Novell: Bootsen

PROSA. Den här veckan presenterar vi en kortnovell av Jenny Enochsson. Den handlar om längtan efter något större än den krassa vardagen.

Jenny Enochsson är född 1976 och bor i Uppsala. Hon skriver romaner och noveller och flera av hennes alster har publicerats i litterära nätmagasin och antologier. Enochsson har drivit och deltagit i skönlitterära samarbetsprojekt på nätet och är redaktör för det nya litterära nätmagasinet Tistelblomma. Hemsida: Jenny Enochsson.

Nu har vi nöjet att publicera Jenny Enochssons novell Bootsen – en tragikomisk kortnovell om Jörgen, som är på väg till ungdomsvännen Viggo en stjärnklar vinterkväll. Den handlar om längtan efter att bli uppfylld av något större, konflikten mellan det själfulla och den krassa vardagen.

CAROLINA THELIN

Bootsen

Jörgen huttrade i sin höstrock då han gick längs trottoaren, i riktning mot torget. Under eftermiddagen hade kylan avlöst mildvädret. Höst hade blivit vinter.

Viggo bodde på andra sidan torget. Det hade han i alla fall gjort när de varit vänner. Den där vintern för evigheter sedan. Möjligen bodde han någon annanstans i dag. Möjligen var han död. Jörgen hade inte velat göra några efterforskningar. Tarmarna var oroliga och lemmarna verkade spjärna emot. Men nu var det väl för sent att vända om?

Den frostiga asfalten glittrade. Han halkade nästan omkull; bootssulorna var nedgångna. I mitten av tonåren hade han burit dessa skor året runt och varken brytt sig om frusna tår eller fotsvett. Viggo hade haft likadana. Jörgen hade trott att bootsen kommit bort under den sista flytten, men för ett par dagar sedan hade han hittat dem i en kartong i källaren.

Han tittade uppåt och tänkte sig att han förflyttades till det indigoblå himlavalvet och vandrade längs Vintergatan. Runt, runt, mot galaxens mitt. Han fnös åt tanken. Fast Viggo hade förstås sagt sådana saker och då hade det aldrig låtit dumt.

Vid sidan av trottoaren låg parken. Han mindes en vinterkväll där. Snön hade knirrat under hans och Viggos boots. Kölden letade sig ned i lungorna. Iskristaller bildades i näshåret. Den kylslagna bedövningen i kroppen avtog då berusningsmedlet spred sig i blodet. Han betraktade tallkronorna och stjärnorna och kände sig uppfylld av något större. Det hade inget med berusningsmedlet eller religiositet att göra. Han beskrev upplevelsen för vännen. Lova mig att alltid förbli vacker och ändlös, Jörre, sa han. Därefter höll han en monolog om att det vardagliga var en illusion. Att det sublima måste förenas med vällust. Att musiken som Viggos progrockband spelade hade förmågan att vidga även den mest trångsynta lyssnares medvetande. Jörgen sög åt sig vartenda ord.

Han förknippade Viggo med vintermörkret. Hade han någonsin sett honom i dagsljus? Troligen inte. Hemma hos vännen hade belysningen inte heller varit skarp. Där hade lavalampornas blå och lila ljus svävat runt i rummet och köket. Rymdlikt.

Strax kom han fram till torget. Kölden förstärkte lukten av avgas, bensin och parfym. Den gjorde skenet från neonskyltarna ovanför butikerna hårdare och ljudet från fordonen och människornas röster vassare. Han knöt nävarna i rockfickorna och undrade om Viggo var en av de där människorna. Skulle de känna igen varandra om de stod ansikte mot ansikte?

I flera år hade han känt sig som en vardaglig människa och han var övertygad om att Viggo var den enda som skulle kunna få honom att gnistra igen. Hustrun och barnen hade inte den förmågan, den saken var säker. Visionären Viggo. Om vännen inte hade gett sig ut på långresan till Asien skulle de kanske inte ha kommit ifrån varandra. Vissa hade sagt att Viggo borde hålla sig till sina jämnåriga kompisar; andra hade sagt värre saker än så. Jörgen hade inte trott på skvallret.

Han kom fram till bostadsområdet och följde gångleden som omgavs av träd. Endast var tredje gatlykta lyste. Kommunen sparade väl pengar. Han antog att rånare och våldtäktsmän sökte sig till platsen. Det stod alla möjliga saker i tidningen. Hade inte stadsdelen varit säkrare förr? Han skyndade på stegen, så gott det gick i de hala bootsen.

Spädbarnsskrik mötte honom på bottenvåningen. Det lät som om ungen låg och skrek ute i hallen, nedanför brevinkastet. Någon borde ringa barnavårdsnämnden, tänkte Jörgen. Han mindes den äldre mannen som brukade kissa i trapphuset. Nu luktade det inte urin utan bara pannkakor och klor. Levde gubben ännu? Nej, knappast. I så fall måste han ju vara minst hundratio år. På väggen fanns en tavla med hyresgästernas namn; han undvek att titta på den.

När han började gå uppför trappan kändes det som om rädslan hoppade på honom bakifrån och klamrade sig fast i nackhåret. Han höll nästan på att ramla baklänges. Han grep om ledstången och sa åt sig själv att ta sig samman.

Så stod han framför dörren. Blicken riktades mot namnet på brevinkastet. Rädslan försvann. Han skrattade av lättnad. Han skulle inte ha stått ut med att visa Viggo vilken tråkmåns han hade blivit. Och när allt kom omkring ville han hellre minnas vännen som han hade varit den där vintern. Risken var stor att Viggo var en lodare numera.

Jörgen gick ut i kylan igen och stannade vid närmaste papperskorg. Han började dra av sig bootsen. Om han inte hade återfunnit de fördömda skorna i källaren skulle han aldrig ha fått den patetiska idén. Han ville inte se dem igen. Nej, han gick hellre hem i strumplästen och förfrös fötterna. Fast det vore ju dumt. Han satte på sig bootsen igen. Då han kom hem skulle han slänga dem. Det borde han i varje fall göra.