SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna
Värmen. Värmen fanns överallt. Varje andetag hon drog in kändes torrt och dammigt. Näringsfattigt. Hon strök nervöst en slinga av trassligt hår ur ögonen. Genast föll det tillbaka ner i ansiktet och klibbade fast mot den svettvåta kinden. Värmen och lukten av diesel häftade fast över henne som en tunn plastfilm. Hon försökte sig på att svälja. Körde runt med tungan mot kinderna för att skapa lite saliv.
Hela vägen från stranden, flera kilometer, hade hon halvsprungit med den slirkiga badväskan dunkande mot benet och med sovsäcken under armen. Nu kliade svettsalt och sand under linnet och shortsen. Det svala vattnet kändes så långt bort här i den skakande bussen. När hon slöt ögonen såg hon Ankis förundrade, vidöppna ögon. Hennes hår hade svajat så sällsamt vackert, strävande upp mot ytan.
Under vatten hörs inga ljud. Ljuset faller alltid milt där. Även på det som gör ont.
När hon tittar upp möter hon chaufförens ögon i backspegeln. Snabbt vrider hon på huvudet. Han får gärna glo på henne men hon vill inte titta på honom. Han har ett utseende som sänder signaler, signaler som säger ”Hej snygging, var har du hållit hus de sista åren. Här har jag kört buss dag ut och dag in men du har inte nedlåtit dig att åka med. Finns det något jag kan göra för att rätta till regionalbussarnas dåliga rykte?” Som om han vore någon jävla ungdomsvariant av Hugh Grant, fast han säker passerat 35. Hon känner irritationen blanda sig med svetten och det kliar under brösten och vid byxlinningen. Hon ska inte titta på honom fler gånger, inte förrän hon stiger av vid busstationen och dit är det en dryg halvtimme. Hon drar handen genom håret och lutar huvudet mot den skitiga rutan och fäster blicken på de förbiilande fälten. Vägens håligheter gör att pannan hela tiden slår mot bussfönstret. Det är lika gott åt henne, tänker hon. Hon förtjänar en rejäl huvudvärk. Nu har hon ställt till det igen.
Vatten är så olika. Kallt och uppfordrande i början av sommaren, utmanar så att de alla måste skrika åt varandra att hoppa i, knuffa och dra för att den som spelar mest motvillig ska hålla tillbaka dem alla. Till dess det händer, till dess den modigaste hoppar i. Anki hoppar alltid i först av alla. Det är hennes orangeröda hår som de ser mörkna till kastanj när det försvinner under ytan. De står kvar på bryggan och känner att allt är som det ska, att ordningen upprätthålls och att de kan fortsätta vara de fega en sommar till.
Bussens bromsar gnyr och hon måste fatta tag i stålhandtaget på sätet framför för att inte slå i. Galonsätet klistrar mot glipan mellan jeansen och linnet i ryggen och hon försöker jämka sig tillrätta när bussen stannar. Ett lätt damm virvlar upp och lägger sig igen över smörblommorna och rödklövern som växer i diket på andra sidan grusvägen. Dörrarna öppnas där fram och hon hör chauffören prata med någon som står kvar där ute. Hon hör bussen pusta och sen öppnas bagageluckan och ett lätt gungande talar om att något lastas in. Luckan slår igen och en man med militärgrön ryggsäck stiger på. Han säger något till chauffören att det inte var några problem, att allt var lastat nu och sen löser han biljett innan han sätter sig två platser framför henne. Hon ser hur han drar upp sina långa ben och tar spjärn med knäna mot sätet framför och kanar ner i en avslappnad pose. Huvudet lutar han bakåt och även om hon inte ser det så är hon säker på att han blundar.
Vattnet var också den betraktare som såg dem sitta kring elden de brukade tända på sommarkvällarna nere vid sjön. Vattnet hörde skrik och skratt och tog då och då emot en plaskande kropp som av vin och liv ville omfamna hela världen och därför var tvungen att kasta sig i sjön för att göra av sig någonstans. Anki var aldrig den. Hon hushöll med sina känslor och med sin kropps rörelser. Hon ingick i skogen och sjön, i den svarta stjärnhimlens vaka över de ängar som doftade av vildblommor och ogjord honung.
Hon återgår till att låta huvudet dunka mot fönsterrutan. Svetten har bildat en liten fläck på glaset och hon känner både glädje och rädsla över att det ska bli kvar ett spår av henne när hon stigit av och fordonet rullat vidare. Någon annan ska kanske undra vem som lutat sitt huvud. Kanske äcklas över fläcken. Tänk om hon skulle bli ett sommarmord? Om poliser och tekniker skulle behöva kartlägga hennes sista timmar? Skulle de ta DNA-prov i bussen, topsa kladdet på fönsterrutan och leta efter hårstrån på sätet? Hennes väska glider ner på golvet när bussen gör ännu en inbromsning. Hon böjer sig ner och plockar upp den. Får syn på skrubbsåret vid fotknölen, hur blodet koagulerat och hur ett svagt blåmärke börjat växa fram.
Anki hade vinkat henne till sig. Tagit henne i handen, Ankis torr och varm, hennes egen svettfuktig och motsträvig. Dragit henne med sig längre upp i ekbacken och de båda hade försvunnit ur lägereldens cirkel. Hon hade viskande försökt fråga var de skulle men Anki hade lagt handen över hennes mun. Hon hade känt de smala fingrarna mot sina läppar, känt hur Ankis tumme sekundsnabbt strukit över hennes kind, så som man stryker med tummen över ryggen på en nyfödd kattunge. Hon hade tystnat, en sådan smekning tystar, gör en medgörlig, följsam. Anki hade fortsatt in i skogen, släppt hennes hand och tagit förgivet att hon följde efter.
Bussen krypkör genom det sista lilla samhället innan vägen tar dem till stan och stationen. Brummande på låga växlar snirklar den sig förbi en sommartom skola där väghinder i form av stora baljor fyllda med blommor bromsar upp trafiken. Hon hinner se en ensam ryggsäck, svart, Nike, ligga på bänken vid hållplatsen. En skolväska som inte kommer hem.
Det är ett stopp vid den nedlagda järnvägsstationen. En anslutningsbuss står och väntar på dem. I skuggan av kiosken står en kvinna med barnvagn, hon röker medan hon pillar med stort intresse på sina nagelband. Anslutningsbussen tömmer ut sitt innehåll, fyra tjejer med ryggsäckar och blå scoutskjortor som skrattar och fotograferar varandra, en farbror med käpp och iklädd en söndagskostym i mörkgrå gabardin (scouttjejerna hjälper honom att lyfta ner två matkassar i papp), en kille i tonåren med en Iron Maiden-keps nerdragen över ögonen och sist två ganska rultiga kvinnor i likadana svarta tights, rosa volangtoppar och varsin blå IKEA-påse över axeln. Iron Maiden-kepsen stiger på hennes buss och så gör också IKEA-kvinnorna. Killen sätter sig längst bak medan kvinnorna sätter sig näst längst fram och börjar prata med Hugh Grant som äntligen får den bekräftelse han längtar efter.
Hon hade så klart snubblat och slagit i fotknölen medan hon försökte famla sig fram i sommarnattens skumme med Ankis orangeblixtrande hår flimrande ett stycke framför henne. Hon hade kvidit tyst, väst ett par svordomar men det hade räckt för att Anki skulle höra och bromsa upp. Äntligen tänkte hon, äntligen väntar hon på mig och bryr sig. Men det enda som hänt var att Anki än en gång lagt handen över hennes mun och stuckit sitt ansikte alldeles intill hennes och med ett pekfinger över sina egna läppar och rynkade ögonbryn visat att det krävdes total tystnad. Sedan hade hon vänt och gått vidare.
Det hade varit skönt om bussen gjort ett litet längre uppehåll så hon hunnit hoppa av och köpa en cola eller en vatten i kiosken men den stänger inte motorn. Från sin plats ser hon hur kvinnan med barnvagnen dödar cigaretten och börjar plocka i en väska under barnvagnen samtidigt som en svart Volvo kombi kör upp och stannar. På den tonade bakrutan sitter en klisterdekal från Ölands djurpark, den har bleknat och börjat fransa sig i kanterna. Hon hinner aldrig se vem som kör, bara att kvinnan med barnvagnen gör ett fuck-you-tecken till personen innan hon sliter upp passagerardörren. Killen med den militärgröna ryggsäcken vaknar till liv framför henne. Sträcker på sig och gör några vridningar på överkroppen så att hon ser överarmarnas tatueringar där t-tröjan tar slut. En amerikansk örn och ett ankare med en rosenslinga. Hon har sett det förut, tecknen, motiven, signalerna man vill sända och hon föraktar det. Tatueringar, så lågt. Framför allt är människohud det allra sämsta underlaget för konstnärliga uttryck. Huden kan aldrig bli bättre, bara rynkigare, slappare, sladdrigare och med allt grövre porer och åldersfläckar. Men än ser den amerikanska örnen ut att må väl.
Anki drar ner henne bakom en stor tuva med lingonris, en grop som för länge sedan har varit en rotvälta. Hon kan känna doften av den nattfuktiga mossan och de stickiga tallbarren som fastnat i hennes svettiga knäveck och nu irriterar något alldeles enormt. Men hon vågar inte röra sig, Ankis grepp om hennes handlov trycker henne neråt, håller henne fast. Myggen samlas kring hennes ansikte, knott kryper in i öronen och hon måste låta det vara. Måste hålla sig alldeles stilla för det är Ankis vilja.
IKEA-kvinnorna skrattar högt och tillgjort. Kråmar sig för busschauffören som berättar något innan han höjer volymen på radion. Ur högtalarna som sitter i bussens tak strömmar ”Lady Marmalade” med Labelle. Den ena kvinnan ställer sig upp i mittgången och börjar göra discomoves från 70-talet medan svettfläcken på hennes rygg växer och färgar den rosa volangtoppen en nyans mörkare. Iron Maiden-kepsen ger ifrån sig ett kräksljud som får busschauffören att rycka till men när han ser i backspegeln att ljudet bara är ett uttryck för avsmak och inget som medför extra rengöring återgår han till att flirta med kvinnorna. När låten tonar ut och radiorösten börjar prata om den ihållande värmeböljan och vattningsförbudet sätter sig kvinnan igen och bussen rullar långsamt in mot stationen och resecentret som är ändhållplatsen.
Framför dem, femton meter kanske, öppnade sig skogen och en glänta bredde ut sig. Där växte skogsstjärnor, ängsull och älgört som lyste vita i sommarnatten, verkade sväva fritt ett stycke ovan marken. Mitt i gläntan stod ett förfallet torp, sönderslagna fönster som gapade svarta, ett halvt inrasat tak av gulröda enkelkupade takpannor, En ytterdörr som hängde öppen på ett enda kvarvarande gångjärn. Det växte ormbunkar och rölleka närmast huset och där den ena gaveln en gång stått stack en tunn svartvit björkstam upp genom taket. Ramarna för vad som var ett hus hade sprängts av tiden och naturen.
Hur dålig ventilationen än varit på bussen så hade den hållit den värsta värmen stången. När hon nu stiger ner på asfalten mitt i stan kan hon känna en hetta strömma upp för sina ben och en annan som pressar sig mot henne från väggarna på stenhusen som ligger kring torget. Hon sneddar över busshållplatsen, kryssar mellan andra bussar och hör motorer slå av och på, känner dieselstanken. På andra sidan torget ska hon vika åt vänster, gå en halv gata upp och ta lokalbussen ut dit där hon hört hemma. Hon hör en röst ropa men den angår inte henne. Känner en hand på sin axel och vänder sig om. Där står mannen med den militärgröna ryggsäcken och sin tatuerade örn. Han har kompletterat upp sig med en resväska på hjul och ett stort fodral som ser ut att innehålla en elbas, det är i alla fall vad som står på klistermärket ”I´m the bass” och bild på instrumentet. Han frågar henne om hon vet något bra ställe att äta på och hon pekar på pizzerian i hörnet av torget. Han frågar om hon bor här och hon skakar på huvudet. Går därifrån.
När de ligger där alldeles tysta och hon kan känna Ankis andedräkt mot sin kind hör hon först ett svagt prassel, sen växer ljudet, kompletteras med snörvlingar och grymtande, prasslet växer till ett bökande ljud, grenar knäcks. Fram ur en håla under det förfallna torpet kryper en grävling och efter kommer en rad ungar. Det vuxna djuret verkar peka ut var maten kan finnas, stannar upp och vädrar i luften, kravlar sig vidare genom det höga gräset. Ungarna stannar också upp, försöker göra likadant, vädrar, bökar i marken men kan inte låta bli att tumla runt med varandra. De försvinner in i skogen och med dem ljudet. Anki drar efter andan, böjer sig fram och nafsar henne i örsnibben innan hon reser sig och börjar gå tillbaka till stranden.
Vägen tillbaka är lättare, en julimåne, full och rödaktig har trevat sig upp över skogstopparna och ger ledljus. Skrubbsåret svider, drar till sig knott. När hon kommer fram till elden sitter Anki redan där, ser ut som om hon varit där hela kvällen, skrattar, dricker direkt ur en flaska rosévin och låtsasbrottas med Micke som alla vet är kär i henne. Anki ser inte åt henne. Hon rullar ut sin sovsäck och lägger sig under eken där ett par av de andra redan somnat.
Hon känner hur det bultar i såret på foten. Det behöver antagligen rengöras, svetten och sjövattnet är nog inte den bästa sårtvätten. Ett par myggbett som hon fått på kinden har svullnat upp och kliar i värmen. Sista biten med lokalbussen väljer hon sin favoritplats, långt bak och hon sitter så att hon åker baklänges. Det hade varit ett av livets stora nöjen när hon var liten, baklängesåka på bussen. Helst på ett eget säte så att ingen trodde att hon reste tillsammans med den där kvinnan som sa sig vara hennes mamma.
När hon stiger av ser hon direkt att persiennerna i hennes lägenhet är nerdragna. Det är ju bra, håller värmen ute. Ute på lekplatsen är det barn som gungar och föräldrar som sitter på bänkarna runt omkring. En pappa har släpat dit en uppblåsbar pool som han låter alla barn, inte bara sitt eget, bada i. Hon går förbi, de vet vem hon är och det är därför de nickar så snällt och hejar.
Vid middagstid var det bara hon och Anki kvar. De andra hade gett sig av men hon hade sagt att hon ville ta ett sista dopp innan hon skulle hem. Anki hade inte tagit någon notis om henne, bara legat på bryggan och lyssnat på musik i hörlurarna, blundat. När hon hoppade i omslöts hon av den svala, ljudlösa massan av vatten som bara ville henne väl. Inga ljud blev häftiga, inga ljus för starka, beröringen vänlig och följsam. Hon dök, simmade under vattnet så länge det fanns luft kvar i lungorna, gick upp till ytan, dök igen. Tills hon plötsligt slog emot en annan kropp. Ankis ansikte, ögon och mun framför henne i ett flimrande ljus av solbrutet vatten och upprörd sandbotten. Hon slog henne, slaget hade ingen kraft under vattnet, blev bara en beröring. Anki kysste henne och kyssen blev sval och overklig. Vattnet blev kvar när hon sprang upp mot busshållplatsen.
Hennes mamma ville inte att de skulle flytta. Det förstod hon väl? Och hon sa ja, det förstod hon. Mamman sa att det inte var lätt när det inte fanns något att välja på. Och hon sa ja, det förstod hon. Mamman sa att hon var ledsen över att de behövde flytta. Och hon sa att det inte gjorde något, att det skulle ordna sig. Mamman sa att när dom flyttat till mormor så skulle det bli bättre, för mormor också, de kunde hjälpas åt. Och hon sa att det skulle bli jättebra och sen lyfte hon ner det röda hjärtat i filt som hängde på hallväggen, det man skulle ha att lägga julkort i. Mamman hade varit så trött. Nu var det tre år sedan mamman inte orkat plocka ner allt julpynt. Hon la det röda filthjärtat högst upp i en av flyttkartongerna. Nu var det sommar igen.
info@opulens.se
