PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.
– Vad kul att du har börjat träna, Roger, sa Therese, en av Josefins arbetskollegor på det stora sjukhuset och av allt att döma hans bordsdam för kvällen, och så fint att du tar hand om din gamla mamma. Hon höjde vinglaset, och gjorde en liten nick med huvudet åt hans håll.
Nu var han säker, tänkte han och stirrade ner på tallriken, på dom finskurna köttbitarna och på potatisen och på såsen och på salladen, nu var han alldeles säker på sin sak.
Han hade blivit lurad.
– Tessan tog ju hand om sin pappa, sa Thomas och skar i köttet, den sista tiden före han gick bort i lungcancer. Thomas såg upp ifrån besticken och sökte Rogers blick på den andra sidan bordet. Så ni har ju det gemensamt?
Det hade varit någonting med tonen i Thomas röst redan i telefonen, tänkte han, som hade fått honom att ana oråd. Någonting som han inte riktigt hade kunnat sätta sitt finger på, men tyckt sej känna igen.
Ett spratt, tänkte han.
– Men du har ju knappt rört maten, Roger? sa Josefin och lyfte vinglaset mot den rödmålade munnen. Tycker du inte det var gott? Hon dröjde med glaset i luften.
– Prostatacancer, inflikade Therese. Han gick bort i prostatacancer, min pappa.
Kukcancer, tänkte Roger.
– Ni pojkar behöver ju era proteiner, fortsatte Josefin, som tränar och står i? Hon såg på honom, tvärs över bordet, med smalnande, nästan sylvassa pupiller, och som i ett trollslag tyckte Roger att hela hennes person var som förbytt. När man är bortbjuden på middag?
Hon drack.
– Jag tycker inte om kött, hörde han sej själv säja, med en röst som verkade komma ifrån ett ställe djupt inom honom, eller tjockisar. Han sträckte sej efter ölglaset.
Då var det som om proppen gått i huset.
– Fan, Rogge, hörde han Thomas skrocka från andra sidan bordet, så där säjer man väl inte?
– Förlåt, Tessan, sa Josefin och drog ut stolen, det var verkligen inte meningen, att… Hon reste sej upp ifrån bordet och gick runt till Therese. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, för. Sedan tog hon Thereses händer och hjälpte henne upp ur stolen. Vi trodde verkligen inte, att…
– Fan, Rogge, sa Thomas igen, men den här gången såg han inte på honom.
Där ser du, hörde han sin mamma säja, som om hon satt mitt emot honom, där ser du vad det är för slags kompisar du har skaffat dej.
– Det är någon gammal klasskamrat till Thomas, hörde han Josefin förklara för Therese, alltmedan dom tog sej ut i hallen, vi visste verkligen inte, att…
Dom lockar en med vänskap och vin, viskade mamman i hans öra, och nu satt hon alldeles bredvid honom.
– Vi känner honom egentligen inte.
Men allt är en lögn. En mycket snillrikt gillrad fälla, som du sprang rakt in i, med huvudet före, ditt förbannade, enfaldiga, godtrogna fån!
*
Roger lutade bak huvudet mot soffan i vardagsrummet, sedan stängde han ögonen och föreställde sej att han frammanade varorna, den ena efter den andra.
Fryspizzan med mozzarellaost.
Ena halvan av en prinsesstårta.
En köttpaj.
En påse dillchips.
En stor flaska Coca-cola.
Sedan öppnade han ögonen på nytt och såg sina önskningar gå i uppfyllelse.
*
Bakom drivorna med blekta flyttkartonger tyckte han sej ana bakhjulet på pappans gamla motionscykel. Han var tvungen att baxa ut halva förrådet för att komma åt den. Flera av kartongerna hade anfrätts av fukt och kyla och hölls näppeligen samman av isoleringstejpen.
Då hörde han hur någon gick i källardörren. Han stannade upp och försökte se ut genom gallerna. En skugga uppenbarade sej längst bort i gången och närmade sej med tunga, nästan släpande steg.
– Så det är här han håller hus? hörde han grannen säja, just som hans skrovliga ansikte dök upp under en av dom gamla taklamporna. Är det vårstädning på gång? Han stannade upp utanför den uppsvängda dörren till förrådet, och log sitt sneda leende.
– Jag letar efter farsans gamla motionscykel, sa Roger och gjorde en gest med ena armen mot ena hörnet av det halvtomhalvt uttömda förrådet, där motionscykeln nu kunde skådas.
Grannen fnös.
– Om det är förändring du är ute efter, sa han sedan och plockade fram vad som i Rogers ögon såg ut som ett flygblad ur en av innerfickorna på anoraken, och höll upp det i ljuset, så tycker jag att du borde ta dej tid att läsa det här.
– Vad är det för nåt? frågade Roger efter en stunds tystnad, då grannen stått med flygbladet i ena handen och tittat än ner i pappret, än upp på Roger, med ett ansikte som sett ut att på en och samma gång uttrycka både hemlighetsmakeri och en vilja att dela med sej.
– Det här, min unge man, sa grannen och räckte honom flygbladet, är ingenting mindre än dynamit!
Roger tvekade ett ögonblick, innan han tog emot pappret.
– Någonting är ruttet i landet Sverige. Grannen ställde sej tätt intill honom i källargången och pekade med ena handen över axeln på honom. Det är ingenting mindre än en konspiration, initierad av vänstern, för att med statens hjälp kastrera mannen!
Roger läste i broschyren.
– Det har redan pågått i årtionden, fortsatte grannen och Roger kunde känna hans varma andedräkt mot ena kinden, bakom ryggen på allmänheten! Grannen ryckte åt sej broschyren på nytt. Vi känner alla igen den, fast under andra, mer rumsrena namn. Han såg på honom.
Roger lyssnade.
– Kvotering, sa grannen. Jämställdhet. Han grimaserade. Pappaledighet. Nu log han sitt sneda leende igen. Alltsammans uttänkt, finansierat och verkställt av Kvinnan! Det är en ytterligt snillrikt konstruerad plan, för att på laglig väg tillvälla sej makten ifrån mannen!
Roger visste inte vad han skulle svara.
Grannen såg på honom, som om han förväntade sej en reaktion.
– Kom inte och påstå till mej, sa han sedan, att du inte har varit med om att ha känt dej kringskuren? Grannen knackade med ena pekfingret på broschyren. Att du inte mycket väl vet att du, som en ung, vit, västerländsk man, har blivit offrad på altaret för det politiskt korrekta?
Men det visste inte Roger att han hade blivit.
– Har du ett arbete att gå till om dagarna? Grannen ställde sej mitt emot honom. Har du en egen bil att ta dej runt i? Grannen kom närmare. Har du en kvinna att hålla om om natten?
– Nej, sa Roger till sist, och vid det laget hade grannen övertygat honom om att han sant och visst var ett offer för mörka, underjordiska krafter; dom han i själva verket hade känt av under hela sitt vuxna liv, under hela sin uppväxt, och nu följaktligen hade fått en förklaring till.
En medicin utskriven av en sanningssägare till sin sjuka.
En förövare, tänkte han och stoppade ner broschyren i bakfickan på byxorna, som nu äntligen hade dragits fram i ljuset.
info@opulens.se
