NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Målaren”, av Linda Fritiofsson, som vann tredjepris.
Målaren – Linda Fritiofsson
Han hade inte ens plockat undan efter sig. Stegen stod mitt i rummet och målargrejerna låg utspridda som om han bara gått på toaletten. De första dagarna tänkte jag inte så mycket på det, men efter att ha sett den halvmålade väggen från soffan varje kväll i över en vecka slog hjärtat allt fortare för varje gång jag såg den. Att han inte hållit vad vi kommit överens om var väl en sak, men att han inte ens uppdaterade mig eller svarade när jag ringde störde mig. Han hade tydligen något gesällbrev och goda referenser från tidigare uppdrag, det stod på hans hemsida som inte såg ut att ha uppdaterats på många år, men det hade jag inte ens brytt mig om att fråga om innan. Jag ville bara få det gjort och hur fel kunde det bli? Det handlade inte om någon våtrumsproblematik, om någon badrumsrenovering som man hade hört kunde bli besvärligt, dra ut på tiden eller i värsta fall bli till något försäkringsärende. Någon på jobbet hade berättat att hon duschat på gymmet i ett år medan hon väntade på att få sitt badrum klart, men det här var ett så mycket enklare uppdrag.
Det handlade bara om ett vardagsrum som skulle målas om. Mitt vardagsrum. För det var inte vårt längre och det var väl det den nya färgen handlade om. Att han, när han fortfarande bodde här, hade ogillat den när jag visade den en kväll eller i alla fall varit skeptisk och sagt något om att en allt för personlig inredning kunde sänka värdet om man skulle sälja. Det var inte alls typiskt honom att säga så vilket gjorde det värre. Och sedan flyttade han. Inte ens en strumpa hade han glömt kvar och efter några underskrifter hade vi inte hört av varandra. Separationen kom inte särskilt plötsligt, snarare hade den smugit sig på som en övervikt. Ändå var jag inte beredd när han berättade det. Köket hade varit städat när jag kom hem den kvällen och han hade frågat om jag ville ha te. Han hade aldrig frågat det tidigare och jag tänkte ofta på det där teet. Om han bara hade hittat paketet med koffeinfritt earl grey i någon av kökslådorna den dagen eller om han, eftersom han ju hade vetat att samtalet skulle äga rum, hade gått och köpt det på Ica.
När jag nu något halvår senare hade kommit på att det var möjligt att måla om rummet, att jag kunde göra som jag ville, kändes det akut. Jag varken tänkte eller kunde ta tag i någonting annat innan den där väggen blev blå. Så jag googlade och hittade några som gjorde mindre målerijobb på Södermalm och så ringde jag honom. Lukas Stranne. Han svarade efter första signalen. Det hördes ljud från staden och någon bil som tutade i bakgrunden och efter att jag hade berättat vad jag behövde hjälp med frågade han hur många kvadratmeter det gällde och hur jag ville göra med material. Han sa att han var fullbokad i början av veckan, men att han kunde få in det på torsdagen och sedan måla det andra lagret på fredagen.
Han kom på torsdagsförmiddagen som vi hade kommit överens om och jag var ju hemma numera så vi behövde inte ordna med någon nyckel. Han var 46, jag vet det nu. Lång och smal och klädd i vita målarkläder. Det mörkblonda håret lite gråsprängt. Jag satt med datorn vid köksbordet medan han arbetade i rummet intill och det var mycket längesen en annan person var hemma hos mig. Kanske tänkte han att jag jobbade där jag satt, men det hade jag inte gjort på några månader nu. Inte sedan allt hade svartnat för ögonen och jag hade säckat ihop vid Slussen i våras. Det hade flimrat och sedan blivit helt svart och jag hade fått sätta mig på marken och luta mig mot väggen till en klädbutik på Götgatspuckeln.
Först hade jag trott att jag skulle dö. Alltså genast, och sedan när det värsta hade försvunnit efter några minuter tänkte jag att det i alla fall var något allvarligt fel med mig. Och fastän jag var livrädd kände jag mig ändå dum när cyklisterna som passerade såg mig och dröjde med blicken. Det måste sett konstigt ut, någon som nästan är fyrtio och klädd i svart kavaj sitter inte sådär på gatan. Och fastän jag fruktade för mitt liv kändes det obekvämt att en mellanchef i trikåer på vägen hem från jobbet skulle tro att jag var påtänd eller psykiskt sjuk. Att det var något med mig. En dam med en dvärgschnauzer frågade om jag var okej och då kände jag mig det. Sa något om lågt blodsocker och gick sedan hem på darriga ben. På morgonen kände jag mig som vanligt igen, men efter några dagar hände det igen. Jag var i mataffären och blev tvungen att sätta mig ner på golvet vid mejerihyllan när allt återigen hade börjat flimra för att sedan bli helt svart för en stund. T-shirten var alldeles dyngsur när jag kom hem, ryggen kall och klibbig som en groda och det var väl den veckan jag stannade hemma från jobbet en dag och sedan fortsatte med det.
Men nu satt jag i alla fall med datorn i köket medan han arbetade inne i vardagsrummet och kanske hade jag kunnat vänja mig vid det. Vid honom, eller någon. Jag hörde att han lyssnade på P1 därinne, ljudet från Ekot och sjövädersrapporten. En gång gick han ut för att ta en cigarett; jag såg honom från mitt köksfönster som vette mot Vita Bergen och Sofia kyrka. Han stod vid det låga trähuset på andra sidan gatan och rökte och jag kände mig dum när han blickade upp mot huset och såg mig. När han sedan var tillbaka uppe i lägenheten ringde hans mobil. Någon bad honom om något och jo, han kunde hämta ut medicinerna och lämna dem till morsan, som han sa. Efter ett par timmar kom han in till mig där jag satt i köket.
– Så, då kommer jag tillbaka och kör andra lagret imorgon då.
Han var trevlig. Inte käck eller hurtig på något sätt. Men behaglig. Jag hade gett honom extranyckeln så att vi inte behövde bestämma någon exakt tid. På fredagen steg jag upp lite tidigare än vad jag brukade, jag ville inte riskera att han skulle komma innan jag hade gjort mig i ordning och bäddat sängen som stod i vardagsrummet. Nuförtiden kunde det gå dagar utan att jag lämnade lägenheten, men jag fick för mig att jag inte ville att han skulle se mig sittandes i köket som dagen innan, så efter frukost gick jag ut. Jag promenerade i flera timmar. Hög luft och septemberljuset som ett varmt filter över stan, men när jag kom hem på eftermiddagen hade han ännu inte varit där. Lägenheten var tyst och sakerna låg som han hade lämnat dem dagen innan. Det var märkligt, han hade sagt att han skulle komma och måla det andra lagret. Det var jag säker på. Att han nu troligen skulle komma tillbaka först på måndagen spelade egentligen inte så stor roll, han hade kunnat ta uppdraget med så kort varsel, men det störde mig ändå att det inte blev som vi hade sagt. På kvällen satt jag och drack vin i soffan.
Såg en dokumentär om en rik arvtagerska som började sympatisera med sina kidnappare och allt kändes olustigt. Jag var någon som lät saker passera. Förväntade mig inte särskilt mycket, hade på restaurang kunnat äta kall mat som inte skulle vara det och ändå le och nicka när servitören på rutin kom fram och frågade om allt smakade bra. För mig var det oerhört obekvämt att vara obekväm. Och därför var det förstås bekvämt för mig att vara tålmodig. Att inte hetsa upp mig i första taget. Men att jag väntade länge med att visa någon reaktion innebar snarare att jag byggde upp missnöjet, och när det sedan pockade på, för det gör det alltid tids nog, blev reaktionen allt annat än behärskad. Och när han inte hade dykt upp på torsdagen, en vecka efter att han hade varit här, steg ilskan i mig. För vad var det för jävla stil?
När jag ringde på måndagseftermiddagen hade det i alla fall gått fram signaler, men när jag försökte på tisdagen och dagarna efter det var telefonen avstängd. Det gjorde mig ännu mer frustrerad. Jag mejlade honom, om mobilen av förmodan var trasig eller snodd, och bad honom kontakta mig så snart han såg det. Och så kollade jag upp hans företag. Allt verkade vara i sin ordning och när jag sökte på hans namn såg jag att han tydligen bodde bara några kvarter bort. En sen eftermiddag veckan därpå gick jag dit. Det var inte likt mig att göra något sådant. Han hade inte ens fått några pengar av mig, jag hade ännu inte fått någon faktura och allt material fanns i vardagsrummet. Jag hade kunnat göra klart jobbet själv eller kontakta någon annan men slarvet, eller vad det nu var, irriterade mig och för en gångs skull tänkte jag inte bara låta det passera. Han hade min extranyckel och oavsett om det hade kommit andra jobb i vägen eller om han så hade opererats för blindtarmen så kunde han låta mig veta det.
Han bodde längst ner på Bondegatan vid en Konsumbutik och jag hann bara stå några minuter utanför huset innan en äldre man steg ut från porten och jag kunde smita in. Jag hittade hans namn på porttavlan och mitt hjärta bultade hårt när jag sedan stod utanför hans dörr på fjärde våningen. Ringklockan var trasig så jag knackade, först lite försiktigt och sedan högre. Men inga steg närmade sig. Jag stod där några minuter, hörde ljudet från några barn som lekte i en annan lägenhet och sedan gick jag hem, lite lättad över att han inte varit hemma. För allt kändes plötsligt lite overkligt, som om jag aldrig hade anlitat en målare. Det var lite som när det hade tagit slut med David; som om jag hade drömt allt, att varken han eller huset vid sjön där vi varit alla de där långhelgerna hade existerat.
Men Lukas Stranne hade funnits för vid frukosten en lördagsmorgon såg jag hans dödsannons i tidningen. Vår pappa, son och bror, stod det. Har hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad. Det hände att jag skummade igenom dödsannonserna; det var dumt för vissa dagar kunde jag bli mycket berörd och om det var en ung person som dött kunde det hända att jag satt där medan tårarna droppade ner i tidningen över någon okänd. Jag vet inte vid vilket födelseår det blev mer än lagom sorgligt när någon dött, men det var i alla fall efter 1973.
Men jag grät inte över Lukas Stranne då. Jag kunde bara inte sluta tänka på vad som hade hänt honom efter att han varit hos mig. En hastig död kan vara flera saker. Självmord till exempel, men jag kunde inte tro att han hade tagit sitt liv. Om man visslar medan man arbetar i någons vardagsrum går man väl inte och gör slut på allt några timmar senare. Eller så var det som man hört: att djupt depressiva människor plötsligt kan verka oerhört lättsamma när de har bestämt sig.
Jag såg honom framför mig när jag hade öppnat dörren: denna högst pågående människa. En man ute på uppdrag. Han såg inte särskilt tyngd ut, i alla fall inte mer än någon annan. Jag vet att man inte kan veta sånt, att det inte behöver synas, men det var så jag tänkte. Och jag tänkte, för varje morgon när jag vaknade och såg väggen från andra sidan rummet blev jag påmind om honom. Och jag kunde varken förmå mig att ringa någon annan firma eller måla det andra lagret själv.
Allt stod precis som han hade lämnat det och jag tänkte på dem han hade lämnat efter sig. En mamma, en som han hade sagt till någon att han skulle hämta ut medicin till. En bror och en dotter. Lina Stranne hette hon, hon var tydligen den enda i landet som hette så, och jag kollade upp att hon var 19 år och bodde i ett kollektiv i Högdalen. Hon hade ett öppet Instagramkonto och den senaste bilden var upplagd för en månad sedan. Det var ett foto av henne och några vänner som satt och drack öl på en uteservering till en pizzeria vid Sockenplan. Jag och David hade varit där en gång. Det var den där varma sommaren, den då vi hade fått sova på balkongen några nätter.
Vad hade hänt efter att han hade lämnat min lägenhet den där torsdagseftermiddagen? Hade det varit en bilolycka? Eller ett anfall? Något som plötsligt brast i hjärnan. Det hade hänt en tjej som gick i min klass på högstadiet. Hon spelade fotboll och under en match hade hon segnat ner på planen, det var något medfött fel i hjärnan trodde man, sådant som var svårt att upptäcka. Från läktaren såg vi hur ambulanspersonalen lyfte upp henne på en bår och några dagar senare hade vi haft en minnestund för henne i skolans aula. Det hade varit april minns jag, veckan innan påsk. Det bleka vårljuset utanför klassrummet. Hon hade inte varit en nära vän, men fastän det hade gått tjugofem år kunde jag fortfarande se hennes ryggtavla och hästsvans när hon cyklade framför mig på väg till skolan. ”Hårfärg: cendré” hade hon skrivit i min kompisbok. Ett vackrare ord för råttfärgat.
Varje dag när jag satt vid datorn sökte jag på Lukas Stranne. Hans hemsida fanns fortfarande kvar och jag undrade hur länge den skulle göra det; om hans dotter skulle ringa kundtjänst och be dem avsluta webbhotellet eller om den skulle släckas först efter att han efter en lång tid inte hade betalat de påminnelseavgifter som skickats ut. En dag fick jag i alla fall för mig att leta upp tidningen på nätet från dagen efter att han dött och då jag hittade notisen. Det var han, det var jag säker på.
En man i 45-årsåldern omkom under torsdagen efter ett fall från en stege. Han gjorde ett underhållsarbete på en fastighet på Södermalm. Mannen fördes till sjukhus efter ett larm på eftermiddagen men hans liv gick inte att rädda.
Det var en kort notis på några meningar. En död det aldrig någonsin skulle skrivas om igen. Kanske skulle man referera till den i något sammanhang där man talade om villkor och arbetsplatsolyckor, men bara de som hade älskat honom skulle komma ihåg årsdagen. Ingen nyhetschef på TT-redaktionen skulle någonsin ställas inför frågan om man borde skriva något inför en årsdag. Inga statyer eller minnesmärken skulle skapa någon debatt. Och jag visste inte vad som var värst: Att den kollektiva sorgen över något för alltid skulle kunna påminna någon om förlusten, eller att vara själv med sin saknad. Att den inte tog upp något utrymme i varken staden eller spalterna. För Lukas Stranne var en man som gick till jobbet och aldrig kom hem igen. Någon som rörde sig självklart i staden och i främmande människors rum och sedan inte gjorde det mer. Och medan livet lämnade honom var kaffesumpen i filtret därhemma fortfarande fuktigt.
I dödsannonsen hade det stått att begravningen skulle äga rum i Heliga korsets kapell en vecka senare. Jag åkte till Skogskyrkogården den onsdagen. Det var den sista veckan i september och när tunnelbanan åkte över Skanstullsbron såg jag hur träden vid Årstaviken skiftade i olika nyanser av gult. Väl framme var platsen sig lik. Det var kanske femton år sedan jag var där, men träden tornade upp sig på den där kullen som jag mindes det. Vid det stora korset stod en massa svartklädda människor. Jag promenerade förbi dem och fastän det var så många så hann jag se Lina Stranne i folksamlingen när jag passerade. Jag kände igen henne från bilderna och nu stod hon där, med äppelkinder och Dr Martens. En tonåring på sin pappas begravning, den viktigaste gästen på tillställningen. Någon som snart skulle sitta i bänkraden längst fram som en kunglighet.
Vid dammen lite längre fram stod ett asiatiskt par och fotograferade. Almarna på höjden speglades i vattnet och när jag kom till den långa allén med alla tallarna såg jag en ekorre i ett av träden. Pälsen glänste i solen när den klättrade upp längs stammen och jag grät för första gången på väldigt länge. Nästa morgon ringde jag min chef och sa att jag kunde börja jobba på måndag.
LINDA FRITIOFSSON
info@opulens.se
