PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.
– Jobbar Josefin idag? sa han och satte sej ner på britsen, med ärmen på t-shirten uppkavlad över den vänstra armen.
– Josefin, sa sjuksköterskan, samtidigt som hon plockade upp en spruta ur lådan med sprutor från den lilla medicinvagnen och vände sej om mot honom, vilken Josefin? Hon såg på honom genom visiret.
– Jossan, sa han och vände bort huvudet när nålen stack hål på huden.
– Sådärja, sa sjuksköterskan. Så ska du bara få ett litet plåster också, så var du färdig!
– Josefin, sa han igen. Jossan, jobbar hon idag?
Han vände tillbaka huvudet och såg på sjuksköterskan, över kanten på munskyddet.
– Det arbetar en väldans massa människor här på sjukhuset. Sjuksköterskan satte på plåstret och gick bort till skrivbordet, där datorn stod påslagen. Jag känner inte dom alla. Hon vände sej om och såg på honom. Dessutom får vi inte lov att lämna ut uppgifter om våra anställda.
Roger reste sej upp och trädde armarna genom täckjackan och satte på sej kepsen.
– Gällde det något särskilt? Sjuksköterskan såg uppfodrande på honom.
– Jo, sa han sedan och drog upp blixtlåset på täckjackan, jo, det var bara det, att… Han såg upp på henne. Det var bara det, att jag ville se hur det var med henne…
– Hurså? sa sjuksköterskan och satte sej ner vid skrivbordet. Har det hänt något?
Roger stack händerna i fickorna på täckjackan.
– Hur känner ni varandra? Sjuksköterskan snurrade runt på stolen och tryckte bort den uppslagna sidan med patientlistorna.
– Jo, sa Roger sedan, jag är en vän till hennes make.
Sjuksköterskan nickade framför skärmen, med ryggen vänd mot honom.
– Eller före detta make, fortsatte han, kanske jag ska säja.
Sjuksköterskan sa ingenting.
– Jo. Han började vanka av och an på stället. Du förstår. Han såg bort på den vitklädda ryggen. Den sista tiden jag umgicks med dom. På den långa, svarta hästsvansen. Så hände det…
– Ja? sa sjuksköterskan och vände sej på nytt om på stolen.
– Så hände det att det förekom en del bråk.
– Bråk? sa sjuksköterskan och Roger kunde se en antydan till en rynka i pannan på andra sidan visiret. Som du har bevis på?
Roger såg frågande på henne.
– Det är en allvarlig anklagelse, fortsatte hon och ställde sej upp, och utan bildbevis…
– Nej, sa Roger sedan och drog ner munskyddet över hakan, hur i helvete skulle det ha gått till?
*
Roger plockade ut fotografierna ur dom två porträttramarna, som i årtionden stått uppe på den antika byrån i vardagsrummet, först pappans, sedan moderns. Sedan stoppade han in ett av sina gamla skolfoton från grundskolan, i ramen där pappans porträtt suttit.
Därefter klippte han till den utskrivna bilden i svartvitt som han hittat på nätet, med mammans gamla tillskärarsax, tills den passade närapå perfekt i ramen.
Sedan tog han några steg tillbaka och betraktade dom två porträtten.
Nästan som trolovade, tänkte han.
*
– Det säjer jag dej, sa Roland, grannen, att den dagen vi får en kvinnlig statsminister i det här förbannade landet, den dagen blir det skottpengar på våra huvuden. Han vände sej om i förarsätet och såg på honom. Den dagen är våra dagar räknade.
Roger nickade.
– Det gäller att organisera sej, fortsatte grannen och satte en nyrullad cigarett mellan dom tunna, nariga läpparna. Det gäller att vara förberedd på det värsta, förstår du?
Roger såg på den tjocka röken och viftade med ena handen i luften framför sej.
– Det handlar om att sätta sej i respekt. Grannen tryckte ner fönstret på förarsidan. Om att ta tillbaka det som man har stulit ifrån oss. Han drog i sej den sista röken och fimpade genom rutan. Kosta vad det kosta vill! Han hostade, och tryckte upp rutan på nytt.
Roger såg bortåt ingången till sjukhuset.
– Vad tänker du göra? sa han sen.
– Med henne? Grannen nickade bortåt ingången, där två kvinnor helt klädda i vitt skyndade in genom dom roterande dörrarna.
– Ja?
– Lära henne en läxa, sa han. Att man behandlar inte en polare till mej på det där sättet. Han såg på honom. Locka honom, och lura honom. Han knackade med ena pekfingret ovanpå instrumentbrädan. Mitt framför ögonen på maken!
– Jag skulle kanske inte precis säja, sa Roger, att hon…
– Sitta där och vifta med fittan!
– Nej, sa Roger och drog i bilbältet. Nej, det gjorde hon definitivt inte.
– Dom kan inte hjälpa det, sa grannen och log. Det var likadant med frugan, överallt man tog med henne, om det så var på familjemiddagar eller firmafester eller på helgferier, så nog fan var hon där och viftade! Spred sina feromoner, för alla handjur att få vittring på!
– Jag tror inte, sa Roger sedan och lossade på säkerhetsbältet, jag tror inte att det här var en så…
Så öppnade han bildörren.
– Vad i helvete! Grannen sträckte sej fram över honom och drog igen dörren på passagerarsidan. Vad i helvete, gör du! Han blängde på honom, från under brättet på hatten.
– Jag tror inte, sa Roger igen, att det här var en så bra…
Då rättade grannen till backspegeln.
– Jag tror bestämt att någon har fått kalla fötter, sa han sedan och log, jag tror bestämt att vi har att göra med en blyg, liten viol.
– Det här var ett misstag, sa Roger.
– En oskuld, rentav.
*
– Roger, raringen, hörde han mamman ropa ifrån sovrummet, och han tyckte att rösten lät annorlunda mot hur han någonsin hade hört den förut, vet du att du fick ditt namn efter den där stilige, engelske skådespelaren, du vet han med smokingen och pistolen?
Rösten fick honom att vända sej om framför byrån.
– Roger, fortsatte den, vet du, din far och jag hade så höga förhoppningar för dej? Han tyckte det lät som att rösten hickade till. Som i en snyftning, tänkte han. Vi trodde på dej, Roger. Då ställde han tillbaka fotografiet på sin plats ovanpå byrån, och skyndade sej ut i hallen.
– Vi visste att du var en stjärna.
Rösten fick honom att stanna upp, och i slutet av hallen tyckte han det var som att nyckelhålet till sovrumsdörren plötsligt började lysa.
– Vår alldeles egna, lysande stjärna!
– Mamma, hörde han sej själv viska, alltmedan han närmade sej sovrumsdörren.
– Och att du skulle gå en strålande framtid till mötes!
Han tog tag i dörrhandtaget.
– Men du lyckades alltid göra en så jävla besviken!
info@opulens.se
