Novell: På Alsters herrgård hos värdinnan Tora

PROSA. Idag presenterar vi en novell av Lis Lovén där hon på ett anakronistiskt, kreativt och humoristiskt vis spinner en textväv kring skalden Gustaf Frödings herrgård. 

Lis Lovén skriver poesi och noveller och har bland annat publicerats i antologierna Jul igen, Över en regnbågsfika och Splittrade själar. Lovén har också medverkat här i Opulens med debattinlägg och på vår Existentiellt-avdelning. Hon var dessutom en av vinnarna i Opulens sommarnovelltävling med Jag kommer från en plats bortom solen.

Lis Lovén började skriva poesi som femtonåring. Så här beskriver hon själv varför: “För att jag bodde långt ute på bonnalandet och inte hade några fester att gå på. Men skogarna gav mig en idyll och ett eget rum hade jag. Just detta att ha ett rum är viktigt, som Virginia Woolf säger. Jag hade inte lust att läsa läxor men hade nog min egen bildningsgång. Och Gustaf Fröding var en av mina första poeter som jag läste och kunde recitera utantill. Ja, jag var psykiskt sjuk, det är mitt släktskap med Fröding”. På ett anakronistiskt, kreativt och humoristiskt vis tar Lovén sig friheten att i denna novell behandla Frödings herrgård utifrån något hon tror att han själv skulle känna sig stolt över.

CAROLINA THELIN

På Alsters herrgård hos värdinnan Tora

Det var galna upptåg den kvällen i den där salongen dit alla kom och gick.  Ja ni vet, den där gamla salongen på Alsters herrgård. Det var som det skulle, det vill säga hemskt litterärt, men det var ju inte vilken plats som helst. Värdinnan, Tora Liljedahl visste att galenskap förpliktar, huve… För alla som ville förlusta sig med mat och dryck hade en viss galenskap i sig, särskilt den kvällen. Men så hade värdinnan för länge sedan bestämt att det bara vore ett visst klientel som var inbjudna.

Tora visste att en poet eller litteratör måste åtminstone snudda vid en sfär av horeri och dårskap. Annars kommer man sällan hem till himlen. För det tycks faktiskt som om himlen trots allt gillar sina syndare. Varför skulle annars så många komma till Gud? För det gjorde de väl, de flesta.

Ska vi likväl räkna upp det gäng som besökte salongen den kvällen?

Börje, som var lärling hos narrarna. Själv skrev han inget men trodde sig om att kunna bedöma litteratur.

Björn, oftast kallad Polstjärnan. Namnet hade han fått av en indian (Minatonima?) som tyckte att en nervklen stockholmare allt behövde ett ståndsmässigt namn. Dessutom spottade Polstjärnan sällan i glaset.

Zika, som rest hela vägen från Indien, eller kanske Persien, ingen visste så noga och förresten var det ingen som förstod hans svenska.

Lin, den musikaliska poetissan som lekte med vers och meter och påstod att hon kunde klå vilken kavaljer det vara månde. Hon var minsann alltför självhävdande, men så hade hon också drag av mytomani, och det passar ju bra ihop med verslära.

Björn2, som inte utmärkt sig för någonting mer än en åstundan att få vissna under åtråns banér. Och det fick han visst aldrig, det såg Polstjärnan till.

Till sist. Galna Eloise, som visste hur man nedlade en karl på tre röda sekunder. Mest av allt blev hon inbjuden, dock, för sin kunskap att hantera guitarren. Hon sjöng minsann med smäktande stämma.

Så passar det poeter att få sova ruset av sig i en herrgård nån kväll då och då. Likväl måste en aspirerande litteratör ha känt det tvivelaktiga, och vad gav mera tvivel i själen än nervsjukan?

Det fanns en gång i det forna Värmland på Haralds tid män och kvinnor som visste hur man handskades med det nervklena. De förstod att inspirationen till stor konst kommer ovanifrån, från sfärer vi ej skåda med blotta ögat. Tora Liljedahl hade själv studerat i hävderna och kände skaldekonstens ådra medels forskningens metoder. Således räknades hon inte själv till skalderna, men desto mer till de sköna konsternas mecenat. Så ägde hon Alsters herrgård och drev den efter eget kynne och makt. För hon var en matrona med rykte om sig i tio härader, nåja något dit bortåt.

Alltså, tillbaka till Harald. Harald var den namnkunnige Rådbråke och han var en gång en storbonde över Värmland, nåja det som i våra dagar räknades till Värmland. För att känna till runorna och dess innersta väsen måste man stå i förbindelse med makterna. Och att nå gudavärlden krävde ett stort mått av både mod, envishet och galenskap. Det var själva bokstäverna som fylldes med magi och fick liv, lust och fägring. Och den makten kunde varken de fallna kvinnorna eller hövdingarna motstå.

Björn, det vill säga Polstjärnan hade nedlagt mången fallen kvinna med sin magiska kraft. Hans nervsjuka gjorde att han mer och mera kom att stå i förbindelse med skogar, insjöar och älvar i Värmland. En sund kvinna kunde väl inte motstå sådan magi?

Men Lin bar på skuld, så säker poetissa hon var. Hon ansåg, kanske med rätta, att hon inte ville räknas till de fallna. Men visst hade hennes mani både ökat hennes lust och hennes upptåg och kärlek till det motsatta könet. Det tycktes som om, smålänning som hon var, att hon inte kände det gröna suset i Värmlands skogar. Dock hade även hon haft en vikingakänning på lur i sitt sinne. En myt grodde och växte och blödde inom henne. Hon hade lust till två karlar på en gång. Börje och Polstjärnan, men tji fick hon. För just då flög Polstjärnan till väders med en helikopter, och skulle han nånsin komma tillbaka? Då insåg nog Lin att han var en skröna, det vill säga en manlig anakronism och hon kunde inte mera befatta sig med män som steg till väders i kylig och hård metall. Sin kärlek hade hon sålt på Åtråns altare, för henne fanns ej annat att sälja. Men en jungian hade förklarat det för henne. Konst, drömmar och kärlek styrdes alla av samma makter. Så föll den stenen från hennes hjärta.

Börje hade en fru och två älskarinnor. Och han arbetade med runmagi mest som yrkesutövare och alls icke poet. Så var det med den mannen. Men Lins skam berodde på att hon inte ägde talanger för kön. Visst kunde hon drömma och dikta och dansa sig svag på ett salongsgolv. Men… Hennes romantiska ådra var mera drömmar och poesie än de var realistiskt hushåll. Så hade hon aldrig förfört Börje och hon visste att Börje inte ville bli förförd. Inte heller ville han kallas kavaljer på Alsters herrgård.

Ändå. Det satt skuld och skam i väggarna den kvällen och natten i just den salongen. Samtidigt fanns där skira blig av jäntor, fast det hela var en dröm. Polstjärnan hade varit en dröm. Lin var en fager drömmare. Björn nr 2 var alls ingen dröm. Som realist var han tråkig och trist. Men Eloise? Hon trakterade sina kavaljerar som vore de fysiska objekt för kvinnofägringen. Lin hade knappast vågat något liknande. Men Eloise kunde och vågade eftersom hon var en demimonde av värld. För hennes skull köpte män sin kärlek, det helt enkelt bara var så. Och Eloise visste nog att hon fyllde en funktion. Där Lin ville vara ren som arsenik, ja lik en oskuld var Eloise hennes motsats. Lins renhetsiver gav henne ett tölpaktigt sinnelag och hon trodde i sin nervsjukdom att pöbeln skulle stena henne. Men då plockade Eloise fram sin guitarr och rev loss flikar från himlars valv i det att hon sjöng bort smärtan, tristessen, vanmakten och ledan. Det var inte mycket som inte botades med en kaffetår, en trogen dikt och ett besök i ett sant diktarhem och det förstås – sånger från Värmland.

För Eloise aspirerade på att ge av diktens utflöden till män som kom till den där salongen. Var det därför Tora, den bittra, den torra, inbjudit även henne. Nej, det var dikten i sig själv som inbjudit folket den kvällen. Mat åts och supar dracks. Och någon klämde i med att livet trots allt var vin, kvinnor och sång för den lärde och för den religiöse.

Men de präktiga och de korrekta, de var inte bjudna på balen den här kvällen. För en präktig tölp han förnedrar och hånar de svagsinta, ovetandes om att det är svagheten som super guds innersta visdom. Super, trots all skuld, skräck, skam och all rädsla för blamager. Men det borgerliga är inte längre kulturellt om det bara ståtar med stärkta kragar och rätt klädsel. Lin klädde sig i säck och hätta, så var hon utböling och visste det. Men. Det ska komma en dag när poeterna sitter i juryn i himlen. Och hur döma de? Efter prydlighet? Efter egen måttstock? Nej, med det mått ni mäter skall ni själva bliva mätta. Korrekt poesie? Korrekta termer? Disciplin? Som om inte varje poet vet att ordens strukturer kräver ans och tukt, och ja – ren och skär disciplin! Lin fick aldrig någon inträdesbiljett till de korrekta salarna. Däremot blev hon den kvällen bjuden till Alsters salong. Tora hade bjudit in henne.

Lin hade trott att hon skaffat sig både syfilis och diabetes eftersom läkarna tvingade i henne nervmedicin som kunde knocka en hingst. Men vad kunde hon göra? Dikta, dansa tango i hemlighet och drömma om fornstora dar. Dagar då männen bars fram av heder och mod. Män som föll på knä inför henne för att hon blivit likt en gammal matrona. Hon var alltså inte längre ung och vacker och könet hade liksom upplösts i lut färgat av genusteorier, så slapp man den böjelsen. För åtrån ställdes åt fel håll. Hon hade älskat fel karlar, så dum hon var. Och hur skulle hon tvätta bort sin synd om inte i Jesu blod? Hon såg mot korset och bar fram sitt offer till altaret. Hon levde mytologiskt, för att myten seglade upp i hennes tionde hus, ja Neptunus ni vet!

Och Polstjärnan hade flytt till norra delen av Sverige. Han sände ett brev till Lin där han förklarade miljöns inverkan. Han menade i religiösa ordalag att en poet måste bli ett med sin kultur och att kulturen var ett arv av den omkringliggande naturen. Då tänkte Lin att hon kände dragning åt något grönt. Hennes själ färgades grön av skogarna. Och nervsjukan ökade bara styrkan i hennes längtan efter sann poesie.

Zika kom till hennes rum den natten efter att alla gäster gått hem. Hon hade fått gamla Gustafs rum. Det såg hon som en stor ära. Zika berättade sagor från Persien och Indien och de satt småpratandes inpå småtimmarna. Vid horisonten, det kunde de se från fönstret, färgades nu himlaranden blåare. Det hade funnits stunder, berättade Lin, då horisonten blivit ett med hjärtats valv. Det krävdes en form av mani eller galenskap för att känna himlarna. Zika förstod. Och han gick ned för att hämta lite mera brännvin. Nu skulle de galet supa och tala verskonst. Zika undrade om hon märkt något speciellt. Vadå? undrade hon. Han undrade om hon märkt att Björn Polstjärnan varit kär i henne? Nej det kunde hon inte direkt påstå och ändå kände hon det på sig. Tror du vi ses i nästa liv? undrade hon. Kanske sa Zika. Först måste du försonas med dina nerver och din sjukdom. Du måste tro på att det går att vara kreativ trots att ångesten äter själen bit för bit. Men själen återskapar alltid det fallna och det skrämda. Om du tror på din mission kommer den att gå din väg sa Zika. Att mitt psyke har ett eget uppdrag? undrade hon. Jo. För du har mötts av motstånd, förakt och fördomar. Du kunde aldrig leva det borgerliga livet. Du trivs bäst med galningar och tokstollar. De drack ur det sista i buteljen.

Det var okej att låta åtrån äta hennes själ. Och poesien var okej som sublimerad erotik, det hade Gustaf från Alsters herrgård vetat. Och nu var han ett ärat namn. Så många som inte kände de djupare skikten i psyket. Så många som skrämdes när de kände smärta, lidande, skuld. De ville inte blicka djupare än näsan räckte. Det är din mission hävdade Zika än en gång. Men då hade hon också blivit mycket matt och trött. Ögonen föll nästan ihop av sig själva. Hon la sig på sängen och lyssnade på Zikas röst. Just innan hon föll i djup sömn kände hon en fläkt av Värmlands skogar. Och de färgade hennes själ djupt grön under litteraturens valv. Hon hann tänka att det var som det var. Zika gick försiktigt ut ur rummet för att inte väcka henne. Och han tänkte innan han gick till det rum han blivit tilldelat att Gustafs ande svävade fritt i natten. Svävade över Alsters herrgård som ett beskydd för kommande släkten. Det var som det borde vara.