med pansarvagn. Inte just nu, hinner jag tänka. Men ljuset försvinner och jag hamnar i ett medvetslöst mörker.
När jag vaknar ser jag lysrören paradera förbi ovanför mig på raka led. Ett ansikte svävar ovanför mig. Först känner jag inte igen det. Sedan ser jag att det är Gerhard. Han ler uppmuntrande mot mig.
”Allt kommer att bli bra, pappa”, hör jag honom säga. ”De kommer att ta hand om dig.”
Tydligt hör jag på rösten att han är orolig. Trösten riktar sig lika mycket till honom själv.
info@opulens.se
