NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Flickan och demonen”, av Annika Widholm, som vann ett delat fjärdepris.
Flickan och demonen – Annika Widholm
Jag smyger runt i huset, rädd att hon ska vakna. Ändå lägger jag fingrarna på dörrhandtaget, öppnar och kikar in i rummet. Ska bara titta på henne en stund. På siluetten i dunklet. Den spetsiga näsan, kinden, pannan, håret över kudden. Så mycket yngre hon ser ut när hon sover. Hon liknar sig själv igen.
Min dotter. Min söta flicka som i snart femton år varit det viktigaste i mitt liv, ända sedan jag kom hem från BB med henne. Den lilla kroppen lätt i mina armar. Fingrar små och bräckliga. Mjuka fjuniga lockar på huvudet. Hela nätterna skrek hon. Högt och gällt. Kolik, sa läkarna. Vi gav henne medicin, vaggade ömt, matade och sjöng men hon fortsatte skrika.
Nu petar jag upp dörren en aning mer på glänt. Ljuset från hallampan faller in över golvet i ett gult avlångt fält. Hennes händer ligger under täcket uppdraget till hakan, munnen aningen öppen, läpparna blekt rosa. Ett fridfullt skimmer över hennes gestalt och det är nästan svårt att föreställa sig hur hon härjat och smällt i dörrar så att väggarna darrat.
De senaste åren har jag flera gånger försökt få iväg henne till psykakuten när hon gråter och gråter eller, ännu värre, gormar och skriker åt mig. Men hon har vägrat följa med och jag har inte velat eller kunnat tvinga henne och min man har varit rådlös. Han bor inte här längre. Stackarn klarade inte av att vi tre var hemma så mycket under pandemin. Alla grälen.
Huset är fyllt av vrede, vilket kan vara svårt att förstå för den som kliver in på ett snabbt besök och ser de välstädade och smakfullt inredda rummen i behagliga färgtoner, ompysslat och ordnat.
Det händer att jag blir rädd för henne. Riktigt rädd. För vad hon ska ta sig till. Och i svaga stunder kan jag få för mig att hon är besatt av en ond ande, något demoniskt som stör hennes personlighet och vill mig illa. Vill ta över.
Självklart är det löjligt och idiotiskt att tänka på det sättet, men jag kan inte låta bli och i flera dagar har jag haft på känn att någonting hemskt håller på att hända. En intuitiv sträng som spänts och spänts.
Sakta stänger jag dörren igen.
Det är sent på kvällen och mörkret har slutit sig om oss men jag är inte trött. Jag går ut till köket, kokar tevatten, tar ett piller också, tar två, sjunker ner vid bordet med händerna runt koppen, andas in doften av kardemumma och nejlika och stirrar på mitt genomskinliga ansikte i det svarta fönstret. Frisyren ser rufsig ut och koftan har halkat ner mot ena axeln. Jag drar fingrarna över håret och rättar till kläderna, harklar loss klumpen i halsen och försöker slappna av i nacken och axlarna men musklerna stretar emot, värkande av anspänning.
I en seg rörelse lyfter jag tekoppen och dricker smuttande klunkar.
Jag vet inte hur länge jag suttit där när jag hör ljudet. Det låter som ett tungt föremål tappas i golvet.
Andetaget fastnar i lungorna.
Med ett ryck far jag upp från stolen och råkar slå till koppen så att den faller på sidan och det sista av teet flyter ut över bordet. Istället för att torka upp skyndar jag mot hennes rum med en upplevelse av att sväva fram, sugs motvilligt dit som av en främmande kraft.
Dörren är fortfarande stängd. Jag vågar mig nära och lyssnar efter rörelser från andra sidan.
Men ingenting. Helt tyst där inne.
Hon sover, intalar jag mig. Dunsen måste ha kommit utifrån. Uppifrån. Kanske. En fågel tappade en gren mot takpannorna eller en kotte föll från eken som sträcker sina knotiga armar över huset och ibland raspar när det blåser.
Jag pressar örat mot dörren. Tycker mig höra en skiftning i tystnaden och ryggar bakåt. Iskyla vecklar ut sig inuti bröstet och i ett krampaktigt ögonblick blir jag stående och vet inte vad jag ska göra, innan jag tar mig samman och skyndar tillbaka till köket, torkar hastigt upp teet med disktrasan, struntar i att borsta tänderna och fortsätter till sovrummet.
Lätt andfådd låser jag om mig.
När hon var yngre hände det att hon ropade mitt i natten och jag stapplade fram halvsovande i mörkret till hennes rum. Ibland hade hon kissat ner sig i sömnen och jag hjälpte henne att byta om till ren och torr pyjamas, vände på madrassen och bäddade med nya sängkläder.
Andra nätter skrek hon av rädsla och ville sova med oss, mumlade om farliga drömmar och spökskuggor. Jag bar henne till vår säng, höll om hennes skälvande kropp och lät de små kalla fötterna värmas mot mig medan hon tryckte näsan nära min hals.
Hon var en sådan fin liten flicka, trots att hon kissade på sig och drömde mardrömmar, och det är svårt att begripa vad som gått snett. Förändringen. När jag tänker tillbaka kan jag inte minnas den exakta tidpunkten, på samma sätt som en krypande skymning lurar in dig i mörkret så långsamt att det efteråt är omöjligt att säga när det sista ljuset försvann. Små, små skiftningar tills det en dag inte gick att förneka att hon inte längre var sig själv.
Vi brukade ha roligt ihop, som bästa vänner, skämtade om henne och skrattade och jag har alltid gjort mitt yttersta för att vara en bra mamma: tröstat, lekt, bakat kakor, kört till och från baletten, varit trevlig mot hennes kamrater. Men nu skrattar hon inte längre åt mina skämt och hon pratar hellre med sina vänner än med mig. Hon har gett upp dansen och på helger och kvällar vill hon hellre vara hos andra, fast det skulle inte förvåna mig om hon ljuger och egentligen är ute och ränner på stan. När hon väl är här ägnar hon sig mest åt att peta på mobilen eller läsa böcker.
Det är ofattbart hur en människa kan förvandlas på så kort tid. Både till sättet och utseendet. På några år har hon gått från att vara en nätt liten tjej som aldrig bråkade med sin mamma till den främmande varelse hon är i dag. Hennes kropp har svällt upp och hon klär sig inte alls passande för sin nya form. Och ler knappt alls längre, trutar bara med läpparna. Den där munnen är lik min mammas mun med en spänd vinkel i mungiporna, beredd att säga något elakt.
Som bebis och några år gammal var hon klängig och grät hysteriskt om jag lämnade henne på dagis. Och blyg, nästan skygg på ett sätt som oroade mig och jag sa ofta till henne att hon måste tala högre. Jag var tvungen att förklara vad hon skulle säga och hur hon borde uppträda. Då och då tippade det över åt andra hållet och hon blev överdrivet utåtagerande. Jag minns särskilt en jul när vi som vanligt köpt alldeles för många paket, allt på hennes önskelista och mer därtill. Jag vet, vi skämde bort henne, men vi ville så gärna göra henne glad. När hon öppnade presenterna flinade hon upp sig och tackade på ett översvallande sätt som inte kändes äkta, mer som dåligt skådespeleri. Till skillnad från kusinerna som log och tackade normalt och naturligt. Jag frågade om hon verkligen tyckte om julklapparna.
Ja mamma, det var det finaste och bästa hon någonsin fått.
”Jaså, bättre än förra julen?” undrade jag då.
Hon stirrade på mig med en blick som inte visste vad den ville. Svarade inte. Jag var tvungen att fråga igen.
”Vad var det med julklapparna du inte gillade förra året? Var det inte tillräckligt? Fick du inte precis det du önskade?”
Jo, sa hon högt, det var jättebra då med.
”Fast du verkar mycket gladare nu.”
Hon sa återigen att hon älskade sina presenter. Tack, tack, tack snälla mamma. Den där falska tonen och alltför högljudda rösten, som om hon egentligen inte var tacksam utan endast sa det. Tack, tack, tack. Det lät överdrivet, konstlat och i hennes ansikte fanns något annat än tacksamhet.
”Det räcker nu”, sa jag och fick henne att tystna.
När hon fyllde åtta år några månader senare öppnade hon istället presenterna fort och mumlande och jag fick skämmas inför alla släktingar.
Jag tog henne åt sidan och förklarade när de andra inte hörde:
”Även om du inte uppskattar vad jag och pappa gjort, hur mycket vi ansträngt oss och alla pengar vi betalat för att du ska få en perfekt födelsedag, kan du väl åtminstone tacka din farmor och farfar och kusinerna ordentligt? Trots att du inte gillade presenterna. Så att inte de också blir ledsna.”
Hon bedyrade att hon var jätteglad och att hon älskade presenterna. Men med den där falska och inställsamma rösten hon får när hon låtsas försöka behaga mig. Dessutom såg hon inte riktigt glad ut.
Jag är orolig för hur hon ska klara sig i livet, när jag hela tiden behöver säga åt henne hur hon ska bete sig. För några dagar sedan upptäckte jag till exempel att locket till syltburken inte var ordentligt påskruvat och myrorna kröp runt kanten. Jag kunde inte se några inuti burken men troligtvis var jordgubbssylten förstörd.
Självklart sa jag åt henne på skarpen och förklarade att hon måste lära sig ta hand om maten. Ofta är jag för snäll och kanske lite mesig, men jag kan också dra gränser och säga ifrån när det är nödvändigt. Det tycker jag är viktigt som förälder; att ställa upp och vara beredd att offra allt för sitt barn men samtidigt inte låta sig trampas på. Som det här med syltburken. Hon insåg inte allvaret, mumlade bara förlåt och att det inte skulle hända igen och jag skällde lite på henne för att hon var hopplöst slarvig. Hon gav mig en sur min och verkade fortfarande inte fatta så jag höjde rösten. Fast inte ens då såg hon ut att skämmas ordentligt. Det gnistrade till djupt inne i blicken, som inte vek undan och tycktes tillhöra någon annans ögon.
Hon sa förlåt igen, men på ett buttert sätt som jag inte alls trodde på. Hade hon skämts på riktigt skulle jag ha känt det.
”Varför ser du sur ut?” undrade jag.
Hon mumlade något.
”Vad säger du? Tala så att jag förstår vad du menar!”
Jag hörde själv att jag lät vresig, men det är helt omöjligt att hålla tillbaka ilskan när hon ger mig den där uppsynen.
Då sa hon att hon var ledsen för att pappa flyttat.
”Är du ledsen, men jag då?! Hur tror du att det känns för mig? Varför är det aldrig någon som tänker på hur jag mår? Dessutom är det ingen ursäkt för att slarva med syltlocket”, sa jag och tog tag om hennes axlar som kändes konstigt knotiga med tanke på att hon blivit rund i övrigt, fast mest om magen och låren.
Hon var på vippen att säga något, men hindrade sig. Vilka oärliga ord låg inte och gömde sig i den där strama munnen!
När hon försökte slingra sig undan höll jag hårdare, lutade mig fram mot ena örat och skrek att hon måste skärpa sig. Äntligen verkade hon höra mig. Först var det en stor lättnad, men sedan reagerade hon inte alls som man kunde förvänta sig. Istället för att be om ursäkt på riktigt och ge mig en ordentlig förklaring vrålade hon:
”Du är ju helt jävla dum i huvudet, lämna mig ifred!”
Jag förstod ingenting. Var jag dum i huvudet när hon inte kunde sätta på locket ordentligt? Måste hon bete sig på detta sätt för att hon är tonåring?
Situationen var så skruvad att jag började skratta. Ha, ha, ha, fick jag fram. Det lät inte som äkta skratt men det var inte meningen heller.
När hennes elaka kommentar började sjunka in förvandlades mitt skratt till gråt – riktig gråt. Och tårarna i sig gjorde mig ännu mer ledsen. Först höll jag händerna för ögonen, sedan öronen ifall hon skulle säga fler hemskheter. Jag stod inte ut med att vara i samma rum som henne och rusade från köket, drämde igen köksdörren, fortsatte in i sovrummet och hivade igen den dörren med sådan kraft att glasen skallrade i fönstren.
Förtvivlad och snyftande kastade jag mig på sängen och insåg att hon blev mer och mer lik sin mormor. Ja, verkligen! Kall och sluten och någonting högdraget arrogant över sig. Som om hon går runt och tänker att jag är sämre än henne. Precis som min mamma alltid tänkte om mig. Att jag inte är lika smart, fast egentligen är jag mycket mer intelligent än de båda tillsammans. Jag har tagit ett sådant där IQ-test på nätet och fick ett mycket högt resultat och jag vinner alltid på frågesporter och följer med i samhällsdebatten och har koll på vilka politiker och kändisar som är viktiga. Jag vet huvudstäderna i de allra flesta länder. Alla länder som har betydelse i alla fall.
När jag säger det till henne: ”Du är så lik min mamma, så lik momo”, då blir hon inte glad. Hon får liksom en mörk skugga över ansiktet. Och det är inte konstigt för en hemskare kvinna än hennes momo får man leta efter. En riktig ragata kunde hon vara, även om hon självklart gjorde så gott hon kunde. Men jag förstår att pappa tröttnade på henne och hade relationer med andra kvinnor. Min pappa var snäll mot mig. Han gav mig godis och strök mig över håret och sa att jag var söt.
”Vilka ögon på den där ungen”, kunde han säga stolt till vänner och släktingar. ”Så stora och runda och blå.”
För mina föräldrar var det viktigt att ha söta barn och väldresserade hundar. När hundarna gläfste och inte skötte sig slog momo dem på baken med en flugsmällare, ibland även på nosen när de varit riktigt dumma. Så skulle jag aldrig kunna behandla min dotter. Och inte någon hund heller för den delen. Jag älskar barn och djur. Särskilt små barn och gulliga hundvalpar med långa lockiga öron. Även kattungar. Fluffiga och ljusgrå. Men inte äldre katter, med vassa tänder och klor och de tittar på en med bottenlös och dömande blick.
Tanken på mamma och pappa och kattungar ledde till fler tårar och ett högljutt snorigt hulkande som jag inte är stolt för.
Mitt i gråten hördes ett högt pang.
Jag förstod att min dotter hade smällt igen dörren till sitt rum.
Tvärt slutade jag gråta.
Nähä! Där fick det vara nog. Min gräns var definitivt nådd. Med beslutsamma steg gick jag genom huset, drog upp hennes stängda dörr – som tack och lov inte har något lås, det har jag för länge sedan bett hennes pappa skruva bort – och stirrade på henne där hon satt hopkrupen på golvet.
Håret var uppsatt i en stram tofs. Ännu ett sätt att reta mig. Hon vet att jag tycker att hon ska ha det utsläppt för att dölja aknen som brer ut sig på kinderna och som hon säkert klämmer på för finnarna ser röda och inflammerade ut på ett sätt som ger ärr för livet.
Jag drog blicken över rummet som inte var särskilt välstädat: dammtussar i hörnen, papperskorgen full av skräp och över skrivbordsstolen hängde en klädhög som luktade fränt, antagligen av svett och smuts och Gud vet vad.
Våra blickar möttes och hennes ögon var stirriga och galna.
”Nu slutar du bråka”, röt jag åt henne.
Inget svar. Käkarna malde på, men hon fick inte fick ur sig några ord. Bara böjde huvudet och såg tyst ner i golvet.
Jag skrattade åt henne för att hon var så patetisk och det sa jag också till henne, för hur ska hon annars veta när hon gör fel? På samma sätt som jag hjälper henne med kläder och smink och ärligt upplyser när hon ser för tjock eller tråkig ut. För vem ska säga det om inte hennes mamma? En förälders roll är inte bara att älska och ta hand om sitt barn utan även att stötta och förklara vad som är rätt och fel – som en mentor.
När hon tittade upp igen var det där motsträviga uttrycket borta. Nu såg hon enbart vek ut. Svag och ömklig.
”Förlåt. Det var inte meningen att vara dum”, viskade hon och verkade faktiskt mena det.
En enorm sorg bubblade upp i mig. Varför skulle just jag få ett barn som bråkar och hatar mig? Hennes lama försök att be om ursäkt gjorde allt ännu mer outhärdligt. Jag sa till mig själv: Du förtjänar inte detta. Hon hade behandlat mig illa och orättvist, det hade hon nu till och med erkänt genom att säga förlåt. Det gjorde mig rasande. Jag som ansträngt mig och offrat allt för henne. Precis allt! Fråga vem som helst och de kan intyga att jag är världens snällaste, en som sätter alla andras välmående först, pysslar och fixar och hjälper.
När jag klev in i rummet och skrek på henne kom hon fort upp på fötter. Jag trodde hon skulle ge sig och inse hur felaktigt hon betett sig, men istället drogs munnen till ett hårt streck, ansiktet blev rödare och rödare, flammigt och hatiskt, och jag ville riva henne i de där fördömande vattniga ögonen. Det är skrämmande hur fort hon slår om, definitivt något sjukligt med hennes skiftande sinnesstämning och plötsliga humörsvängningar. Jag borde ha tvingat min man att ta med henne till psyket för länge sedan.
”Ut ur mitt rum!” vrålade hon.
Men jag vet att hon inte har rätt att bete sig så här mot mig. Jag är kanske bara hennes eländiga mamma men jag har också känslor. Och rättigheter. Mänskliga rättigheter. Jag gick emot henne och försökte förklara det. Hon ryggade undan, backade tills hon slog i bokhyllan bakom. Jag ställde mig nära och sa mycket tydligt någonting som jag inte riktigt minns, men det handlade om att hon var otacksam och att hon inte kan bete sig hur som helst för att hon är tonåring.
Hon vände bort ansiktet, lyfte armarna uppåt och drog ut några böcker så att de rasade över golvet och även på mig, vilket jag antar var meningen. Jag fick en bok i huvudet. Egentligen gjorde det inte ont men jag kan inte säga att det var direkt behagligt heller.
Snabbt vred hon sig halvt om, som om hon tänkte fly genom bokhyllan men det enda som hände var att fler böcker föll ut. Jag försökte hålla fast henne så att hon skulle lugna ner sig. Först blev hon ännu mer hysterisk och jag var tvungen att ta i med alla krafter. Det hördes ett otäckt ljud ur hennes mun. Ett demoniskt väsande gurgel som gjorde mig skräckslagen, men jag förstod att jag inte fick ge mig. Inte backa undan. Hålla i, hålla ut.
Efter några minuter tystnade hon. Äntligen började hon slappna av och jag vågade lätta greppet om halsen. Hon sjönk ihop på golvet och satt helt stilla mot väggen med händerna slappt i knäet. Som om hon gett upp och inte längre orkade gräla på sin stackars mamma.
Jag kramade om henne och hon vilade huvudet på min axel med näsan tryckt mot min hals precis som när hon var yngre och låg nära i sängen. Jag smekte henne över håret som tyvärr ser både matt och oljigt ut och sa: ”Så ja, så ja” och hjälpte henne till sängen. Hon har verkligen blivit tung, inte alls som när hon var liten och jag kunde bära henne hur lätt som helst.
När jag bäddade om med täcket uppfylldes jag av en enorm lättnad över att vi inte längre var ovänner.
Jag vaknar sent – antagligen på grund av pillren för annars brukar jag stiga upp innan solen – brygger kaffe och dricker det vid diskbänken medan jag lyssnar efter ljud. Det enda som hörs är ett dämpat brummande från en motor långt utanför vår värld.
Hon ligger fortfarande i sängen. Då och då går jag dit och betraktar henne, hänförd av stillheten där inne.
Jag bakar en mjuk kaka. Viktväktarnas recept med hennes favoritsmaker: äpple och kanel. Lägger en bit på ett fat och vågar mig in i rummet för att ställa den på sängbordet tillsammans med ett glas lättmjölk. Doktorn har sagt att hon inte tål mjölk, men det där är bara påhitt. Inte kan man vara allergisk mot något så viktigt som mjölk.
Tyst drar jag fram en stol och sätter mig intill. Jag smeker pannan som är kall men huden mycket len. Ansiktet är insmort med lotion som doftar fräscht fast inte helt kamouflerar den unkna lukt som sipprar ut från täcket. Typiskt tonåringar att inte tvätta sig ordentligt. Men jag ska inte låta det påverka mitt humör, inte när vi äntligen har det så bra tillsammans.
På nätterna är hon numera lugn och tyst, inte alls som när hon var bebis och hade kolik och grät och grät. På dagarna vilar hon mest. Hon smäller inte längre i dörrar eller slarvar med att sätta locket på sylten.
Jag älskar min dotter, hon är det finaste jag har.
ANNIKA WIDHOLM
info@opulens.se
