NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Grejen med framtiden är att den inte syns”, av Helena Lindegren, som vann ett delat fjärdepris.
Grejen med framtiden är att den inte syns – Helena Lindegren
Varför vi ska få baka vet jag inte. Det är inte alls likt honom. Han är över 60 men har fler år kvar till pensionen än vad vi har i mellanstadiet. Efter två tredjedelars liv i klassrumsmiljö delar hans kropp ut stenciler och håller glosförhör på samma sätt som ett djur följer sina instinkter. Han bär väst, har inget hår på huvudet och noll dagars sjukfrånvaro. Det sägs att han var borta flera veckor en gång i mitten av sjuttiotalet, men ingen vet om det är sant.
Idag är han uppsluppen på ett sätt som annars bara förekommer på skolavslutningarna och det låter som att han nynnar när han låser upp klassrummet.
Redan i morse på bussen jämförde vi burkarna som vi blivit ombedda att ta med oss hemifrån. Det kan ha varit mitt initiativ eftersom mamma kom hem från Viola Nyström förra veckan med tre spektakulära skapelser. De runda locken består av läckert veckade solstrålar som sprids utifrån en mittcirkel med ordet Tupperware skrivet längs med kanten, följt av en liten boll med bokstaven R i. Jag fick ta med den ljusgula i mellanstorlek, och kanske fnös jag lite när Linda och Hanna tog fram sina gamla kakburkar i plåt från ryggsäckarna.
Jag har ställt Tupperwareburken på bänkens högra hörn. Där syns den väl. På katedern står en stor skål i rostfritt stål som jag känner igen från bespisningen, och man får räcka upp handen om man vill måtta ingredienser ner i den.
Sara H är ivrigast och får hälla i sexton deciliter havregryn, sedan tar Lilljohan sockret och nu är det Tobias Sandström som står och delar smörklossen med en bordskniv. Att sockarna och de nedre delarna av Tobias täckbyxor är genomblöta märker inte magistern. Förra veckan kom det till hans kännedom att några i klassen hade gått ut på isen.
– Den är inte att lita på så här nära forsen! skrek han med uppspärrade ögon och en vit spottklump i mungipan.
Nu har vi hittat ett bättre ställe. Det ligger utom synhåll från lärarrummet och idag på lunchrasten kom Tobias Sandström flera meter ut innan det brakade. Han är bäst på både 60 meter och längdhopp och lyckades knixa tillbaka kroppen till stabil is innan vattnet hann högre än till vaderna.
Ingen av oss vet att det är magistern själv som ska drunkna. Om sju år. Storjohan kommer att hitta honom. Från skotern ska han först tro att det är ett djur som ligger fastfruset mot dubbelstenen vid forsens början. Magisterns ansikte kommer vara utspänt och blåsvart och Johan ska kräkas i snön efteråt.
Pratet med låga röster ska hålla i sig länge. Han har inte lämnat något brev som de brukar. Men vad skulle han på älven att göra?
När alla ingredienserna hällts i, inklusive ljummet kaffe från lärarrummets gula plasttermos, knådar magistern ihop degen med sina små fingrar. Det ser bökigt ut längst bakifrån klassrummet där jag sitter, men han nynnar verkligen nu. Jag kan inte urskilja melodin. Kanske hade hans fröken rätt när hon sa att han var tondöv. Han har berättat den historien flera gånger, och musiklektionerna hålls alltid av Kerstin som har fyrorna.
Alla får hämta en pappershandduk, blöta den under vattenkranen och torka av sin bänkskiva. Vi är tretton elever i klassen och jag litar på att han har beräknat degmängden korrekt, men jag hinner ändå bli rastlös innan han kommer fram till mig. Jag tittar ut och ena sidan av vår snökoja verkar ha rasat lite, men det är svårt att se ordentligt i eftermiddagsmörkret. Svarta asfaltfläckar har smält fram på skolgården, och det tidsinställda lyset vid hockeyplanen tänds precis.
Magistern lägger degklumpen på mitt bänklock och det låter som när en klibbig tunga lossas från gommen.
– Ät inte av den nu, säger han. Ni vill ju kunna bjuda hemma.
Han visar hur vi ska rulla bollarna som om vi inte redan gjort det tusen gånger. När han böjer sig ner för att hjälpa Sara H blir det så att jag stoppar en bit i munnen.
Helvete vad gott.
Det var fläskkarré till lunch vilket jag älskar men både Linda och Hanna gjorde äckelminer så jag lämnade de gyllenglansiga bitarna på tallriken och försökte bortse från godlukten. Tomheten klöste magens insida när jag slängde karrébitarna tillsammans med all sås och potatis utan att se Virpi i ögonen. Hon är mattanten som har i uppgift att stå vid grishinken och ge oss skuldkänslor.
Sara H har lika stora problem med chokladbollsrullningen som med allt annat i livet och eftersom magistern fortsätter ha ryggen mot mig är det omöjligt att ignorera suget.
Det fyller hela mig.
Runt mig sitter samtliga klasskompisar och gör som de är tillsagda. Och nu har Sara H börjat flänna så magistern får rulla alla hennes.
Jag ska inte.
Eller.
Bara en liten klump till.
Det måste vara samma porslinsfat som apelsinklyftorna brukar ligga på när det är blodpudding. Det har stått gömt bakom katedern och han verkar tycka att det är en kul överraskning att ta fram det. Han häller på ett tjockt lager pärlsocker.
– Lägg bollarna i burken och kom fram i tur och ordning!
Som vanligt får Sara H gå först, sedan resten av främre raden.
Magistern återupptar nynnandet. Melodin är verkligen tveksam.
Jag tittar på ljuskäglan ovanför den glansiga hockeyplanen. Nu syns snökojan inte alls. Marcus och Lilljohan reser sig upp till vänster om mig med fula plåtburkar i händerna. Lilljohans är likadan som den mormor brukar ha rullrånen i.
Magisterns blick på mitt tomma bänklock.
– Men Helena!
En fettfläck blänker på den gröna ytan. Den liknar Finland litegrann.
Tolv råttfärgade barn stirrar på mig.
Inte börja flänna nu.
Jag ser framför mig hur jag spyr upp chokladbollsdegen och gör små bollar som jag sedan rullar på pärlsockerfatet.
Men degen stannar i magen och i stället för tårarna skriker jag:
– Va glo ni på jävla särbarn?
Tupperwareburken lyser grumligt gul i synfältets högra hörn när jag låter blicken fastna strax ovanför magisterns flint.
Han påminner om en hare där han sitter, förstenad i flera sekunder. Sedan låter han pärlsockerritualen fortsätta som om inget hade hänt. Men han har slutat nynna, och jag minns inte att jag någonsin hörde honom göra det igen.
HELENA LINDEGREN
info@opulens.se
