NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”När mamma sover”, av Amanda Vilska Lindgren, som vann ett delat fjärdepris.
Köksbordet är klätt i en linneduk. Det är finduken, kommer från någon gammal släkting. Duken är broderad i kanterna, blommor, blad och rosor i rosa och rött. Försiktigt lägger mamma ut den för att den inte ska knäckas, drar handen över den lätt några gånger. Jag står vid sidan och förundras över hur vit den är, den nästan glänser. Jag vet att att om några timmar kommer den vara nersolkad av aska och ringar efter olika sorters glas. Men inte än, ännu är den ren och orörd.
Vi har lagt i uttdragsskivan och bordet är större än vanligt. Tidigare stod jag och mamma vid varsin ände, räknade till tre och drog samtidigt åt varsitt håll. I glipan som uppstod lade vi försiktigt ner den stora mörka träskivan, sedan sköt vi samman bordet igen. Jag skyndade mig att hämta trasan för att hinna torka av och lägga på duken innan mamma hann se inristningen. Uppe i högra hörnet av skivan hade jag för ett tag sen ristat in orden ”Eline was here” med fruktkniven. Jag visste inte riktigt varför. Eller jo, det gjorde jag. Dels för att jag precis lärt mig engelska i skolan och var väldigt stolt över att jag numer behärskade ett andra språk, men främst för att jag ville att något av mig skulle finnas kvar om jag någon gång försvann. Tanken hur allting när som helst kunde ta slut höll mig vaken natt efter natt och jag hade blivit besatt av att något skulle finnas kvar efter att jag lämnat ett rum. Som små besvärjelser ristade jag in mitt namn på olika plaster, skrev med tuschpenna eller bara lämnade ett märke med naglarna.
Jag var inte tillräckligt snabb. Mamma hann se vad jag gjort och vände sig mot mig. ”Vad är det här?”
”Det var inte jag.”
”Det står ditt namn, Eline.”
Mamma väntade inte på svar, utan suckade och började lägga på duken. Jag vet inte om hon blev arg för att jag förstört bordet eller mest irriterad på att jag var närvarande precis överallt och jag undvek att fråga. Mamma var inte alltid så förtjust i att ha barn, kanske för att hon på många sätt fortfarande var ett barn själv. Det förstod jag inte då, men såhär i efterhand känns det uppenbart. Det spelade ingen roll hur många linnedukar mamma vecklade ut.
Vi använder alltid glastallrikarna när det ska vara festligt. De är stora, smyckade med konturer av vindruvsklasar på baksidan. Repiga. Mamma plockar fram dem i staplar, de är tunga, de glider henne nästan ur händerna när hon ställer dem på bordet. Hon frågar om jag kan duka och jag ignorerar henne. Istället tar jag en av tallrikarna, lyfter den och försöker se rakt igenom. Det har samlats flott i reporna och jag ser ingenting. Jag sätter mig på en av stolarna, trycker tallriken mot näsan. Luktar. Den luktar glas, om glas skulle ha en doft. Glas och kanske fest, eller så är det mammas parfym. Hon har redan hunnit sminka sig, hon gjorde det medan potatisgratängen stod i ugnen. Hon placerar en tallrik vid varje stol, hon får böja den onda ryggen för att nå stolarna längst bort, den sista tallriken skjuter hon över bordet, orkar inte gå runt. Kanterna på mammas ögon är röda, det matchar hennes klänning. Hon är den vackraste jag vet. Jag tar tallriken jag håller i handen och ställer den på högkant, försöker rulla den framåt, men den vobblar, tappar balansen och dunsar i bordet. Mamma fräser till.
”Var försiktigt med den där!”
På vardagar brukar vi äta på de bruna tallrikarna i keramik, mamma fräser på ungefär samma sätt åt mig då som nu. Men nu är det fest och jag inser att det som är den stora skillnaden är tallrikarna i glas. Det är de som gör det festligt. Inte duken, inte potatisgratängen, inte mamma och hennes läppstift. Det är tallrikarna som är skillnaden. Jag sträcker mig efter den och lägger försiktigt tillbaka den på sin plats. Ungefär där jag tror att det står ”Eline was here” under duken.
Efter att vi ätit, efter att vinglasen tömts, cigaretten på maten rökts och de knöggliga servetterna ligger slängda över bordsytan, låtsas jag somna på soffan medan mamma och de andra steg för steg höjer musiken och fyller glasen på nytt. Mamma har samlat tallrikarna i en hög på mitten av bordet, orkar inte bära dem till diskbänken. Jag sover räv och när ingen ser pillar jag bort flisor från soffbordets undersida. Eline was here också. Jag tänker på tallrikarna i köket, hur de kommer stå kvar imorgon med intorkade matrester som kommer få mamma att svära, dra det trassliga håret ur ögonen och tända en cigarett. Sen kommer hon antagligen hälla upp en kopp kaffe och sätta sig i soffan, säga att hon är bakfull och jävlig. Tallrikarna kommer stå kvar resten av dagen, kanske dagen efter och dagen efter det. Börja lukta. Bli svårare och svårare att få rena. Den festliga stämningen kommer vara långt bort. Till slut somnar jag av att någon i myllret av människor stryker mig över håret.
När jag vaknar till är lägenheten tömd på människor, mammas dörr är stängd så jag antar att hon sover. Utanför fönstret har himlen fastnat precis mellan mörkt och ljust och vardagsrummet ligger i dunkel. Jag hasar mig ur soffan, går snabbt över det klibbiga golvet, kryssar mellan tomma flaskor och halvdruckna glas. Jag går in i köket, tänder lampan över diskbänken som först flimrar några gånger, stabiliserar sig och sprider ett kallt vitt ljus över köket. Först flyttar jag undan tomma burkar, fimpar och rester av potatisskal ur diskhon, sedan tar jag en tallrik i taget och ställer ner dem så försiktigt jag kan på diskbänken så att de inte ska gå sönder. När jag flyttat hela tornet fyller jag upp med vatten, tar lite extra diskmedel och diskar tallrikarna en efter en. Långsamt och noggrant. Bygger om tornet, men nu med rena tallrikar och sedan torkar jag dem med en fläckig kökshandduk och ställer in dem i skåpet bredvid vardagstallrikarna. Där får de vänta, redo för nästa fest.
Ganska många år senare flyttar jag hemifrån. Lite tidigare än vad som är normalt, men inte så tidigt att någon reagerar. Jag packar allt jag äger i två kartonger, en sportbag och tre svarta sopsäckar. På kartongerna skriver jag mitt namn. Som att någon annan skulle råka få mina saker, som om vi var fler som flyttade. Mamma kör kartongerna, väskan och sopsäckarna till lägenheten medan jag går ett sista varv. Jag tänker på brytpunkter och att från och med idag är detta mitt barndomshem och inte längre mitt hem. I ett anfall av melankoli går jag in i köket, öppnar och stänger luckorna. Jag drar med fingrarna över mitt namn i utdragsskivan som står inkilad mellan hyllan med micron och fönstret. Eline was here. Med betoning på was.
Några veckor senare kommer min mamma på ett oanmält besök. En dag står hon där i min hall med sin parfym och ler med alla sina tänder och jag tycker fortfarande att hon är väldigt vacker. Över axeln hänger en blå IKEA-påse. Den ser tung ut och påsens band skär in och får jackans axel att glida ner. Hon tar inte av sig skorna, utan går rakt in i köket och krånglar av sig påsen på köksbordet, ser sig omkring.
”Du har inte hunnit få iordning så mycket.”
”Jag har inte bott här så länge.”
”Det finns lite grejor du kanske kan behöva i påsen. Jag hinner inte stanna.”
Hon pussar mig på kinden, som hon alltid gjort, och sedan slår ytterdörren igen bakom henne. Parfymen dröjer sig kvar i hallen. Jag står och andas in den en stund innan jag går till köket för att titta i påsen. Tyngden och formen gör att jag anar vad den innehåller. Inuti den prassliga plasten står glastallrikarna med vindruvor och repor staplade med ett tunt lager av tidningspapper mellan. Jag skakar på huvudet. Varför gav mamma mig de här? Jag vill inte ha dem. De är otympliga och slitna. Skitfula. Dessutom har jag svårt att se att jag någonsin skulle ha en tillställning tillräckligt stor för att mina vanliga tallrikar inte skulle räcka, jag har inte ens så många vänner. Jag lämnar påsen på köksbordet, tänker att jag ska bära ner den i källaren sen, men inte nu, jag orkar inte. Jag lägger mig på soffan, tittar i taket. Pillar med nageln på soffbordets kant. Får loss en flisa.
Nästa gång mamma kommer på besök frågar hon efter tallrikarna. Jag har hunnit slänga dem men det säger jag inte till henne. Istället svarar jag att de står i diskmaskinen som just nu kör. Jag säger att jag hade fest igår och att jag precis satt igång maskinen. Det är inte sant. Jag hade inte alls fest. Jag har inte haft en enda fest i hela mitt liv, jag har fått nog av fester. Mamma säger att jag måste vara försiktig med dem, de är ömtåliga. Hon säger att hon köpte dem när hon själv flyttade hemifrån och att det vore synd om de gick sönder nu, efter så många år.
Jag frågar mamma om festerna. Om hon någonsin tyckte det var opassande att jag var med, jag var ju ändå ett barn. Först säger mamma ingenting. Hon gräver i sin väska efter sina cigaretter, jag ber henne att inte röka härinne. En av de sakerna jag tyckt varit skönast med att flytta var att komma ifrån den ständiga slöjan av rök, att saker återigen luktar som de ska, inte bara niktotin och leda. Mamma tänder cigaretten ändå, såklart gör hon det.
”Festerna”, säger hon, ”festerna var till för att jag skulle överleva.”
”Men jag var bara ett barn.”
”Du behövde inte vara med, du hade kunnat gå in på ditt rum.”
”Det var i mitt rum alla lade sin jackor.”
”Ja, men det var ju inte som att du inte fick plats ändå.”
Hon tar ett bloss till, blåser ut, reser sig och går ut i köket. Jag hör hur hon spolar vatten, antagligen för att släcka cigaretten, sedan hör jag hur hon öppnar luckan till soptunnan, smäller igen den. Hon kommer tillbaka. Ögonen är röda.
”Jag försökte. Men jag kunde inte bara vara mamma. Jag var tvungen att vara människa också.”
Under tiden som mamma pratar sitter och jag och klottrar på ett papper. ”Och vad är du nu?” frågar jag utan att titta upp.
Mamma tar på sig sina ytterkläder och går.
När mamma dör har jag hunnit flytta flera gånger och jag har börjat ha fester. Men aldrig så det stör. Jag bor kvar i samma stad och alla gator bär på minnen. En dag går jag förbi Frälsningsarméns skyltfönster. Varje månad skyltar de om efter olika teman. Denna månads tema är rött. Jag tänker på mammas ögon. I ena hörnet av fönstret ser jag tallrikarna. De är identiska. Otympliga i glas, med konturerna av vindruvor på baksidan. Säkerligen repiga. Jag går in och frågar vad de kostar. Expediten säger ett pris men berättar också att jag inte kan hämta dem förrän nästa omskyltning. Det går bra, svarar jag. Expediten ber mig skriva ner mitt namn, så de kan reservera tallrikarna, och skjuter över en lapp åt mig. ”Eline”, skriver jag, och längst ner i ena hörnet med så små bokstäver jag bara kan, ”was here”.
AMANDA VILSKA LINDGREN
info@opulens.se
