Novell: “Polen 1992 – del 1” av Martin Söderlind

Prosa & poesi.
Illustration: Klara Söderlind.
Illustration: Klara Söderlind.

PROSA. Martin Söderlind har forskat i antikens kultur och samhällsliv men har på senare tid också ägnat sig åt att skriva skönlitterärt. Hans debutroman “Ögonblickar” beräknas längre fram i år. Vi har nu glädjen att presentera hans novell “Polen 1992” i två delar. En mörk men fascinerande berättelse. Fortsättning följer på onsdag. 

POLEN 1992

Strax innan skymningen kör vi förbi vägskylten till Oswiecim utan att svänga av. En lång stund sitter Gerhard tyst. Blicken vilar stint framför oss, som om det var han som körde. Vägen slingrar sig fram genom det grönskande slättlandskapet, osäker på vart den är på väg. Böljande sädesfält varvas med lummiga dungar av björk och bok. De kastar allt längre skuggor över vägen och åkrarna. Längre bort hänger molnen regnstinna över nejden. I bilen råder en molande stämning.

                      Ända sedan han blivit gammal nog klandrar Gerhard mig. Som en puckel har jag burit min livslånga skuld för mitt bidrag till en hel generations brott mot mänskligheten. Jag räknar med att han kommer att förebrå mig ända till slutet. Det räcker att se hans stålblå blick från sidan, inramad av en veckad panna och en mörk ton under ögonen. Från den yttre ögonvrån strålar rynkor ut över tinningen i en solfjädersform.

                      Men förebråelserna har mildrats med åren. Som en del av hans tonårsrevolt var de betydligt värre.

                      ”Hur kunde ni gå på alltsammans?” kunde han fråga. Något enkelt svar finns inte och har aldrig funnits. När jag ändå försökte förklara var han oftast alltför otålig för att lyssna och ansåg att jag bara försökte urskulda mig. Han var aldrig intresserad av att förstå. Och jag får ge honom rätt. Trots alla förklaringar förblir det hela obegripligt även för mig. Men något måste man ju säga.

                      ”Snart har vi väl kört färdigt för idag”, säger jag prövande. Han mumlar något knappt hörbart till svar. Så säger han plötsligt:

                      ”Tänk att landskapet runtomkring var vackert även då. Fåglarna sjöng i det nyutslagna lövverket. Solen gick sitt varv över himlen. Stjärnorna tändes på kvällarna. Det är så grymt på något vis.”

                      Jag väljer att inte säga något av rädsla för att det ska bli fel. Borta vid horisonten tränger en ensam solstråle fram, som början på en uppenbarelse.          

Efter en timmes mörkerkörning får vi syn på en skylt med stora bokstäver: Bed and breakfast. Vi tar ett dubbelrum och sträcker ut oss i den breda sängen med hög snidad ekgavel. Från huvudgärden har man utsikt över ett väldigt klädskåp i samma träslag. Som en port in till en annan verklighet där allt är gott eller ont. Ingen gråzon, så typisk i människans värld.

                      Går ut i badrummet för att borsta tänderna. Lampan får ansiktet i spegeln att framträda på ett annat sätt än där hemma. Rynkorna kastar långa skuggor som gör mig äldre. Trots att de är många är jag samma person nu som vid den tidpunkt i mitt förflutna jag nu söker. Ansiktet passar illa till minnena. Känner mig som en trettioåring snarare än en som närmar sig de åttio. Mitt gamla jag framstår som en främling på bussen eller tåget, någon som inte angår mig. Ändå står han där inför mig, ser forskande in i mina ögon och påminner om att jag saknar framtid. Allt jag har är det förflutna.

                      Om inget oförutsett händer är vi framme i morgon. Förväntan vibrerar i luften likt ett membran som innesluter oss i samma bubbla. Kommer han att känna igen sig, frågar jag. Han var ju bara en liten pojke.

                      ”Det återstår att se”, svarar han kort där han ligger utsträckt på sängen och läser Robert Musil. Min intellektuelle son. Av tonfallet förstår jag att han slutat tänka på den där vägskylten. Försoning råder alltså.

                      ”Och du själv? Det är fyrtioåtta år sedan för dig också.”

                      Knappt en dag har gått utan att jag tänkt på det där huset och det som hände, men säger det inte. Om jag inte känner igen mig beror det knappast på mitt minne utan på att platsen förändrats.

                      ”Samma här. Återstår att se. Men vi bör nog räkna med att inget är sig likt. Även i Östeuropa har utvecklingen gått framåt.”

                      Han läser en stund innan han släcker sänglampan och önskar god natt. Min fortsätter lysa ensam som en måne på natthimlen. Regndropparna trummar mot fönsterrutan. På måfå irrar de sig ner utmed glaset. Som om de trilskas med tyngdlagen. Men inte ens en droppe vatten undgår sitt öde, att upplösas och ingå i något större.

                      Hoppas vi ska få fint väder i morgon, tänker jag och plockar fram ett slitet foto av Anna. Det är från när vi var nyförälskade. Hon är ung och ler inbjudande, nästan förföriskt mot fotografen, det vill säga mig. Som om det togs igår rycker det i mina egna mungipor. Men det kommer aldrig så långt som till ett leende. Snart händer det som brukar hända. Anletsdragen förvandlas. Ett annat ansikte, på en gång främmande och välbekant, vaskas fram ur bilden. Kindknotorna sticker ut som skulderblad. Ögonen tar stor plats ovan de insjunkna kinderna. Jag ser en skräck i blicken som överskuggar varje ansats till förebråelse. Skräcken inför fysisk smärta och död.

                      Det händer när jag ser på fotot att det där andra ansiktet som alltid lurar bakom hennes skymtar fram. Men aldrig har förvandlingen fullbordats som nu. Med en känsla av obehag stoppar jag tillbaka bilden i plånboken och släcker. Ett par gånger tomsväljer jag vid tanken på morgondagen som lyft fram de dolda anletsdragen med sådan skärpa. Var det en bra idé att fara hit?

                      I mörkret fortsätter jag lyssna på regnet inbäddat i en djup tystnad, medan tankarna håller mig vaken. Jag försöker ägna dem åt de levande, åt oss som finns kvar.  

Så fort muren föll kom jag på idén att göra denna resa. Medan kalla kriget pågick ville jag inte åka över till öst. Dels avskyr jag allt vad kommunism heter, dels kände jag en (förvisso överdriven) rädsla för att inte kunna återvända till väst. Både jag och Anna är bördiga från Böhmen, som låg i det gamla Tjeckoslovakien, alltså i det som sedan blev en del av Östblocket. Kanske skulle man göra anspråk på min person eftersom jag hade mina rötter i öst.

                      När jag berättade om mina planer för Gerhard envisades han med att få följa med, själv nyfiken på att få se platsen. Men först och främst var han orolig för hur jag skulle klara mig. På sistone har mitt hjärta börjat krångla, ett faktum som fått mig att skynda på företaget. Rätt som det är kan det vara för sent. Men det var han som ville göra resan till en farochson-grej. Min nuvarande hustru och svärdotter fick prompt stanna hemma.

                      Jag är orolig för vad som kommer att ske när vi väl är på plats. Kommer han att anklaga mig? Som om allt på något sätt var mitt fel. Ska jag till slut berätta hur det egentligen var med Anna? Gerhard har alltid med stor omsorg vördat minnet av sin mor och skulle aldrig drömma om att svärta ner det. Jag har aldrig försökt påverka hans historieskrivning. Han får gärna tänka på henne som på en ängel. Alla behöver vi änglar i vår tillvaro. Jag som aldrig haft någon vet det alltför väl.

                      Innan jag somnar minns jag min vana trogen än en gång den där senhösten i krigets slutskede. Men nu framträder minnena tydligare än på länge, precis som ansiktet ur fotot. Efter alla år finns smärtan och skulden kvar. Minnenas obrukade detaljer får mig att bäva.

*                         

Jag var på väg att bli far för andra gången. Anna var i åttonde månaden och Gerhard nyss fyllda fem. Det gick långsamt men vi rörde oss västerut. Vi hade lastat några utvalda ägodelar på en kärra som jag körde framför mig. Packningen reste sig manshög. Jag hade svårt att se var jag körde. Kärran gjorde mina steg tunga. Bredvid mig gick Anna med ännu tyngre steg och höll Gerhard i handen. Jag hade föreslagit att de skulle sätta sig på vagnen, men hon ville inte avvara någon av våra tillhörigheter.  

Efter den första krigshösten hade vi, i likhet med många andra folktyskar, blivit tilldelade ett stycke åkermark i Schlesien, eller Slask som det numera heter. Det hade bara rört sig om några få tunnland, men för oss, tredje generationens arrendatorer, var det fantastiskt att få något eget.

Gården kan ha tillhört judar. Men även polska bönder blev avhysta till förmån för inflyttade tyskar. Vi bestämde oss för att inte ta reda på hur det förhöll sig. Men vågor av de mest fasansfulla rykten nådde regelbundet vår lantliga tillvaro. Så gott vi kunde försökte vi stänga ute bullret från den stora världen och leva av jorden. Jag vill inte på något vis förneka att vi riktade vår tacksamhet åt ett visst håll. Anna som på mer än ett sätt var betydligt mer hängiven än jag inneslöt honom i sina aftonböner.

Det gick ganska bra att leva ett någorlunda fridfullt liv, trots kaoset ute i världen. Militära kolonner och eskadrar av flygplan som färdades österut, det var allt. Men så en dag fick vi besök. Det var tredje krigssommaren. Vädret var omväxlande med lagom mycket regn och rikligt med sol. Säden mognade följaktligen meterhög på fälten. Vår katt väntade ungar och hasade sig över köksgolvet fram till matskålen.    

Trots att det var sommar hade han en varm överrock på sig som var alldeles för stor. På fötterna eleganta promenadskor som föga lämpade sig för terränggång. Det såg ut som om han i hast rafsat till sig sina persedlar utan att ha tid att välja dem med någon större omsorg. De randiga byxorna avslöjade honom liksom den avmagrade kroppen. När jag kom hem från åkern satt han och glufsade i sig bröd, ost och stekta ägg som Anna gjort i ordning.

Jag försökte tilltala honom, men han viftade avvärjande med sin taniga hand och upprepade att han var fransman. Det bekräftade ryktena som gick om att folk från hela Europa skickades till våra trakter.  

Redan vid första anblicken förstod jag att den unge mannen var ofarlig. Anna var antagligen den starkare och skulle utan besvär kunna värja sig ifall han blev våldsam. Gerhard som inte kan ha varit mer än ett par år gammal stod och stirrade storögt på honom. Det var inte ofta vi fick besök så hans nyfikenhet var begriplig. Under måltiden följde främlingen oss vaksamt med sin glåmiga blick. Som om han var rädd att vi skulle ändra oss och ta ifrån honom maten. Det rådde ingen tvekan om att han var mycket hungrig.  

Med ett tillgjort leende sa Anna:

”Le vänligt och var lugn i ditt tonfall. Vi måste få honom att känna sig säker.”

”Hur menar du?”

”Medan jag uppehåller honom med lite plommonbrännvin cyklar du till byn och ringer polisen”, sa hon alltjämt leende och i ett tonfall som inte passade till ordens innebörd.

Jag ryste av obehag inför hennes bedräglighet. Den stackars rymlingen hade inte gjort oss något. Det vilade ett harmlöst, nästan barnsligt uttryck över honom. I hans blick fanns något vädjande som påminde om en trofast hund som tigger mat.

”Är du säker? Ska vi inte förse honom med en matsäck och låta honom ge sig iväg? Ingen behöver veta.”

”När de väl fångar honom kan de kanske tvinga honom att berätta. Vi kan inte ta risken. Dessutom är han kanske… ja du vet vad jag menar. Är det då inte vår plikt som tyskar att ange honom?”

Jag skakade långsamt på huvudet.

”Nej, Anna. Ingen kan hjälpa vad man blivit född till.”

Med det envisa leendet kvar på läpparna gick hon fram och fyllde på glaset med öl åt vår objudne gäst.

”Bra. Då cyklar jag själv till byn. Du understår dig inte att varna honom.”

Så blev det. Det var förfärligt att sitta bredvid fransmannen, servera honom hembränt och låta tiden gå. Jag till och med skålade med honom. Snart märkte jag att han blev en smula berusad. Han pekade på Gerhard och sa:

”Sött pojke.”

Det var nog de enda ord han kunde på tyska för han upprepade dem om och om igen.

 Redan efter en dryg timme anlände två bilar varav en lastbil med soldater och hundar. Aldrig glömmer jag hans uttryck när bilarna rullade in på tunet och han förstod att han blivit förrådd. Skräck, besvikelse, panik. Det uttryck som skymtar i ansiktet varje gång jag ser på fotografiet av Anna.

Han upprepade något på franska som jag inte begrep. Det lät som en uppmaning. Efter vad jag senare tagit reda på har jag blivit alltmer övertygad om att han bad mig döda honom. Han såg sig om efter något. Jag trodde att han letade efter ett tillhygge att försvara sig med. Men i efterhand har jag förstått att han sökte ett redskap för att ta sitt liv.

Han kissade på sig. Urinet rann innanför de sladdriga byxorna ner på golvet. Katten lunkade fram och sniffade nyfiket på det. Han gjorde inget motstånd. De behövde inte ta i honom. Så fort han insett att allt var för sent gick han fogligt som ett offerlamm sitt öde till mötes. När de fört bort honom och den lantliga friden åter lägrat sig torkade Anna upp pölen utan att dölja sin avsmak.

De följande nätterna hade jag svårt att sova, fylld av ruelse över vad vi gjort. Anna blev irriterad och la sig med ryggen åt när vi skulle sova.         

Men vår tid som självägande bönder blev kort. Kanske var det en sorts gudomlig rättvisa som skipades när vi till slut tvingades bort från det som egentligen inte var vårt. Anna grubblade mycket på det. Men nu var det som det var, trots alla löften om den förestående slutsegern. På flykt undan Röda armén hade vi övergivit vårt hem sedan fem år. Lagom till nedkomsten räknade vi med att hinna fram till tyskt territorium, där vi hoppades få hjälp. 

Plötsligt stannade Anna. Jag satte ner kärran, vände mig om och såg undrande på henne. Hon hade alltid varit vacker men nu när hon väntade barn var hon ännu vackrare. Blicken i de runda vidöppna ögonen hade en särskild lyster och på de runda kinderna växte röda rosor. Flätorna låg fästade över hjässan och blottade hennes smala hals.

Med huvudet vädjande på sned frågade hon om vi inte kunde vila. Vi hade kommit överens om ett schema om hur ofta vi skulle pausa. Jag såg på mitt armbandsur. Enligt planen var det inte dags än på drygt en timma. Men när jag mötte hennes bedjande blick och Gerhard gnällde att han var hungrig tvekade jag inte. Jag ställde kärran vid vägkanten och tog fram vår matsäck.  

På en duk satte jag fram korv, pastej, ost, bröd, ägg, och en stekt kyckling som låg styckad i en matlåda. Allt hade vi framställt själva på gården. Vi åt med god aptit. Varken jag eller Anna ville tänka på hur det skulle bli när vår matsäck var uppäten. Visserligen hade vi tagit med oss rikligt med färdkost, men den dagen skulle obönhörligen komma.

*

**Med vår goda aptit i minnet somnar jag äntligen till ljudet av Gerhards snarkningar. Nästa morgon skiner sommarsolen. Vi serveras frukost på en altan. En knallorange juice lyser bjärt i morgonljuset. Jag undviker den inte bara för mitt blodsocker utan även på grund av färgämnena.

                      ”Har du sovit gott?” frågar jag Gerhard som just kommit tillbaka från en joggingrunda i trakten.

                      ”Sådär”, svarar han, rynkar ögonbrynen och torkar sig med handduken i pannan. ”Och du?”

                      ”Jo tack. Bättre än väntat”, svarar jag. Lika gärna hade jag kunnat ha legat vaken, spänd inför hur morgondagen skulle arta sig. Jag är glad över att få vara utsövd, redo för allt som väntar.

                      ”Jag drömde om mamma”, säger Gerhard och häller upp kaffe. ”Hon stod och gräddade pannkakor i köket medan vår katt strök sig utmed hennes ben. Hon gav den en tallrik mjölk. Medan den började lapa i sig strök hon den över ryggen.”

                      ”Ni var båda förtjusta i den där katten”, säger jag.

                      ”Fast jag var inte lika snäll som mamma. Jag minns att jag en gång fick för mig att stoppa ner den i en portfölj. Jag höll på att lyckas när mamma sa till mig att sluta.”

                      ”Sånt som barn gör”, svarar jag. Jag är glad att han inte minns hur han grät när vi måste lämna katten kvar på gården.

                      Det har alltid verkat som om Gerhard även glömt vad som hände den där natten. Kanske rör det sig om en förträngning. Eller också beror det helt enkelt på att han var så liten. I mycket allmänna ordalag har jag på hans begäran berättat och skyllt på att även jag glömt bort alla detaljer. Och det är sant. Hur som helst är jag orolig för att han själv plötsligt ska komma ihåg alltsammans när vi är på plats. Därför tvekade jag i det längsta att låta honom följa med. Nu kan jag inte längre skona honom från hans eget förflutna. Precis som jag måste han bära det själv. Det är sådana tankar man har när ens barn växer upp och man inser att man omöjligt kan skydda dem från allt hemskt i livet. Han är trots allt femtiotre så det är väl på tiden att han får veta hur det var.

                      Vi lastar in våra väskor i bakluckan, flyttar lite på kransarna. De är utan banderoller. Länge funderade vi på om vi skulle namnge dem. Till slut bestämde vi oss för att låta dem vara anonyma. Vi vet ju ingenting om hur platsen ser ut nuförtiden. Om vi över huvud taget kommer att hitta den.

                      Gerhard är på bättre humör än i går. Han stoppar in ett kassettband i bilens bandspelare. Beatles Sergeant Pepper. Han trummar rytmen mot låren och mimar texten. Som om han fortfarande var tonåring.

                      Lite senare är det hans tur att köra. Jag försjunker i tankar medan landskapet passerar revy.

*

Plötsligt började Anna grimasera av smärta mitt i en tugga. Hon mumlade att det kanske var dags, trots att det var veckor före den beräknade tiden. Jag greps av panik. En iskall hand la sig över ansiktet. Andhämtningen blev kort. Luften fick svårt att tränga ut och in genom min strupe. Skulle hon bli tvungen att föda vid vägrenen?

                      Jag såg mig omkring. Ingenting annat än folk som vi själva på väg undan den annalkande fienden. Som en folkvandring. Skräcken för ryssen vilade som ett svart moln över vår månghövdade skara. Alla var upptagna med sitt och de sina, med fullastade vagnar och resväskor som bars av uttröttade armar. Vuxna som dragdjur. Barn som lastdjur. Ändå rusade jag fram till den ena efter den andra och ropade efter hjälp. Fanns det verkligen ingen läkare eller sjuksköterska i närheten? Eller bara någon kvinna som själv fött och visste hur det gick till? Men folk bara blängde likgiltigt på mig med lysande ögonvitor i sina smutsiga ansikten.  

Då fick jag syn på ett hus som låg på andra sidan vägen en bit upp för en backe. Det var som att gripa efter ett halmstrå. Vi befann oss fortfarande på polsk mark. Om husets invånare var polacker skulle de inte ha mycket till övers för oss. Kanske till och med skjuta på oss. Sådant hade man hört talas om. Vi kunde bara hoppas på att de också var tyskar.

På andra sidan vägen rann floden Oder i stillsamt majestät. Vid den motsatta stranden sjönk solen sakta och färgade himlen rosa. Jag hade naturligtvis inte en tanke på att det var vackert. Först långt efteråt har jag kunnat konstatera att utsikten var magnifik.

Med möda körde jag kärran upp för backen och ställde den framför huset. Sedan knackade jag på dörren. Både två och tre gånger knackade jag, utan att något hände. Jag tittade in genom ett fönster där det stod vissnade pelargonior med tomma spretande blomstjälkar. Huset verkade övergivet. Först visste jag inte vad vi skulle ta oss till. I ren förtvivlan ryckte jag i handtaget. Utan vidare gled dörren upp.

Samtidigt sjönk Anna ner på marken och jämrade sig högljutt. Gerhard blev skrämd och ropade att jag skulle hjälpa mamma. Jag bestämde mig för att vi skulle ta oss in i huset och låta min hustru vila där. Förhoppningsvis skulle hon repa sig. Om hon måste föda i förtid var det så mycket bättre där än vid vägkanten. Vad vi skulle säga till ägarna, om vi mot förmodan stötte på dem, fick bli en senare fråga. Antagligen hade husfolket gett sig i väg, på flykt liksom vi själva. På väggen i köket hängde en broderad duk med en text på tyska om att man skulle förlita sig på Herren. En uppmaning jag försökte ta till mig, fastän jag länge tvivlat på att han stod på vår sida. Såvida han inte var fullständigt likgiltig.  

Jag hjälpte min hustru till sängkammaren på övervåningen och följde ivrigt alla hennes anvisningar. När vår son föddes hade det funnits en barnmorska till hands som körde ut mig och stängde dörren om sig. Därför visste jag i stort sett ingenting om hur det hela gick till. Men min fru var samlad och fick mig någorlunda lugn.

*

Vi närmar oss. På höger sida ringlar sig Oder i kunglig procession. Rätt som det är kommer en vacker utsikt att öppna sig inför oss som när en ridå går upp, tecknet på att vi är framme.

                      Jag grips av en obehaglig känsla av att inte vara redo. Under förevändning att jag måste lätta på blåsan säger jag till Gerhard att stanna vid första tillfälle. Snart bromsar han in vid en grusväg som mynnar ut från en tät lövskog. Jag går bort ett stycke och viker av från grusvägen in bland träden. Fåglar sjunger ostörda av min närvaro, dolda i det nyutslagna lövverket. Det kan verka som om sången kommer från bladen som rör sig svagt i vinden och får ljuset att blinka. På marken framför mig ligger en rostig trädgårdsstol. Tyget är blekt men har en gång varit färgat i rött och gult. Tar några djupa andetag medan vattnet rinner och önskar att jag aldrig gett mig i väg. Resan är ju förknippad med idel smärta. Ska jag föreslå Gerhard att vi vänder om? Om jag envisas måste han ge med sig. Utan mig kan han aldrig hitta platsen.

                      Tillbaka i bilen säger jag:

                      ”Jag vill att vi vänder hemåt. Det här var en dålig idé.”

                      Han suckar och lutar uppgivet pannan mot ratten.

                      ”Pappa, du kommer ångra dig när vi kommer hem.”

                      ”Kan så vara. Men nu gör vi som jag säger.”

                      Han vrider på huvudet och ser uppfordrande på mig.

                      ”Är vi inte skyldiga mamma denna resa? Gör vi det inte också för hennes skull?”

                      Jag vet att han har fel. Allt det vi gör gör vi för oss själva. De döda fortsätter att finnas för de levandes skull, inte tvärtom. Men det säger jag inte. Förstår att han vill se det som att han hedrar minnet av sin mor. Under hela sitt liv har han aldrig haft en grav att gå till. Nu finns den bara en stunds bilresa bort.

                      ”Okej då”, säger jag och spänner fast säkerhetsbältet. Genast startar han motorn och gasar.

*

Allt jag företog mig gjorde jag med ångesten svällande som en infekterad klump i halsen. Den ena katastroftanken efter den andra måttade hårda slag mot mellangärdet. Det var bättre att ha något att göra än att bara vänta på vad som skulle ske. Jag gick ut till pumpen på tunet och fyllde en hink med vatten. Den tjocka strålen gav mig tillfälligt ett visst lugn. Kristallklar vätte den mina händer som jag tvättade tills de började värka av kylan. Gick in till köket där det hängde ett porträtt av honom i ljusbrun dubbelknäppt kavaj. Fick fyr i vedspisen och värmde vattnet. Hittade några teblad och gjorde iordning te åt oss alla. Som tur var hade vi socker med oss som jag la i Gerhards kopp. En råtta korsade köksgolvet i ilfart och försvann in under diskbänken. Mot korkmattan lät de små fötterna som en utdragen trumvirvel.  

                      Med en fylld kopp och några skorpor gick jag upp till övervåningen. Tacksamt drack Anna den varma drycken och fattade tröstande min hand.

                      ”Det kommer att gå bra”, sa hon och lät ett matt leende hastigt skymta som när en fisk spritter till vid vattenytan. ”Lägg dig bredvid mig och vila en stund” föreslog hon.

                      ”Jag måste se till Gerhard”, sa jag.

                      ”Han kommer nog av sig själv om en stund.”

                      Jag gjorde som hon sa och sträckte ut mig bredvid henne. Madrassen var så mjuk att man nästan försvann ner i den. Ovanför huvudgärden hängde ännu en bild av honom med den stålgrå blicken fästad långt i fjärran vid hans högt uppsatta mål. Där låg vi utanför porträttets blickfång tysta bredvid varandra utan att säga något. Efter en stund hörde jag på de regelbundna andetagen att hon fallit i dvala. Försiktigt reste jag mig och smög ner till Gerhard. Men köket var tomt. Jag ropade ett par gånger och fick svar från övervåningen. Där hade han hittat en barnkammare, full av leksaker. I sängen stod teddybjörnar i olika storlekar uppradade tillsammans med dockor i porslin. En röd vimpel med hakkorset i en vit rundel satt uppspikad på väggen. Mitt på golvet satt min son, lutad över ett pussel.

                      Jag föreslog att han skulle lägga sig på sängen och vila en stund. Han skakade på huvudet.

                      ”Kommer mamma dö?” frågade han plötsligt.

                      Jag försökte svälja min klump utan att lyckas.

                      ”Nej då. Det kan låta så när man ska föda barn. Men det är inte farligt.”

 

MARTIN SÖDERLIND
info@opulens.se

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr