VINNARNA. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora glädjen att presentera novellen “Huldra” av Kersti Vikström, som fick fjärde pris.
Huldra
Ett nyfött barns gråt mötte mig när jag öppnade dörren till förlossningssalen.
”Barnet mår bra”, sa den unga nyutexaminerade barnmorskan som svar på min frågande blick.
”Men …?”
”Men modern överlevde visst inte”, fortsatte hon ynkligt. Död i barnsäng var ett uttryck som jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva använda, men en blick på den nyblivna modern övertygade mig om att det var vad jag skulle bli tvungen att skriva i rapporten innan jag gick hem. ”Det var ingen svår förlossning. Plötsligt slutade hon bara andas. Vi försökte med defibrillatorn, men det hjälpte inte. Jag förstår inte vad som hände. Hon hade inte ens blött särskilt mycket”, sa min unga kollega.
”Vi får nog vänta på obduktionen för att få svar på vad som gick fel,” sa jag. Den döda hade kommit in till BB innan jag började mitt nattpass. Jag kände inte igen hennes namn, men det bleka ansiktet och mörka håret var ändå vagt bekant. ”Finns det ingen pappa eller partner?” frågade jag sköterskan som stod med det nyfödda barnet i famnen. Hon skakade på huvudet.
”Hon har angett sin mor som närmast anhörig.”
”Hon måste väl underrättas”, sa jag med en suck. ”Vad heter hon?”
Ulrika flyttade in hos sin mormor på sommaren mellan första och andra klass. Det var pappa som lovade tant Lilly att jag skulle ta hand om hennes barnbarn, så att hon kände någon när hon skulle börja i skolan.
Ulrika såg ut som flickorna i Josefssons katalog, med bruna ögon och lockigt hår som föll långt ner på ryggen. Hon hade en klänning i blått och vitt, med lågt skuren rynkad kjol och ett skärp med guldspänne. Själv hade jag pojkklippt hår och en solklänning som mamma hade sytt till min storasyster. Jag hade varit nöjd med mitt utseende innan jag mötte Ulrika, men inför hennes uppenbarelse insåg jag att klänningen var urblekt och håret för kort. Inte för att Ulrika verkade bry sig om sådana detaljer. Hon log så att två skrattgropar dök upp i kinderna, och höll upp en rosa nätkasse proppfull med barbiesaker.
Jag hade en Barbie och en Skipper med böjbara ben, som jag var mycket stolt över. Ulrika hade flera Barbie, en Ken och en Cindy-docka och massor av kläder till dem. Till min förvåning behandlade hon alltihop helt respektlöst och började med att ge bort flera klänningar till mig. Jag hade tråcklat ihop mina dockkläder själv av överblivna tygbitar och ville mer än gärna ha de fina köpekläderna. Men jag bestämde mig ändå för att betrakta erbjudandet som ett lån, ifall Ulrika skulle ångra sig.
Det dröjde inte länge innan jag förstod att Ulrika var mer intresserad av dockornas nakna kroppar än av deras kläder. Hon lät olika barbies skreva med benen och knulla med Ken. Jag vågade inte ens säga ordet knulla högt, men samtidigt som jag fnissade generat kunde jag inte låta bli att titta på vad Ulrika lät sina dockor göra.
Den sista barbiedockans kärleksmöte blev kort. Ulrika hoppade plötsligt upp från filten vi satt på och såg sig omkring. En belåten glimt tändes i hennes ögon när hon fick syn på vattentunnan vid husknuten.
”Nu ska du få se hur det går med stygga flickor”, sa hon och stoppade raskt ner dockan i vattnet.
”Nej, nej, dränk mig inte”, pep Barbie.
”Det är rätt åt dig, dumma unge”, sa Ulrika med arg röst. Jag såg tyst på henne medan hon höll dockan länge under vattnet. När hon till sist tog upp den slängde hon den ifrån sig på gräsmattan med äcklad min. ”Nu är hon död!”
Jag var stolt första skoldagen när fröken berättade inför alla i klassen att Ulrika och jag redan kände varandra. Det var ovanligt och märkvärdigt när någon ny flyttade in i vårt lilla samhälle, och Ulrika var dessutom annorlunda, med sina snygga klänningar och det ovanligt mörka håret och de bruna ögonen.
”Ulrika har inte haft det så lätt. Det är bra att du hjälper henne, Ylva. Du kan väl fortsätta att ta hand om henne,” sa fröken till mig när det var dags att gå hem.
Jag nickade bara. Vad kunde jag svara när det var fröken som frågade? Varken fröken eller pappa hade sagt hur långt ett barns ansvar för ett annat sträckte sig. Jag tror inte att någon av dem insåg vad de gjorde när de bad mig att ta hand om Ulrika. Jag hade redan märkt att hon helst skrev av mina tal när vi hade räkning och egentligen inte kunde bokstäverna utan bara härmade mig. Min syster sa att det var fusk, men om jag skulle ta hand om Ulrika kunde jag ju inte skvallra på henne. Till och med fröken brukade säga att det var fult att skvallra.
Ulrika hade ingen mamma. Det var inget som hon själv pratade om, men jag visste att hon hade dött när Ulrika var väldigt liten. Jag antog att det måste vara vad fröken menade med att Ulrika inte hade haft det så lätt, men det var inte därför hon hade kommit för att bo hos sin mormor.
Ulrikas pappa hade skickat bort henne för att hon hade varit dum mot sin halvbror som bara var en bebis. Det var något som jag hade hört mamma och pappa viska om när de trodde att jag inte var i närheten. Eftersom det egentligen inte var meningen att jag skulle veta om det, kunde jag inte fråga precis vad hon hade gjort. Men jag var glad när pappa ställde undan vattentunnan där Ulrika hade dränkt sin barbiedocka.
Min bästa vän Thomas bodde i grannhuset. Tillsammans med honom var det tryggt att leka ute även när det skymde tidigt. Vi gick aldrig längre bort än att vi kunde se det varma ljuset från fönstren därhemma. Med Ulrikas ankomst förändrades lekarna.
Hon berättade att enstöringen i huset med den flagnande målarfärgen var en mördare som dödade små barn och grävde ned dem på tomten. Vi smög omkring i hans trädgård i höstmörkret med doften av våta löv i näsan och vinden som suckade i träden och letade efter nygrävda gravar. Vi spanade till och med på enstöringen genom fönstren för att försöka ta honom på bar gärning.
Vi fick aldrig veta något värre om den ensamme mannen än att han lät sin katt slicka tallriken när han hade ätit och att han rökte pipa framför teven. Egentligen förstod jag nog hela tiden att det Ulrika berättat bara var fantasier. Men det dröjde flera år innan jag kunde gå förbi enslingens hus utan att skämmas och varken jag eller Thomas berättade någonsin för någon vad vi hade haft för oss om kvällarna den där hösten.
Åtta år senare var Ulrika tillbaka.
”Ulrika säger att hon gick i er klass i tvåan, så en del av er känner kanske igen henne”, sa vår klassföreståndare Laila leende.
”Det var ju evigheter sen,” sa Lasse.
”Jag känner i alla fall igen dig. Du har inte förändrats ett dugg”, sa Ulrika och blinkade retsamt.
Alla skrattade, men Lasse såg inte särskilt förargad ut. Han gungade bara lite på stolen och studerade Ulrika under halvslutna ögonlock.
”Vi har inga fasta platser i det här klassrummet, så det är bara att du sätter dig någonstans där det är ledigt”, sa Laila.
”Får jag sitta bredvid dig?” sa Ulrika till Lasse.
”Det är väl okej”, sa Lasse likgiltigt, men den belåtna blicken förrådde honom.
Det fanns säkert andra som önskade att det hade varit de som hade fått Ulrika till bänkkamrat. Med det skälmska leendet och det burriga mörka håret var hon sig faktiskt märkligt lik från andra klass, även om de bruna ögonen hade blivit extra stora med hjälp av mycket eyeliner och tjockt med mascara. När hon rörde på sig såg jag hur kort mockakjolen var och hur angorajumpern spände över brösten. Det var kläder som min mamma aldrig skulle släppa iväg mig till skolan med.
Det var ganska många som brukade hänga utanför Konsum efter skolan, särskilt de som rökte. Cigaretterna verkade alltid vara slut när skoldagen var över, eller också var det bara en ursäkt för att få stå och snacka en stund. Lasse var nästan alltid där och det var inget ovanligt att se honom med minst en tjej i sällskap. Han delade alltid frikostigt med sig av sina cigaretter och bjöd dessutom gärna på skjuts på mopeden, särskilt tjejer i sjuan och åttan.
Det var ingen hemma hos mig som rökte. Mamma hade inte ens tyckt om att jag lekte att jag rökte som liten. Ulrika hade inte haft några sådana gränser och hon hade dessutom ofta gott om pengar, åtminstone jämfört med mig. Hon kunde övertala mig att följa med till Konsum och köpa godis fast det var mitt i veckan. Det hade känts lite förbjudet, men samtidigt spännande, särskilt den gången hon bjöd på chokladcigaretter.
Vi öppnade våra paket så fort vi kom ut ur affären. Jag såg mig lite ängsligt omkring efter eventuella bekanta, samtidigt som jag halvt om halvt hoppades att någon skulle se mig och fråga om jag som var så ung verkligen fick röka. I mina ögon såg cigaretterna alldeles äkta ut och jag försökte hålla dem lika elegant mellan fingrarna som jag hade sett de som rökte på riktigt göra.
”Du ser ut som Sophia Loren,” sa Ulrika.
Jag låtsades blossa på min chokladcigarett och log världsvant. Jag visste egentligen inte hur Sophia Loren såg ut, men jag hade hört att hon var en filmstjärna som många beundrade.
Jag kom tillbaka till nutiden med ett ryck när Ulrika sa:
”Hej, Ylva. Är du på väg hem? Vänta på mig då.”
”Jag kan skjutsa dig”, erbjöd sig Lasse.
”Nej, det skulle mormor inte alls gilla”, sa Ulrika och slängde cigaretten i gruset och trampade på den.
Lasse skrattade och Ulrika log retsamt tillbaka innan hon slog följe med mig. På något sätt anade jag ändå att hon menade allvar med att hon inte ville göra sin mormor besviken.
Tant Lilly bodde fortfarande kvar i sin stuga längst bort på vår väg och jag tyckte att det var lite konstigt att hon inte hade sagt något om att Ulrika skulle flytta dit igen. Men ingenting var förstås självklart med Ulrika. Hon hade försvunnit ur våra liv efter sommarlovet mellan tvåan och trean, utan någon förklaring, och nu var hon plötsligt tillbaka, mitt i sista terminen. Jag var säker på att det var fler än jag som undrade över anledningen till att någon bytte skola med knappt två månader kvar till slutbetygen.
”Jag visste inte att du rökte”, sa jag.
”Egentligen har jag slutat. Fast det säger väl alla”, sa Ulrika med en självironisk grimas. ”Det brukar hjälpa mig att slappna av, men det kanske verkligen är dags att sluta nu. Jag mådde faktiskt lite illa den här gången.”
Jag sneglade förvånat på henne. Jag hade inte märkt att hon hade verkat spänd under dagen, trots att hon kom ny till klassen mitt i terminen, men hon kanske var en bättre skådespelare än jag hade förstått.
”Lasse säger att det blir fest nere vid badplatsen på lördag. Han frågade om jag ville komma. Du kan väl också följa med?”
”Jag vet inte om jag kan på lördag”, sa jag.
Vad skulle jag göra på en av Lasses fester? Jag hade aldrig druckit något starkare än cider från Konsum. Det var en skrattretande tanke att Lasse eller någon av hans kompisar ens skulle fråga mig om att vara med.
”Okej”, sa Ulrika och log lite menande, som om hon visste att jag aldrig skulle följa med.
I vanliga fall skulle jag inte ens ha ägnat den där festen en tanke, men när Ulrika frågade kunde jag inte låta bli att fundera på om jag kanske kunde komma över min försiktighet i hennes sällskap. Ulrika hade en märklig förmåga att få mig att göra saker som jag aldrig skulle ha kommit på själv. Det hade varit på det viset redan när vi var åtta år, utanför Konsum med chokladcigaretten elegant mellan fingrarna, och på något sätt verkade det fortfarande vara likadant. Jag visste inte riktigt om det gjorde mig glad, eller rädd.
Jag hade hört dörrklockan ringa och för ett ögonblick hoppats att det var Ulrika som kommit för att hämta mig. Det var bara en vecka kvar till skolavslutningen och niorna skulle ha fest på fritidsgården.
”Tant Lilly undrar om du vet var Ulrika är”, sa mamma.
Jag skakade på huvudet. Ryktet gick att somliga tänkte bojkotta festen för att den skulle vara alkoholfri. Jag visste inte om Ulrika var en av dem.
”Jag har inte sett henne sen vi spelade brännboll”, sa jag.
Vi hade haft uteaktiviteter hela eftermiddagen, med brännbollsmatchen som final. Ulrika hade gjort ett övermodigt försök att varva. Hon hade flera meter kvar till den sista konen när Micke stampade foten i brännplattan, men hon hade ändå slängt sig förbi så häftigt att hon ramlade omkull och skrattande hävdat att hon visst hade hunnit in.
Micke hade först blivit arg, men när Ulrika inte reste sig upp hade han gått fram och räckt henne handen för att hjälpa henne upp. Ulrika hade tagit hans hand, men legat kvar på rygg och tittat på honom med lätt särade läppar och glittrande ögon. De översta knapparna i den åtsittande blusen hade gått upp och brösten höjdes och sänktes mycket tydligt för varje andetag.
Micke hade låtsas snubbla så att han landade ovanpå henne. De rullade runt i gräset i ett mellanting av brottningsmatch och något mycket intimare, tills Laila med ett nervöst skratt avbröt dem. Det var fortfarande fem minuter kvar att spela, men Lasse som var på tur att slå slängde svärande ifrån sig slagträet och gick därifrån. Ulrika och Micke kom på fötter och borstade skrattande av varandra. Lena, som var lika sportig som Micke och som hade varit kär i honom i åratal, vände sig sammanbitet bort och följde efter Lasse. Ingen frågade efter resultatet i brännbollsmatchen.
”Hon kom aldrig hem efter skolan”, sa tant Lilly.
”Hon kanske följde med Thomas till gympasalen när han skulle öva med bandet?” sa jag.
Det kunde ha varit sant, om det inte hade varit för att jag hade sett Ulrika lämna skolgården hand i hand med Micke. Jag visste knappt själv varför jag inte berättade det.
”Du måste prata med Ulrika om att hon inte får göra sin mormor orolig på det här sättet, Ylva”, sa mamma allvarligt. Jag stirrade på henne. Hur kunde hon tro att Ulrika skulle lyssna till någonting som jag sa? Förstod hon så lite? ”Hon verkar ju ty sig till dig.”
Kanske var det så det såg ut i mammas ögon. Hon kunde ju inte veta att Ulrika bara följde med mig hem när hon behövde hjälp med läxorna. Jag hade ingen aning om vad hon hade gjort i alla år sedan vi gick i andra klass, men hennes läxläsning gick fortfarande mest ut på att kopiera mina anteckningar. Precis som när vi var åtta år visste jag att det egentligen var fusk, men vad spelade det för roll när vi redan var så gott som framme vid skolavslutningen?
De enda gånger Ulrika kom till mig av någon annan anledning än läxhjälp, var när hon trodde att Thomas var arg på henne. Första gången hon satt i mitt rum och grät över en mugg med te för att Thomas inte brydde sig om henne, visste jag inte vad jag skulle säga. Hur skulle jag kunna trösta, när jag i själva verket var nöjd med att Thomas kanske var den enda killen i nian som inte var kär i henne? Thomas och jag var visserligen inte ett par, även om alla verkade tro det, men han hade varit min bästa vän sedan vi var små.
”Jag tycker synd om henne, men det är inte vad hon vill höra”, sa han när jag frågade honom varför Ulrika trodde att han var arg på henne.
”Det är väl mer synd om alla killar som hon låtsas vara kär i och sen dumpar.”
”Jag är inte säker på att hon verkligen låtsas”, sa Thomas och ryckte på axlarna åt min frågande min. ”Jag tror faktiskt att hon på sitt sätt menar allvar varje gång. Det förvånar mig bara att ingen verkar fatta att det aldrig kommer att bli någonting mer.”
Tant Lilly sjönk ner på hallbänken som om benen inte längre bar henne. ”Det är en förbannelse”, sa hon.
”Vad menar Lilly med det?” sa mamma.
”Historien upprepar sig”, sa tant Lilly med en suck. ”Det började med min mormors mormor, eller det är i varje fall så långt tillbaka jag vet. Hon arbetade i köket på bruket här i samhället, när hon blev på det viset. När det inte gick att dölja blev hon avskedad, trots att det mycket väl kunde vara patron själv eller någon av hans söner som var barnets far. Patron väntade sig väl att hon tyst och stilla skulle ge sig iväg och föda sin unge någonstans där ingen kände henne. Antagligen hade hon gjort det också, om inte byns lärarinna hade förbarmat sig över henne. Mormors mormor fick flytta in i lärarbostaden ovanpå skolan och sköta hushållet åt skolfröken. Skolfrökens mening var att hon skulle få fortsätta med det även efter förlossningen. Det var nog många i byn som inte riktigt tyckte om det, men lärarinnan var inte rädd för folks prat. Men strax efter att flickan hade kommit till världen dog mormors mormor. Samtidigt började det gå rykten om unga män som försvann ut i skogen, lockade av en vacker kvinna som såg ut som min mormors mormor. När de kom tillbaka var de förvirrade dårar som hävdade att kvinnan hade en urholkad trästock till rygg, rävsvans under kjolen och klövar istället för fötter.”
”Menar du att de beskyllde din mormors mormor för att vara ett skogsrå?” sa mamma.
”En huldra”, nickade tant Lilly.
”Men hon var ju död”, sa jag.
”Som det berättades var det bara unga män från bruket som blev förförda av den förtrollande kvinnan och folk menade att det var mormors mormor som inte fick ro i graven förrän hon hade utkrävt hämnd på patron och hans folk. Men det hände också oförklarliga olyckor på bruket. Bland annat brännskadades en av patrons söner så svårt att han blev blind. Snart kastade man skulden på flickan, min gammelmormor, så fort något gick på tok i trakten.”
”Men hon var ju bara ett barn.”
”Ja visst, men folk sa att hon var förhäxad. Rykten och förstulna ord förgiftade folks sinnen och hon blev aldrig accepterad i byn. Förbannelsen har följt oss sen dess.” Jag kände hur håret reste sig på mina armar, men mamma såg fortfarande tvivlande ut. ”Den gamla historien aldrig tar slut”, fortsatte tant Lilly. ”Min mor blev förförd av sin chef som redan var gift. Senare träffade hon en annan man som räknade mig som sin egen dotter, men jag i min tur föll för en slarver som lovade guld och gröna skogar och övergav mig när jag blev med barn. Min dotter gjorde ett bättre val av karl, men blev sjuk och dog strax efter att Ulrika föddes. Det är väl inte att undra på att Ulrika är rädd att det är hennes tur nu.”
”Okunnighet och fördomar kan vara nog så skrämmande, men det är ändå bara skrock”, sa mamma bestämt.
”Varför skulle Ulrika tro att det är hennes tur nu?” frågade jag, fast jag redan anade svaret.
”Kära nån! Har inte Ulrika berättat att hon är med barn?” sa tant Lilly.
Ulrika såg yngre och sårbarare ut än jag någonsin hade sett henne. Hon stod längst ut på bryggan vid badplatsens djupa del, vit i ansiktet och med ögon som två svarta brunnar. Det var uppenbart att Ulrika inte var i feststämning och när jag visste vad jag skulle titta efter kunde jag faktiskt urskilja den lilla rundningen innanför blusen.
Jag hade inte blivit direkt förvånad när Lena berättade att Micke aldrig hade hämtat henne till avslutningsfesten som han hade lovat. Sirkka-Lisa, som hade hoppats att hon och Lasse äntligen skulle bli ett par, var lika besviken. Det mest överraskande var att Sebastian, sångaren i Thomas band, hade lämnat festen en kvart innan bandet skulle börja spela för att träffa Ulrika på badplatsen.
När han inte stod på scen var Sebastian en försynt och blyg kille som inte verkade ha något annat intresse än musiken. Thomas påstod att han aldrig ens hade sett honom prata med Ulrika. Men nu stod han där på bryggan och utmanade Micke och Lasse.
”Jag bryr mig inte om vem av er som har legat med henne. Bara ni lämnar henne ifred.”
”Som om du skulle ha nån sorts företräde”, morrade Lasse och tog ett steg framåt.
”Och du tror att hon hellre vill ha dig?” fräste Micke i sin tur.
Alltihop kunde ha varit skrattretande, som något ur en gammaldags film, om det inte hade varit för allt det som tant Lilly hade berättat för mig.
”Sluta nu”, sa jag och trängde mig fram. ”Märker ni inte att hon spelar ut er mot varandra? Hon var med barn redan när hon kom till vår klass. Det var några killar som söp henne full på en fest. Det var faktiskt därför hon flyttade hem till sin mormor.”
Ulrika såg kallt på mig.
”Du är så duktig, Ylva. Du tror att du vet allt.”
Hon log hånfullt, men en lätt darrning på rösten avslöjade att hon var nära gråten.
”Du förstår inte”, sa jag och tog ett steg närmare och bredde ut armarna.
”Det är du som inte förstår”, avbröt Ulrika. ”Du med ditt präktiga liv och dina ordentliga föräldrar. Du har till och med Thomas i grannhuset som bara väntar på dig. Det är så lätt för dig.”
Hon knuffade sig förbi mig så häftigt att jag var nära att förlora balansen. Inte för att det skulle ha gjort så mycket om jag ramlade i vattnet. Jag hade redan fått mig en kalldusch.
Jag hade bara velat säga att hon inte behövde bjuda ut sig för att få hjälp. Att jag var beredd att göra nästan vad som helst för henne. Men jag insåg med förfäran att det jag faktiskt hade sagt hade låtit som något helt annat, samma fördömande ord som folk hade sagt om kvinnorna i Ulrikas familj i generationer.
Där jag stod i förlossningssalen med telefonen i handen visste jag inte om jag ville att Ulrika skulle känna igen min röst och mitt namn eller inte. Det hände fortfarande att jag sökande såg mig omkring bland främlingarna på gatan, efter att jag tyckt mig höra ett välbekant, gäckande skratt. Det fanns också nätter när jag vaknade skälvande av åtrå efter en mjuk och kurvig kropp, som definitivt inte tillhörde min man. Jag hade aldrig berättat för Thomas om min andra kärlek, men jag misstänkte att han ändå visste att det var Ulrika jag längtade efter, de nätter då jag gråtande sökte tröst i hans famn.
På något sätt var det en lättnad att barnet var en pojke. Kanske betydde det att förbannelsen, om den nu verkligen fanns, äntligen skulle brytas.
”Det är något jag tror att du borde se innan du ringer hans mormor”, sa sköterskan.
Hon lade barnet på skötbordet och började veckla upp filten. Något lurvigt och rävrött blev synligt, som om någon redan hade velat trösta den moderlösa lille pojken med ett gosedjur. Sköterskan pekade på det nakna barnet och gav mig en skygg blick. ”Pojken har svans,” sa hon.
KERSTI VIKSTRÖM
info@opulens.se
