PROSA. Den välmeriterade författaren och poeten Else-Britt Kjellqvist har tidigare medverkat vid ett par tillfällen med sina dikter i Opulens. Nu har vi nöjet att publicera en novell som hon skrivit i det lite längre formatet.
Leolabradoren
En berättelse om kärlek
Labrador
Ett djur följer mig i sprickan
till människorna
Slickar mina händer
vrister och fötter
Kärleken sitter i tungan
sen arten bärgade nät
vid kusten i Labrador
Sitter med korslagda ben på golvet i kenneln med din dräktiga mamma mellan knäna när hon buffar med nosen mot vänsterarmen. Håller henne närmare och känner hur hennes kropp andas mot min. Då vet jag – en valp av henne vill jag ha.
Några månader senare i februari har hon fött nio valpar. Efter ytterligare fyra veckor är det dags för mig att välja dig eller någon av dina tre bröder. Visste sen länge att jag ville ha en hanne.
Hannarna släpps ut mitt på golvet där ni rumlar runt och på små krumma ben stretar mot trappan. Alla utom en som kallas Filosofen. Han har dragit sig bort mot ena väggen och börjat slicka på en elledning. Han berör mig, vill ta hand om honom men tvekar. Är nog fullt tillräckligt med en filosof. Bor ensam på en ö och ser oss sitta i varsitt hörn – jag i mitt och Filosofen i sitt.
Sen ska ni äta; du och dina åtta syskon ska samsas om tre matskålar. De två som ska dela skål med dig får svårt att hinna med. I ett nafs är den tömd och medan du slickar emaljen skjuts skålen framför dig tvärs över golvet. Under tiden har jag suttit tillbakalutad i en stor svart skinnsnurrstol och iakttagit er, när du plötsligt kravlar upp i mitt knä, lägger dig till rätta och somnar. Du valde mig!
Det sista jag såg av dig var att du låg överst i syskonhögen i den stora valphagen därför att du var kraftigast och skulle värma de andra. Undrade var din mamma befann sig och hoppades att ni snart skulle få återförenas.
Nu var vi skilda åt men ändå inte, tänkte mycket på dig och förberedde din ankomst till ön utan biltrafik, vilket kändes betryggande. Under väntetiden blev du vaccinerad. När du blivit könsmogen skulle du eventuellt kastreras men kunde inte tänka mig att kastrera dig. Nej, aldrig i livet!
*
Hämtade hem dig när du var tolv veckor. Då var det bara du och Filosofen kvar. Stod och väntade i köket när du anlände invirad i en blå frottébadhandduk och så fort du fick syn på mig hoppade upp i min famn. Ingen tvekan fanns. Du bröt dig loss ur den andra famnen för att kasta dig i min.
När vi gick ut till bilen hördes ett kvidande. Någon skrek efter dig, jämrade sig. Det var Filosofen.
Under bilresan till hamnen, där vi skulle få följa med postbåten till ön, hade jag dig i knäet. Men när det på öppet vatten blåste upp och vågorna började gå höga stoppade jag ner dig i den stora blåa bagen men lämnade en springa för dig att titta upp igenom vilket du inte gjorde.
Framme vid bryggan gällde det att fort som attan lyfta av packningen. Ställde den i lä vid bastun, tog sen bagen med dig och rusade upp till huset och in i köket där jag ställde dig på bänken. Tyst. Det var alldeles tyst. Ingen Leo tittade fram. Var du inte alls nyfiken? Tvärt om, du spjärnade med tassarna och stretade mot när jag försökte lyfta upp dig. Nosen var full av smulor. Du hade borrat dig ner till och igenom påsen med torrfoder som kenneln skickat med.
Därefter somnade du och jag la dig i en låda med höga kanter så att du inte skulle kunna klättra över medan jag hämtade upp packningen från bryggan.
Jag kallar dig alltså Leo. Leo efter lejon och leopard men också efter renässansgeniet Leonardo da Vinci i vars namn döljer sig ett lejon. På en av hans mest kända målningar utspelar sig en strid mellan ett lejon och en drake och lejonets man erinrar om skägget hos Leonardos berömda självporträtt i röd krita. Dessutom heter lejon på italienska Leone och på latin Leo.
Kvinnan som rekommenderat uppfödaren ansåg att Leo inte är ett namn på en hund. Hon tyckte du skulle heta Skipper. Med tiden fick du också smeknamnet Luffe vilket kommer från namnet på min älskade undulat Luffen som var turkos och tvilling med Lillen. Undulater var de enda djur jag fick ha som barn. Jag hade inga syskon som du. Minns du dom? Tänker ibland på Filosofen. Undrar om du tänker på honom?
Varje jul och födelsedag önskade jag mig en hund, det var det enda jag önskade. Allra helst en cockerspaniel.
Men min pappa kände flera hundar som jag fick följa med honom och hälsa på. Tusse, en strävhårig tax, bodde med sin husse som sålde gamla möbler i Gamla stan. Medan de vuxna pratade och betraktade byråer, porslinsfigurer och andra föremål lekte jag med Tusse.
Och på ön där jag bodde om somrarna med alla släktingarna fanns Tello, en ädelterrier som var den snällaste jag visste och som pappa brukade skojbråka med så att Tello gläfste, morrade och blev alltmer uppjagad. Under tiden blev jag bjuden på saft, ibland till och med sockerdricka, och bulle av hussen.
Över helgerna på vår och höst fick jag ensam följa med pappa till ön. En gång var en farbror med som hade en medelstor hund som blev som du när du blivit unghund och skulle rida på gäster och man måste slå bort dig och säga ”Fy, fy”. Men jag var liten och skräckslagen när han började hoppa upp på mig. De vuxna verkade inte fatta någonting. Och pappa gjorde ingenting för att skydda mig utan sa bara: ”Hunden tycker om flickan.” Jycken jagade mig ända ner till badberget där jag försökte ta skydd inne i tvättstugan. Ställde mig på en bänk dit han inte nådde mig utan stod nedanför, gläfste och hoppade.
Högst uppe på ön bodde herrskapsfamiljen, som vi hyrde av, i ett hus med glasverandor, tinnar och torn och de skaffade också hund – Bonnie en mellanpudel som blev min vän tills han bet mig. Men då hade han blivit gammal och blind vilket jag inte visste när jag stack in handen under soffan där han låg och kurade. Tyckte inte att de brydde sig om Bonnie när han blev gammal och sjuk, att de då tröttnade på honom.
En annan fin familj på ön hade också hund, en liten svart skotte som skällde när jag kom dit för att leka med den jämnåriga dottern. För att få honom sluta skälla hängde frun i huset upp honom i kopplet i en klädkrok i hallen. Jag ville verkligen inte vara orsaken till att de behandlade honom så där; vilken skräck att inte veta om man skulle bli strypt eller inte.
När de skulle åka in till stan med Waxholmsbåten styrde de ut honom i röda små rosetter och satte på honom en skotskrutig väst, vilket jag fann både larvigt och förnedrande. Ja, Leo, människor gör ibland så besynnerliga och hemska saker mot sina hundar.
I stan fanns Lord, en vacker muskulös gyllenbrun boxer som min bästis i realskolan brukade rasta när hon kom hem från skolan och jag gärna följde med. Ibland gick vi upp till Vita bergen och ibland stannade vi på min bakgård där han fick springa fritt bland soptunnorna tills portvakten körde bort oss.
Enligt stamtavlan heter du Hermes och något mer som jag glömt. Din släkt härstammar från England och har vunnit många priser. Egentligen är du en jaktlabrador vilka inte är lika kraftiga som de andra. Dina förfäder bärgade näten vid kusten i Labrador och utanför det stora perspektivfönstret kan vi se ut över öppet hav bort mot horisonten.
Första natten med dig blir jag angripen av sjakalerna med de sylvassa tänderna i filmen Lejonkungen. Medan jag drömmer sover du i din låda nedanför sängen och när du gnyr släpper jag i halvvaket tillstånd ner ena handen, då du börjar suga på mina fingrar och somnar efter en stund om.
Det är vår och du blir efter två dygn rumsren, släpper bara ut dig. En besökare kommenterar din fasta blick, du viker inte undan utan möter med ögonen. Ja, vi har ögonkontakt. Den är viktig för mig, det hade jag inte med min mamma – inte ens som spädbarn.
Långt senare ska jag läsa om ny forskning som visar att ögonkontakt mellan hunden och deras ägare är helt avgörande för att stärka bandet dem emellan. Ju längre ögonkontakten varade desto lyckligare blev ägaren och hunden, vilket mättes genom koncentrationen av oxytocin i urinen hos bägge.
*
Ännu är du för liten för att gå hela vägen till affären utan jag sätter dig i skottkärran. Där drar du till dig människors blickar, de stannar för att beundra dig, blir alldeles till sig. På hemvägen får du gå sista sträckan själv.
Lämnar ytterdörren öppen medan jag ställer in kassarna, plockar upp maten och kastar då och då en blick genom fönstret ut på gräsmattan där en svart fläck rör sig över det spirande gröna.
När jag sen ska hämta in dig är du försvunnen. Ropar, går runt huset, springer ner till stranden och upp igen. Rundar huset ännu en gång. Ingen Leo någonstans.
Till slut finner jag dig darrande ihopkrupen i skuggan vid öppningen ner till krypgrunden dit du dragit dig undan för att dö. En sommarboende veterinär som är ute över helgen hjälper mig. Vi bär dig i ett stort lakan, som vi håller utspänt mellan oss för att det ska göra mindre ont, ner till hans snabbgående båt. Du kvider vid minsta beröring men det syns inga skador eller svullnader.
Den skakiga sjöfärden blir en plåga för oss bägge men under bilresan in till djursjukhuset sover du lugnt i mitt knä. Håller hela tiden fingertoppar lätt mot ditt hjärta. Känner det slå. Håller andan när din hjärtrytm försvinner. Det börjar ösregna. Sikten blir allt sämre. Regnet piskar mot rutan. Väl framme står personal och väntar, de kommer ut till bilen, veterinären har förvarnat och du tas omedelbart om hand.
Oändlig väntan innan det kommer besked: Du har blivit ormbiten på ena benet, har fått cortisonsprutor och ska stanna över natten. Men den värsta krisen är över.
*
Nästa dag när vi hämtar dig är vädret klart, solljuset silar in i väntsalen. Sitter ytterst på soffkanten, rak i ryggen spanande åt det håll där du igår försvann. Och där, där kommer du. Du går själv utan koppel bredvid din sköterska. Kring ena benet, som rakats, lyser ett vitt bandage. När du får syn på mig vispar svansen runt i trumvirvlar. Du skuttar iväg och hoppar upp i min famn, slickar mitt ansikte, halsen och händerna. Din tunga är sträv.
Kort tid därefter blir jag sjuk. Eller snarare får en diagnos som man liksom med huggormsbett kan dö av. Detta var alls inte meningen, att jag skulle behöva lämna dig för sjukhusvistelser och behandlingar. Den planerade valpkursen måste ställas in.
Du blev väldigt, väldigt viktig för mig den här tiden, att du fanns, att jag längtade efter dig och efter varje besök på sjukhuset ville tillbaka till dig så fort som möjligt.
Efter avslutad behandling skulle jag äta medicin i tre år. Den fick mig att vilja vada ut i havet, bort mot horisonten och försvinna. Men du hindrade mig, höll mig kvar på land. Inte bara för att du behövde mig utan för att du så fort du såg mig började hoppa, vifta på svansen, slicka mina händer och fötter. Leo blev Liv. Inte kunde jag lämna dig. Slutade i stället med medicinen.
*
Nu springer vi återigen tillsammans genom skogen, längs stränder och utmed vikar. Jag kastar pinnar i vattnet medan du simmar fram och tillbaka för att släppa dem framför mina fötter tills jag tröttnar och går ut mot fyren. Du ruskar av dig vattnet och rusar efter. Här längst ut på yttersta udden möter vi sällan eller aldrig någon.
Det fryser på, isen lägger sig tidigt och under den dagliga långpromenaden springer du plötsligt iväg, har fått vittring på ett rådjur, ett kid som drivs allt längre och längre ut på isen medan jag står på land och skriker: ”Leo kom hit! Kom hit! Leo…” Upp och ner, fram och tillbaka, rusar du medan kalven rör sig ut mot isflaken i farleden. Till sist får jag tag i nackskinnet och kan koppla dig. Under tiden har den lilla vänt och stiger iland på vingliga ben.
Några dar senare står ett vuxet rådjur utan horn blixtstilla nere vid boden medan du står bredvid och slickar henne. Långsamt över ena flanken.
Följande dag, återigen på väg mot fyren, blir vi stående orörliga. Framför oss i en vassrugge ligger rådjuret, hinden. Död.
På vägen tillbaka öppnar sig en glänta i skogen. Den syn som möter oss sliter loss ett stycke glömska. Du står kopplad bredvid – blixtstilla. Ett rådjurspar, en hind och en råbock, med två kid. Länge ser vi på varandra. De viker av först, in mot skogen.
På natten drömmer jag om en altartavla som fanns, och finns, i Sofia kyrka när jag var barn. Längst upp till vänster i mitten står rådjursfamiljen som vi mötte i skogen.
*
Efter ett återbesök på sjukhuset hämtar jag dig skyndsamt hos hundvakten för att hinna med sista färjan till ön. Vi är de enda passagerarna som stiger iland vid den första bryggan där man kan gena över skogen hem till oss. Det är becksvart, inte en tillstymmelse till månsken och jag har inte tagit med någon ficklampa. Då tar du ledningen och bokstavligen drar hem oss.
Nästa gång vi ska in till stan gäller hydrokopter och passagerarna förses med öronskydd. Håller mina pälsfodrade tumvantar kring ditt huvud, kupar dem över dina öron. Ändå gnyr du.
Julen närmar sig och jag är lättad över att vi ska lämna ön.
Julafton får du på egen tallrik smaka av julbordet. Äter glupskt som alltid. När du sen är försvunnen och hälften av maten ligger orörd börjar jag leta efter dig. Lägenheten har flera rum och jag finner dig sittande på sängen i ett av gästrummen. När jag stiger in förblir du stilla och vänder sen långsamt bort huvudet mot fönstret. Sitter orörlig och ser ut. Utan att tänka rusar jag fram, bänder upp dina käkar och gräver med fingrarna i halsen och får upp en bit julkorv. En tjock, kokt, skär fläskkorv med skinnet kvar.
*
Vi är nu inne i februari. Det är tidigt på morgonen och jag skidar ut på isen mot solen och de yttre öarna medan du rusar före i snön, plöjer gångar och tuggar snö. Berusad av den höga luften och vinden mot ansiktet glömmer jag tid och rum. Blundar. Du befinner dig nu långt bakom.
Ett stråk kyla slår upp. Tvärstannar. Blir stående lutad mot stavarna framför rännan för större fartyg. Törs inte tänka. Vänder försiktigt. Kallar in dig och kopplar. Skidar sen i våldsam fart tills jag inte längre kan orientera mig. Hittar inte tillbaka. Skidspåren är igenblåsta och öarnas siluetter skiftar oupphörligen. Denna gång är inte heller du till hjälp. Räddningen blir ett stort vitt hus med brygga och badhus som jag känner igen sen i höstas då du var med mig och la nät. Därifrån kan jag sen följa den väg vi körde med båten.
Närmar oss vår brygga och släpper dig fri. Du störtar iväg upp på ett skär och kommer tillbaka bärande, balanserande ett multet träd mellan käkarna.
*
Vårt gemensamma liv har börjat få rutiner. Numer sover du vid ytterdörren. Det händer om jag sover länge att du med nosen buffar upp sovrumsdörren, går fram och slickar mig på ena foten som sticker fram under täcket.
Sen har vi det här med maten. Två rejäla mål om dagen men det verkar inte räcka. Försöker få dig att inte tigga vid bordet men lyckas inget vidare; har svårt att motstå din blick som jag uppfattar som hungrigt bedjande. En förklaring fann jag långt senare: en fjärdedel av din ras har en genmutation som gör att ni aldrig känner er mätta. Till den gruppen måste du höra. Tråkigt för dig som är så glad i mat och glupskt kastar i dig den att du inte hinner njuta och sen heller aldrig känner dig mätt.
På morgonen när jag satt mig vid skrivbordet lägger du dig på fällen vid mina fötter. Exakt vid samma klockslag varje dag reser du dig upp och om jag inte omedelbart gör detsamma börjar du gnälla. Det är dags för stora promenaden.
När vi ska gå vill jag att du lämnar leksakerna hemma för annars släpper du dem efter ett tag på vägen och det blir jag som får bära dem. Vi har nu kommit en bit när jag lägger märke till att du ser ovanligt bullig ut runt nosen. Bänder upp käkarna för att kolla och ut trillar inte en, två utan tre tennisbollar.
Du har fått flera leksaker varav några piper, vilka till min lättnad snart slutat fungera eller du tröttnar på. Din favorit är en lilafärgad handgranat i hårdgummi som inte piper. När du blev äldre fick du en blå frisbee som du fångade i luften. Den flög långt, kunde fastna i ett träd då du ställde dig nedanför och inte gav dig förrän frisbeen var tillbaka.
Ibland leker vi tillsammans: rullar runt på golvet och brottas, du apporterar olika kastade föremål eller vi har dragkamp om en vante, ett uttjänt lakan eller en gammal halsduk. I skogen brukar jag gömma föremål som du sen uppmanas att söka men någon kantarellhund blev du aldrig. Däremot fena på att leta upp torkade grisöron vilka var din favorit bland olika sorters hundgodis. För att inte tala om alla tuggben som slutat i kletiga klumpar.
*
Tillsammans med dig gör jag sånt som jag inte skulle komma på annars, som att söka upp klippavsatsen där vi skyddade från blåst och andras blickar brukar sitta och se ut över fjärden. Ibland kommer färjan och vi ser den lägga till i hamnen mitt emot. Då och då reser du dig upp, ruskar och skakar på dig och börjar krafsa bort stenar, pinnar och grus eller nosar upp någon fuktig skreva i berget bakom som jag har som ryggstöd.
Det fanns en hund på ön som du brukade leka med. Vilda lekar som varade länge, länge. Hon hette Sandra och var en Border Collie som höll ordning på familjens får.
En kväll ringer Sandras husse och undrar om du haft den där hundsjukan som härjar i Stockholm. Först förstod jag inte vad han syftade på men erinrade mig sen att en smittsam hundhosta florerat under den gångna hösten. ”Nej, Leo har inte varit sjuk. Varför frågar du?” ”Sandra vill inte äta. Hon bara ligger.” ”Jag tycker ni ska ta henne till veterinären.” ”Nej, vet inte, hon har nog bara druckit av vattnet i dikena.”
Ett par veckor senare möter vi Sandras lillmatte vid ångbåtsbryggan. Hon kommer fram till oss: ”Min hund är död.” Jag håller om henne och hon berättar att Sandra nu är i himlen och frågar mig om du tänker på henne, för ”Leo och Sandra var ju kära i varandra.” Jag ser på dig och sen på henne och svarar att det gör du.
*
Inte sällan inträffar något oväntat som när jag blir väckt mitt i natten av ett ylande, vilt och avgrundslikt. Finner dig framför altanfönstret med nosen vänd upp mot fullmånen.
En annan natt sitter du och ser ut över det rasande havet och när du sen vänder dina ögon mot mina möter jag en outgrundlig blick, som om du vore en förmedlare.
I gryningen när rådjuren passerar utanför brukar du betrakta dem, undrar vad du tänker?
När sommaren är på väg in i höst väcks vi flera nätter av ett fruktansvärt brölande. Det var inte det vanliga skällandet från brunstiga rådjur utan lät mer som vilda djur som sliter varandra i stycken.
Det skulle visa sig vara en sommargäst som när hon efter semestern rest in till stan monterat en högtalare med inspelade ljud från vargar som jagar och dödar rådjur, i syfte att hindra dessa från att äta upp hennes rosor och andra odlingar. Enligt utsaga en uppfinning från Tekniska högskolan. Ljudet nådde över hela ön och väckte öborna tills öns snickare utrustad med kniptång och hammare lokaliserade varifrån oväsendet kom.
Ett annat återkommande ljud är klockbojarnas och mistlurens vid dimma som kan hålla i sig många dygn:
TJOCKA
I tjockan dväljs
en gravlik tystnad
där mjölken varken kväljer
eller kväver
utan står i sig själv
Vi mitt djur och jag
har det bra här
i den absoluta tystnaden
lystrande efter havets cymbaler
deras stötvisa sönderslitande
Vi har det bra här
mitt djur och jag
i det mjuka urtida
som står fritt
i skogsbacken
Vi har det bra här
medan havet osynligt
sjunker in i sig
därför att vi vet
att det finns där
*
Efter ett besök på sjukhuset då du är kvar på ön hos en granne som har katt går jag till frisören för att klippa mig. Kvinnan som ska klippa kväver ett skrik – bakom ena örat sitter en fästing. ”Kan du inte bara ta bort den?” ”Vet inte om jag kan. Ska försöka, den sitter hårt.” Sen hämtar hon sin kollega och med förenade krafter lyckas de. ”Tror vi fick bort hela. Den verkar ha setat länge.”
Händelsen visar en skillnad mellan dig och mig. Varje kväll går jag igenom din päls och plockar bort fästingar. Borstar även pälsen.
Och jag klipper dina klor. Det gillar du inte. Försöker avleda, medan jag håller fast tassen, med hårt bröd. Tången är kraftigt trubbig och det gäller att inte komma för nära nerven.
Vad gäller katten kom ni inte överens eller snarare kattan kom inte överens med dig utan satt uppe på en hatthylla och fräste, när hon inte nere på golvet gjorde utfall som om hon ville klösa ögonen ur dig, så där kunde du inte vara något mer.
Däremot blev du vän med en annan katt, en liten unge som skulle vara hos oss några dar. Du slickade henne, buffade på henne och ville leka men hon var inte alltid villig. Med min hjälp fick du ge dig till tåls. Men alltmer tydde hon sig till dig, som om du var hennes mamma och de sista nätterna sov ni tillsammans i din korg.
Funderade ett tag på om vi skulle utöka oss med katt, hade gärna velat lära känna också en katt men kom fram till att jag rent praktiskt inte ska klara av det.
*
En dag efter att vi har varit i affären och jag ska låsa upp men inte hittar nyckeln utan lägger kopplet åt sidan tvärvänder du och rusar iväg bort mot andra ändan av ön där en tik löper. Ringer och får fatt i matten som berättar att du redan är där och försöker forcera inhägnaden med tiken.
Möter dig sen på vägen tillbaka där du lägger dig på rygg med benen i vädret. Ville låta bestämt arg och skälla på dig men kom av mig.
*
Tillsammans börjar vi utforska ön, går på upptäcktsfärder. En dag nosar du upp en gammal ugn som blev kvar sen ryssarna i början av 1700-talet brände ön medan jag befinner mig stående på en igenvuxen dansbana, full av ruttna brädor. Det är lätt att trampa igenom.
Lite längre in i skogen springer vi på en mur som visar sig vara en mycket gammal husgrund att döma av de uppvuxna träden innanför.
En smal spång leder över sumpmark till en halvö. Åter på fast mark får jag syn på ett hus eller snarare ruckel som ligger vackert omgivet av hav och enar. Säkrast att koppla dig. Tvekar lite innan jag går fram mot dörren. Knackar. Inget hörs. Knackar igen, nu hårdare. Inte ett ljud. Väntar, vänder mig om och ser ut över havet – inte ett skär, en enda kobbe, som hindrar blicken.
Vi fortsätter ner till vattnet. Där finns både klippor och sandstrand. En svartnad grill, några ölburkar och plastpåsar ligger i en bergskreva. En vattenfylld racer ligger uppdragen på land intill en rostig bensindunk. Vänder tillbaka mot huset och gör ett nytt försök. Knackar och ropar: ”Någon hemma?” inget svar.
Känner försiktigt på handtaget, dörren ger vika. Kikar in och möts av en syn som jag helst hade sluppit: Väggarna i det enda rummet är täckta med rådjurshuvuden. De sitter tätt, tätt prydligt uppradade. Räknar och får det till sextiotre stycken. Med några få undantag utan horn.
På stigen tillbaka passerar vi ett skjul, där finns dass och intorkade målarburkar med styva stelnade penslar. På baksidan ligger en skjuten räv – kastad som en trasa. Du morrar. Reser ragg.
Morrar gör du också några dar senare när vi får syn på en karl med stor hund och gevär utanför köksfönstret. Han gör sig ingen brådska, ställer sig att pinka och lägger in en snus.
Episoden faller i glömska tills du på väg ner till vår strand blir attackerad av samma hund. Han kommer farande som en projektil, kastar sig över dig och sätter tänderna i din nacke.
Jag rusar ner, fyller öskaret och börjar kasta vatten över er. Ingen reaktion.
Nu ligger du på rygg med besten över dig som söker din strupe. Jag gör utfall och försöker att med kommandorop och knuffar få ner er i vattnet – och lyckas. Kampen dämpas en stund för att med förnyad kraft återupptas uppe på land. Du ger dig inte, om du bara hade kunnat ge upp, sprungit därifrån eller underkastat dig.
Tränger mig emellan er, sliter och drar i den andra hunden för att få honom bort från dig. Plockar upp en stor sten och slår honom upprepade gånger i huvudet, samtidigt som jag är rädd att träffa dig. Det hjälper inte. Ingenting hjälper.
Jag står inte ut, springer upp till huset och sjunker ihop på knä i hallen: ”Käre gode Gud låt Leo få leva. Låt honom få leva. Hjälp Leo! Hjälp mig!” Blir liggande. Vågar inte titta ut. Törs inte se dig död. Dörren står öppen.
Någon slickar mig i ansiktet. Och buffar på mig. Det är du. Ditt ena öra hänger trasigt. Huvudet är blodigt likaså bringan. Du haltar.
Lugnar ner mig och börjar rengöra såren. Du kvider och skakar. Lägger mig på golvet intill dig: ”Så ja, så ja, du behöver inte vara rädd, allt ska bli bra …” Ringer Djurakuten och får en tid nästa dag.
Du linkar hela vägen till bryggan. En besättningsman hjälper mig att lyfta dig ombord. Du är inte alls överviktig som din ras lätt blir men ändå för tung för mig att bära en längre sträcka. Inne vid Strömkajen tar vi en taxi till veterinärmottagningen.
När jag efter fyra timmar ska hämta dig har du precis vaknat upp ur narkosen. Tassen är omlindad och på huvudet balanserar en kompress. Här och var är du rakad så att alla sår, stora som små, syns. Svullnaden på halsen är tömd på var.
För att inte slicka såren eller slita bort bandaget måste du ha tratt, en så kallad halskrage. Hela tiden fastnar du med den, gnyr och gnäller. Försöker i stället ha dig under ständig uppsikt.
Blir kvar några dar i stan hos en vän som hjälper mig. Drar mig för att resa tillbaka.
*
Nu vet jag att hunden som anföll dig som om du var ett villebråd heter Rolex.
Ett halvår senare, en het brittsommardag lämnar jag ytterdörren på vid gavel medan jag plockar vinbär i trädgården. Du stannar inomhus. Är djupt försjunken, mumsar och njuter av bären som jag med tungan mosar mot gommen, när hundskall sliter sönder friden…
Inne i köket möter jag dig och Rolex mitt emot varandra med resta raggar. Ni morrar. Lyfter dig hastigt i nackskinnet medan jag kastar in dig i sovrummet och stänger dörren. Med hjälp av ett rep kopplar jag sen Rolex. Tänker söka upp hans husse men behöver inte gå långt, han står med sitt gevär alldeles intill min gräns.
Stegar fram till honom. ”Du ditt djävla as! Här har du din hund och ni ska ge fan i att komma in på min tomt.”
Husse flackar med blicken men behåller sitt försmädliga leende: ”Du har ju inget staket. Du får väl sätta upp ett.”
”Håll käften! Ser jag dig och din hund här något mer ringer jag polisen, det tänker jag förresten göra med en gång. Du tror visst att bara för att du bor på en ö så är det fritt fram och du får göra som du vill. Att lagar och regler som gäller på fastlandet inte gäller här. Men det är slut med det nu.”
Innan han dryper av har jag blivit vittne till hans ynkedom. Väl inne i huset börjar jag skaka, om jag kunnat skulle jag ha dödat honom.
Jag ringde förstås aldrig polisen – det skulle inte ha lett till någonting, annat än att jag skulle ha blivit en ännu mer främmande fågel på ön, även om jag så gott det gick deltog i den femtio-åriga syjuntan, försökte sälja mina böcker vid den årliga julbasaren eller deltog i ö-rådet. Förutom ursprungsbefolkningen som bott här i generationer drog ön till sig såna som mig som sökte frihet och helst ville vara i fred för att skapa men också såna som inte platsade bland andra människor, som Rolex husse om vilken det sas att han inte följde jaktlaget utan jagade lite som han ville.
Ön förändrades efter Rolex attack på dig. Från att ha varit frihet övergick den till fängelse men för dig fortsatte den att vara frihet. Där skilde vi oss. Inte heller behövde du oroa dig för pengar, köksmaskiner som slutat fungera eller stormar som ledde till längre strömavbrott. Då vi flyttade vi in i ett rum, eldade med värmeljus och kurade ihop oss under skinn efter får som Sandra vaktat. Du och skinnen värmde mig.
Också tidigare hade ön känts som ett fängelse men under en begränsad tid, som när vi blev insnöade och snön räckte upp till och täckte över fönsterrutorna eller när isen lagt sig men ännu inte bar med följd av inställda färjeturer eller vid den långdragna buss-strejken eftersom jag inte hade bil.
Rolex gav sig aldrig mer på dig kanske hade ni slutgiltigt gjort upp men för mig blev han genom sin husse ett diffust hot som kunde dyka upp var och när som helst, eftersom han fick gå lös på ön. Det hände att han följde oss på avstånd, som om han sökte sig till oss.
*
Leo, du får aldrig nog av att simma, inte ens på vintern bland isflak. Eller särskilt helst då. Om sommaren hoppar du ifrån bryggan. När havsisen tornar upp sig mot klipporna och sommargästerna lämnat sina hus kan vi fritt utforska trädgårdar, bryggor och stränder.
Vid barmark springer du bredvid mig när jag cyklar. Och när jag gräver, gräver även du. Med tassarna sprätter du jord vida omkring. Men när lökarna ska i jorden binder jag dig vid ett träd eller när rosorna ska bindas upp längs husväggen. Då får du stå en bit ifrån och se på.
Men när jag hänger tvätt mellan björkarna vid slänten med alla stolta fjällskivlingar, först liknar de ägg inte att förväxla med vit flugsvamp, är du med mig och springer mellan tvättkorgen och träden. Kastar också din röda boll nedför slänten mot vattnet. Vi är alltså bägge fullt sysselsatta.
På öarna runt omkring men också på vår ö går fåren fria. Minns stanken när du rullat dig i en blöt fårmocka och jag under stort motstånd drog dig därifrån in i duschen där du schamponerades och skrubbades, också under stort motstånd. Inte heller gillar du att bli torkad och absolut inte när jag vid ruskväder försöker torka av dina blöta, leriga tassar. Då nafsar du efter trasan, till och med morrar.
Däremot tycker du mycket om att bli kliad. Lägger dig på rygg och ser ut att njuta obeskrivligt av att bli krafsad på magen.
Hade hört att dina tänder borde borstas och att det fanns tandcrème för hundar varvid jag inköpte en tub med leversmak. Det visade sig stört omöjligt att med borsten komma åt dina tänder men tandcrèmen slickade du i dig.
Bäst är att vara på ön. Bussturerna in till stan är en pärs, särskilt om någon passagerare plockar fram matsäck och börjar äta, då är du ögonblickligen där, ställer dig framför, flåsar och börjar dregla.
Eller som när du fick vittring på en varmkorvätare långt fram i bussen medan vi sitter längst bak och spärren till det 8 meter långa flexikopplet släppt och du lyckas krypa under alla sätena ända fram till korven.
Första och enda gången jag tog med dig för att hälsa på min mamma möttes du av hennes flerfaldiga ”usch” och ”fy” medan hon slog undan din nos med handen.
*
För det mesta är vi tysta men vi vet om varandra, vi är tysta tillsammans. Du har koll på mig och jag har koll på dig. Utomhus skulle du följa mig hade uppfödaren inpräntat men inte sällan blev det tvärtom, även om du med åren bättrade dig.
Men jag pratar också med dig. Du lystrar. Spetsar öronen. Du förstår vad jag säger.
Åren jag levde med dig varken kände jag mig eller var ensam och jag lämnade väldigt sällan dig ensam, i så fall högst ett par timmar. Nej, vi behövde varandra, det var ömsesidigt.
En kväll ringer man från akuten och säger att min mamma förmodligen inte har lång tid kvar.
”Hur sörjer man en mamma man aldrig haft?” Medan jag ligger utsträckt på trägolvet kommer du och lägger dig bredvid. Trycker dig tätt intill. Hur länge vi ligger så vet jag inte.
***
Med fladdrade öron och nosen mot vinddraget sitter du blixt stilla. När jag börjar frysa och vill gå tillbaka in i hytten till de andra gästerna på utflyktsbåten vägrar du. Hade gärna pratat mer med en finlandssvensk man men det får dröja tills vi är framme och sällskapet börjar vandra upp mot fyren som nu är restaurang.
Kopplar dig utanför i närheten av en hund som avmätt besvarar din entusiasm. Flyttar dig en bit längre bort. I allmänhet när vi möter hundar uppstår tycke och ni börjar leka hej vilt. Undantaget riktigt små hundar som ilsket börjar skälla, då du lugnt vänder bort huvudet, ser åt ett annat håll eller går din väg.
Du är förtjust även i andra djur, över huvud taget i andra levande varelser förutom Rolex och hans husse. Enligt kenneln skulle du inte passa som vakthund men det stämmer bara delvis för sist när vi var inne i stan och en man sluddrande närmade sig mig reste du ragg och morrade dovt. Känner mig trygg ute bland människor när du är med. Du är tillräckligt stor för att vara respektingivande.
*
Vi har slutat lägga nät. Du brukade sitta i aktern när jag ror, sen byter vi plats medan jag lägger ut, för att nästa morgon dra upp. Denna klara, kyliga morgon är nätet tyngre än vanligt, det känns annorlunda, främmande och skrämmande. Nätet drar mig mot djupet. Jag sätter emot. Det svartnar. Ett bylte? Ser ut som en vinge. Nej en fågel … och ännu en. De vilda, flygande dök och mötte sin död i djupen.
Medan jag plockar loss änderna sitter du lugnt kvar på toften. Betraktande. Men när jag ska begrava dem på land och börjar gräva i jorden börjar du skälla vilt och ihållande.
***
När du fyllt sju flyttar vi till Finland. Där bor nu tre i samma hus med trädgård men vi fortsätter att vara du och jag.
Till en början reste vi fram och tillbaka med Finlandsbåten. Beroende på vädret blev det mer eller mindre äventyrligt. Högt uppe på däck fanns en hundrastgård dit det i hård motvind kunde vara svårt att ta sig. Och när jag äntligen dragit dit dig och baxat upp dig i lådan började du ivrigt krafsa runt och lukta på sanden. Sen hände ingenting mer och efter idog väntan måste jag vända tillbaka med dig stretandes efter på det hala däcket.
Vi föstes fram av blåsten och jag fick kämpa får att få upp den tunga dörren in till salongen, där passagerarna passerade uppför trappor och in och ut genom hissar, vilken precis slagit igen bakom oss det när det som skulle ha hänt på sanden äntligen hände men nu på den röda heltäckningsmattan i plysch.
*
I de tusen sjöarnas land saknade vi havet, jag havsutsikten och du friheten att springa ner i vattnet när du ville. Nu fick du simma i en å en bit bort nedanför huset där det var trångt och gyttjigt. Men vi var omgivna av stora skogar och efter en tid när jag lärt känna dem kunde du springa fritt. Och när du rusade kring, fram och tillbaka i vansinnig fart, var jag med dig, sprang inom mig tillsammans med dig. Fri.
Några skogsområden låg högt upp, där det var kargt och fri sikt bort mot andra skogar, bebyggelse och städer. Ljuset dallrade och det var lätt att andas. På väg ner gick vi vilse några gånger och eftersom dessa marker var okända också för dig kunde du inte som på ön visa vägen. Du verkade obekymrad men jag var glad att du var med mig och ifall vi skulle behöva övernatta i skogen kunde du värma mig.
När vi kommit upp på ”Vårt berg” som låg en bit bort bakom huset sätter vi oss och ser ut över landskapet, ån och den medeltida stenkyrkan. När kyrkklockorna börjar ringa och deras klang fortplantas över vattnet lystrar du. Bägge lyssnar, vi sitter nära varandra och jag håller om dig, lutar huvudet och stryker kinden mot din päls.
Allt oftare går vi upp till ”Vårt berg”. Man kan nå det från flera sidor men måste klättra. För dig är det lätt, du finner ideligen nya stigar, skrevor och klipputsprång medan jag håller mig till samma stig som snart blir upptrampad, trevar med fötterna, känner med händer.
En dag är några av träden försedda med brandgula band. Tänker att skogen ska rensas men efter en tid då allt fler träd lyser brandgula börjar jag ana oråd. Försöker slå bort oron. Du skuttar obekymrad vidare men det ska visa sig att de brandgula strypsnarorna snart ska ställa till det även för dig.
Några månader senare är skogen nedanför ”Vårt berg” skövlad. Samtliga träd är nedhuggna och ligger huller om buller. Jag ger upp efter att ha försökt kliva över några medan du kämpar vidare tills du fastnar mellan två stammar och sitter fastkilad tills jag klättrar upp och lyckas baxa dig fri.
*
Det blev många bilresor i det nya landet, där du sov i baksätet eller mestadels stod upp vädrandes genom den nedskruvade rutan. Utflykter där vi stannade vid någon av de tusen sjöarna och simmade tillsammans i det varma vattnet. Jag blev glad av att se att du trivdes, du frustade och dök. En höjdpunkt var att simma i Ladoga men där var lite kyligare och bilresan lång med många kisspauser för din del och du blev allt otåligare att komma ut. När vi var framme omslöts du av Ladogas vatten. Du ville aldrig tillbaka upp på land. Till slut måste jag kliva i igen och dra upp dig i nackskinnet.
När vi kom tillbaka till nya huset rymde du. Hoppades en stund att du skulle uppenbara dig när jag ropade, nej skrek, ditt namn men sprang sen ut för att leta efter dig. Och kallade på dig. Dem jag mötte och frågade om de sett dig kunde jag inte göra mig förstådd med. Oro och förtvivlan växte – tänk om du var försvunnen, borta för alltid.
Minns inte hur det var när du kom tillbaka, bara att. Band dig sedan med ett långt rep på tomten som var betydligt mindre än den på ön.
*
Vi fick besök från Sverige av min dotterdotter som ännu inte kunde gå men i full fart kröp över golven. Emellanåt farligt nära spiraltrappan till nedervåningen. Då la du dig snabbt som ögat framför. Blockerade och hindrade den lilla från att falla vilket upprepades varje gång hon närmade sig.
Ni verkade förstå varandra. Den lilla flickans ordförråd motsvarades av ditt passiva som omfattade ett hundratal.
En annan sak jag funderat över var att de som jag varit tvungen att lämna bort dig till alla sagt samma sak, att det verkade som om du i förväg visste när jag var på väg tillbaka. En kvart eller tjugo minuter innan jag kom hade du rest dig och på helspänn ställt dig vid ytterdörren.
Så blev det också hos det nya hundvaktparet där du skulle vara över helgen och få följa med till deras landställe. De hade haft en labradortik, saknad och älskad; flera inramade porträtt av henne stod framme. Nu skulle du avlämnas vid deras radhus och jag gick runt huset med dig flera gånger och försökte få dig att förstå att du inte fick överträda gränsen till grannarna. Det gick si så där.
När vi hämtade dig berättade de hur ivrig du blivit när bilen närmade sig havet och att du sen kastat dig i. Jag blev glad och kände mig stolt. Mannen undrade sen hur det gick för mig att torka dina tassar. Han verkade uppriktigt bekymrad för det hade inte alls gått.
Nästa gång jag skulle ha behövt hundvakt och frågade dem passade det inte. Mannen svarade vänligt, lite svävande och jag såg dig med ens utifrån, med någon annans ögon vilket inte kändes bra. I fortsättningen gällde det att finna inkvartering där hundar fick tas med.
*
En böld har börjat växa runt din analöppning. Följer den och när den börjar blöda tar jag dig till veterinären som skickar oss vidare till ett djursjukhus där du opereras. Du sövs och väntan blir lång tills den glada kvinnan som opererat dig skrattande berättar att hon hade passat på, när du nu ändå var sövd, att göra rent dina öron som var fullproppade med vax, verkade aldrig ha blivit rengjorda. Nej, det stämde. Jag hade trott att det räckte med att du dök eller inte ens tänkt på det. Var det därför du hade börjat höra sämre? Jag skämdes, samtidigt som jag för din skull var glad och tacksam över hennes initiativ.
Ditt luktsinne däremot var fortsatt oöverträffat. Aktuell forskning berättar att hundar har drygt 200 miljoner luktreceptorer inuti nosen medan människan endast har 5 miljoner. ”Hundar kan känna igen doften av sina pappor trots att de aldrig tidigare har mötts.” Hur skulle jag inte för en stund ha velat besöka ditt luktuniversum!
Du blev mer och mer varg, vilket inte är märkligt då ni bägge hör till arten Canis lupus. Dina ylanden vid månsken tilltog i takt med att du fick allt svårare att gå. Det vilda skiljer oss åt och jag skulle vilja dela det med dig.
En natt drömmer jag att jag håller på att kvävas. Det rosslar i halsen men det är inte jag som rosslar utan det är du där du ligger under flygeln i rummet intill sovrummet med dörren på glänt. Jag springer upp och drar ut dig i natten för att du ska få luft. Du andas först tungt sen lite lättare medan du vänder dig upp mot månen och jag hör några halvkvävda längtansrop.
Det är helg och en främmande veterinär har jour-tjänst. Hon kan inte komma hem till oss som jag ville utan vi måste ta dig dit. Det blir samma procedur som när du som valp blev ormbiten och buren i ett utsträckt lakan ner till en båt men nu i en filt in i en bil. Jag håller dig i famnen och sjunger lågt i ditt öra under bilfärden; Blott en dag, ett ögonblick i sänder… Sen tackar jag dig …
Veterinären tar emot oss i dörren och hjälper mig att lägga upp dig på britsen där du ska undersökas. Jag håller handen på dig hela tiden och du är lugn.
Efter att hon gett dig sprutan lutar jag mig över dig och håller om dig, känner när ditt hjärta slutar slå, din kropp rycker till och jag rusar därifrån ut på gårdsplanen och skriker rätt ut – ett avgrundsvrål. Gråter och skriker om vartannat. Måste samla mig!
Tillbaka in igen frågar hon om jag efter bränningen vill ha en särskild plats att gå till. Det vill jag inte. Hon frågar också om jag vill ha tillbaka filten eller om den ska brännas tillsammans med dig. ”Ja”, svarar jag. ”Den ska brännas.”
Sparade sen några minnessaker efter dig och i din väska fanns lukten efter dig kvar. Nu var vi två kvar i huset men jag kände mig ensammare än om jag varit ensam.
*
Kort tid efter din död flyttade jag tillbaka till Sverige och en ö som genom broförbindelse utgör ett vidsträckt fastland. Omgiven av naturreservat började jag ensam utforska skogarna, kunde inte ersätta dig men du fanns ändå med mig. Glatt hoppande vid min sida eller stilla sittande bredvid mig medan vi bägge blickade ut över hav.
En förmiddag stötte jag på en enkel liten träbänk i skogen och slog mig försiktigt ner medan jag försjönk i tankar på dig. Denna bänk skulle jag sen återkomma till under skiftande årstider många år framöver. När jag vaknade upp fick jag syn på ett enkelt hemsnickrat litet träkors i gräset. Satte på mig glasögonen, böjde mig fram och läste:
Min älskade NOVA
01-11-16 + 11-06-25
saknar dig
Nova blev nio år och du Leo sexton.
info@opulens.se
