Novell: “Poesistaden”

PROSA. Mathias Janssons nyskrivna novell “Poesistaden” knyter an till hans tidigare publicerade  “Den byråkratiska poeten”. Det är en djupt fascinerande text om en alternativ verklighet. Huvudpersonen kallas genomgående “en johansson”. Det är en dialektal benämning och ett medvetet estetiskt val som författaren gjort.  

Poesistaden

En johansson satt i bastun efter en lång och hård arbetsvecka. Han hade korkat upp en flaska brännvin och satt mellan klunkarna och njöt av värmen och lyssnade på björkveden som knastrande i gjutjärnskaminen. I granskogen utanför bastun susade vinden tungt och hemtamt. Han kände sig varm, avslappnad och berusad. Långsamt sjönk han ner i drömmens mjuka famn.

När han vaknade var han kall och stel i hela kroppen. Det krävdes några rejäla åkarbrasor för att få tillbaka värmen igen. När han hade klätt på sig och stod utanför bastun kunde han förvånat konstatera att det redan var gryning. Ännu mer besynnerligt var det att all snön hade smält bort och det kändes som vår i luften, fast han bestämt visste att det hade varit kallaste vintern i går kväll. Det är kanske något med klimatförändringarna att göra tänkte en johansson och började traska ner mot staden.

Han kände inte heller riktigt igen sig i skogen. Den såg annorlunda ut på något sätt. Han var nästan säker på att det i går hade stått en liten gran borta vid stenen, men nu låg där en rotvälta som var minst 100 år gammal. När han kom in i staden blev han ännu mer förvirrad. Han kände inte alls igen sig. Jag måste ha gått vilse i skogen och hamnat någon annanstans, men var är jag? funderade en johansson för sig själv. På torget hade det samlats en stor skara människor. Det var någon form av möte, för framme vid scenen stod två äldre herrar och pratade. En johansson vände sig till en man i publiken och undrade lite försynt.

-Ursäkta mig, men kan ni säga mig var jag är någonstans? Jag skulle till Kramfors men måste ha gått vilse i skogen.

Mannen såg förvånat på en johansson och granskade honom från topp från tå. 

-Ni låter inte som en poet anmärkte mannen. Kramfors? Det var länge sedan jag hörde det namnet. Det var vad de gamle brukade kalla den här platsen förr, men det var för över 100 år sedan. Nu heter den Poetica efter vår grundare överpoeten Arne Bäckberg. Ni känner nog inte till historien eftersom ni inte är från trakten? Det var så att Arne Bäckberg arbetade som en vanlig tjänsteman på kommunen där han under många år höll på med det epokgörande verket “Solen är gul och andra poetiska fotnoter”. På sin 60-åriga födelsedag fick han av en bekant Axel Kocks utmärkta bok “Anmärkningar om 1600-talets svenska verskonst”. Den boken kom att förändra Bäckbergs hela liv. Fylld av nya idéer, framåtanda och energi avancerade han snabbt i den kommunala hierarkin, från tjänsteman, till stadsplanerare och slutligen kommunalråd, och det var under hans tid som kommunalråd som han lade grunden för idealsamhället Poetica, byggt på poesins ädla och rena verskonster.

En johansson fick verkligen anstränga sig för att förstå vad mannen sade för han talade nämligen på högtravande hexameter. [Red. anm. För att dagens läsare, som är ovana vid diverse poetiska versmått och som har svårt att skilja på en troké och en daktyl ska kunna hänga med i historien har berättaren därför valt att översätta allt som sägs till prosaisk prosa.]

En johansson kände sig alltmer förvirrad. Skulle det här vara Kramfors och hade han verkligen sovit i 100 år? Han vände sig mot mannen igen och frågade.

-Säg mig vad är det som pågår där framme?

-Det pågår val av ny överpoet i staden. Ni förstår den förra överpoeten fick sparken. I en offentlig debatt där sonettpoeterna krävde att antalet rader skulle öka från 14 till 16 försökte överpoeten i desperation sig på ett nödrim vilket blev en stor skandal. Efter det kunde han naturligtvis inte sitta kvar. De nya kandidaterna för posten håller som bäst på att lägga fram sina slutdikter. Som du märker använder man grötrim för att vanligt folk bättre ska förstå vem man ska rösta på. Metaforer och liknelser har folk så svårt att förstå sig på nu för tiden. Men nu tror jag visst de har kommit till slutstrofen. Vi går närmare så vi kan höra vad som sägs.

Den första kandidaten steg fram till scenkanten och deklamerade: “Jag är den bästa, bara kolla / Det jag inte snor får ni behålla” Vilket möttes av ett stort jubel från publiken. Nu steg den andra kandidaten fram. “Jag lovar inom kort extra ordstöd / gratis rim på nöd och död” Vilket i sin tur möttes av rungande applåder.

-Det kommer att bli ett jämnt val förklarade mannen medan publiken började skingra sig. Men säg mig, jag skulle inte få bjuda er på middag? Det skulle vara intressant att få diskutera poetiska referenser med en utomstående. Vilka versmått är populära där ni kommer från och om ni föredrar troké eller daktyl? Låt mig förresten presentera mig själv Gert Tjärnhjälm, andre versifikatör vid Poesiverket, ansvarig för bland annat daktyler.

Efter att ha sovit i 100 år så kände sig en johansson sig ganska hungrig så han tackade genast ja till erbjudandet om middag och följde med Gert Tjärnhjälm till hans bostad. Medan de promenerade beundrade en johansson stadens raka gator och vita byggnader.

-Säg mig, sa en johansson. I ett sån här fin stad finns det väl inga arbetare kvar som behöver slita ut sig på det löpande bandet i smutsiga fabriker?

-Tyvärr har automatiseringen inte kommit så långt som vi hoppats på. Våra forskare på Poesiverket arbetar för fullt med att försöka skapa en poesimaskin som ska ersätta all mänsklig inblandning i den poetiska processen, men de har sedan några år tillbaka tyvärr fastnat i en infekterad diskussion kring Axel Kocks forskning. Det finns två falanger den ena anser att man ska prioritera forskningen kring vokalförlust, särskilt i ordslut medan den andra falangen förordar att man ska koncentrera sig på ljudförsvagning i accentlösa ord. Innan den frågan är löst får vi fortsätta att förlita oss på enkla diktare som skapar vardagspoesi. Ser ni den stora byggnaden där borta? Det är företaget Ord och Dikt som har över tusen anställda som dagarna i ända producerar blankvers på löpande band. Ett ganska monotont och tråkigt arbete om jag får säga det själv, men blankvers är en stor och viktig exportvara i Poetica. Det är bara julklappsrimmen som kommer upp i samma volymer, men de är ju såklart väldigt säsongsbetonade och sysselsätter främst utländska diktare som kommer hit några månader per år för att tjäna lite extra pengar på enkla strofer.

De passerade en parkbänk där det satt några suspekta individer och pratade. Plötsligt rusade en av dem upp och utbrast högljutt “Jolifanto bambla o falli bambla!”

-Vad sa han? undrade en johansson förskräckt när de skyndade förbi mannen som fortsatte skrika efter dem.

-Lyssna inte på den galningen. Han lider uppenbarligen av någon ism svarade Gert upprört. Akta dig för dem. Det är sekunda poeter som sysslar med fri poesi och obunden vers. Till slut blir de så desperata att de börjar med experimentell diktning, ljudpoesi, konkret poesi och alla andra möjliga farliga uttryck. De sitter och väntar på att Poesibolaget ska öppna så de kan köpa sig några billiga häften tillfällighetspoesi som de sedan läser högt ur för varandra. Jag förstår inte hur man kan läsa den smörjan. Köper jag en diktbok så vill jag ha något klassiskt, det ska vara ett gediget hantverk, kanske penta- eller hexameter med utsökta metaforer och fina allitterationer eller något mustigt, som en barock pastoral. Det är riktig poesi som man kan njuta av och inte sånt där billigt tillfällighetstjafs som man bara blir yr i skallen av. Men nu är vi framme hos mig. Välkommen in!

En johansson steg in i Gerts bostad. Det var sparsamt inrett men längs väggarna stod bokhyllor överfulla av böcker i olika storlekar och färger. 

-Varsågod och slå dig ner vid bordet. Vad ska jag bjuda på? Kanske en rykande färsk canzona eller något exotiskt som haiku? Eller föredrar du något mer traditionell som en alexandrin eller kanske något enklare som en limerick? Men nu vet jag, vi ska såklart ha en sonett! Gert plockade genast fram en bok ur bokhyllan och satt sig vid bordet. Han slog försiktigt upp boken och började läsa högt.

En johansson bara stirrade på Gert medan han läste dikten. Men plötsligt kände han hur munnen liksom fylldes av olika smaker och när han svalde kände han hur magen fylldes och det började spänna runt byxlinningen. När Gert hade läst klart och lagt ner boken var en johansson både mätt och belåten.

-Men ni ser trött ut? utbrast Gert. Var sonetten för svårsmält kanske? Vad tänkte jag på. Vi skulle förstås tagit en limerick. De är enklare att smälta för er ovana poeter. Ni ser ut att behöva en rejäl bastu så ni piggnar till igen. 

-Har ni bastu? undrade en johansson hoppfullt.

– Naturligtvis, den stora bastupoeten Yngve Gustavsson har alltid varit en stor inspirationskälla för mig personligen. Jag anser att varje sann diktare bör ha en egen bastu. Låt mig visa var den finns

En johansson satt snart i bastun. Men det fanns ingen kamin eller annan värmekälla utan bara en stor högtalare ur vilken det strömmade en mässande röst. En johansson tyckte att rösten var ganska monoton och tråkig och det sista ha hörde innan han somnade var “Bort med papper, och bläck; bort böcker, cirklar, och pennor…“

När en johansson vaknade upp frös han och upptäckte att han satt i sin gamla bastu igen. Det var en märklig dröm tänkte en johansson när han stod i vinterkylan och stirrade upp mot den klara stjärnhimlen.