Novell: Barnhemmet

PROSA. Christian Wåhlander lär vid det här laget vara ett välkänt namn för flertalet av Opulens läsare. Nu har vi nöjet att presentera en novell han har skrivit i det lite längre formatet. 

Christian Wåhlander är dataprogrammerare till yrket men också en högst skrivande människa. Han skriver om liv, politik och kultur i olika tidningar, bland annat här i Opulens. En av hans pjäser –  Dödsbädden – har spelats på Värmlandsteatern och den 15 oktober sätts den upp igen av Sollefteå amatörteater, vilket du kan läsa om här och även här.

Opulens har nu glädjen att presentera Wåhlanders novell Barnhemmet. Den handlar om två små barn vars mor är en fågel med vingar av renaste glas. Och om en föreståndarinna vars hjärta tycks vara av sten. Hon och personalen gör sitt bästa för att ge alla barn en kärleksfull, men samtidigt rättvis, fostran. Det är inte så lätt alla gånger, med tanke på hur krävande barn kan vara. Krävande och kvävande. Det är en en lång och mörk och väldigt sorglig novell som, trots sitt tema, är kryddad med komik i sann Wåhlanderanda!

CAROLINA THELIN

Barnhemmet

Barnen trivdes inte på barnhemmet. Fönstren var små, och rummen var kalla och hårda, och det var nämligen så att det här barnhemmet var byggt av renaste sten, för det var nämligen på det sättet att borgmästaren i den lilla staden där barnhemmet låg hade låtit uppföra ett barnhem i sten, och barnen trivdes inte där. Ännu värre var naturligtvis att inte personalen trivdes där, för det må ju så vara att barnen kanske inte trivdes så bra i barnhemmet som var byggt av hårdaste sten, men än värre var det naturligtvis att inte personalen trivdes.

Föreståndarinnan trivdes inte alls med sitt jobb överhuvudtaget, hon var helt enkelt dödstrött på både barn och personal, för det var ju faktiskt så att hon hade haft barn omkring sig hela livet, när hon var liten fick hon ta hand om sina odrägliga och bortskämda småsyskon, och när hon blev ungdom blev hon på tjocken, som det hette på den tiden, och så fick hon ta hand om sina egna barn, och de blev några stycken, och samtidigt som hon hade hand om barnen så utbildade hon sig till ett yrke, och hon tyckte under den tiden av sitt liv att det kanske var lämpligt att utbilda sig till att ta hand om barn, så hon utbildade sig till barnpersonal, ett mycket ansvarsfullt och fint yrke, som dock hade den lilla nackdelen, skulle hon komma att upptäcka, att man förutom personalmöten och konferenser och temadagar och studiebesök och lönesamtal med sin föreståndarinna också var tvungen att ta hand om barn hela dagarna, massor av barn som behövde snytas och bytas blöja på och tröstas och lekas med och gullas med och aktiveras och pedagogiseras och metodiseras och psykologiseras med, och när hon blev äldre och kunde få bli föreståndarinna upptäckte hon att personalen också betedde sig som barn, och ungefär i samma veva blev hon mormor och farmor, och naturligtvis ställde hon upp som barnvakt, så gärna, sanningen var ju den att hon älskade barn, man skulle till och med kunna gå så långt som att säga att barnen var hela hennes liv, dessa gulliga och vackra små skira varelser som så lätt kunde gå sönder om man av misstag råkade tappa dem lite för hårt ibland när sinnet rann över vilket det naturligtvis aldrig gjorde, utom kanske att det hände ibland när ingen såg så noga på att hon råkade tappa ett litet barn ibland, och vem kunde klandra henne för det?

Naturligtvis ingen, eftersom de små barnen var för små för att veta vad klander var, och eftersom ingen annan än de små barnen och hon visste om det, det var deras lilla hemlighet, och innan deras medvetande blev för vaket fick man sluta att tappa dem, för annars skulle de kanske kunna komma ihåg vad som hänt, och skvallra för någon, så naturligtvis kunde man inte hålla på och tappa dem, eller ibland slå dem, visst, det hade hänt ibland det också, men sånt gick inte för sig när de blev för stora, för då fanns ju risken att de skulle förstå vad som hänt, och kanske skulle de då skvallra för någon, kanske skulle de då skvallerbytta bingbång, slickar alla skålar, går från hus till hus och vrålar, dricker sprit och skålar, lägger nät och trålar, bygger hus och målar och vrålar och man fick vara försiktig, mycket försiktig om man skulle tappa de små barnen, mycket försiktig fick man naturligtvis vara, det var ju en självklarhet, en hederssak, självklart kunde man inte tappa dem när de vuxit sig för stora.

Så nog var det illa att barnen inte trivdes på barnhemmet som var byggt av sten, men än värre var det naturligtvis att personalen inte trivdes, och det gjorde de verkligen inte, barnen var naturligtvis gulliga på sitt sätt, dock kanske något krävande ibland, krävande och kvävande, men det stora problemet var nog ändå deras föreståndarinna. Deras föreståndarinna hade ju som alla andra i personalledande ställning gått ett antal kurser i personalledning, och varit på konferenser som handlat om hur man handskas med motvillig personal, och på en av alla dessa konferenser och utbildningar som hon om sanningen ska sägas mest sov sig igenom träffade hon en fantastisk man, och det var mycket olyckligt, eftersom hon ju var gift, och då var det kanske inte så lämpligt att träffa en fantastisk man, en underbar och öm och diskret man, en renlig och diskret och ömsint man, en man som förstod sig på kvinnor, verkligen, en underbar man, han var kock, ja det var han som lagade maten på konferensanläggningen hon en gång var på för några år sedan, och hon hade för länge sedan glömt bort vad konferensen handlade om, men det hade något med vikten av att ge feedback, massor av feedback att göra, kom ihåg att alltid ge feedback, feedback, glöm aldrig det, ge feedback, feedback, och det betyder återmatning på svenska, men eftersom det är ett ord som låter som en gammal skrivmaskin så används istället det vackrare ordet feedback, men det betyder just återmatning, och på den konferensen, hon hade glömt bort vad den handlade om, men det var någonting om feedback, och deltagarna hade bjudits på en underbar anrättning, och hon gick fram till kocken och berömde den fantastiska maten, den smakade helt enkelt så underbart, så underbart, och han hade tittat på henne med en så förtjusande blick att hon smälte ihop i en liten pöl på golvet, en pöl som alla trampade i en liten pöl, och tillsammans rann de in i hennes hotellrum på natten, och det var naturligtvis en förfärlig hemlighet för henne att bära, att hon hade blivit förförd av denne hemska kock, denne hänsynslöse utnyttjande skrupulöse kock, denne kock med sitt charmerande leende, självklart ville han bara ha henne i säng, det var ju självklart, och naturligtvis kunde hon vara attraktiv för det motsatta könet när hon så ville, det var ju tydligt, se bara vad som hade hänt, han kunde inte slita sina lurviga tassar från henne, den liderlige slusken, utan nödvändigt skulle han släpa henne i smutsen på det mest förnedrande sätt, och självklart hade hon aldrig berättat detta för sin man, det var ju alldeles självklart att hon hade besparat honom den upplevelsen av att den kvinna han satte så stor tillit till och själv bedrog så fort han kom åt, han var trött på henne, rejält trött, nej, trött var fel ord, det här var mycket värre än så, det var som något slags mörker, något svart, ja, snarast hat kände han mot denna kvinna som han naturligtvis bedrog så fort han kom åt, det var ju självklart, naturligtvis bedrog han henne, han var ju borgmästaren i den lilla staden, en man med pondus som de små kvinnorna beundrade, de tyckte att han var en mycket ståtlig man, kanske inte när han väl fått av sig kalsongerna, då fick de annat att tänka på, han var ganska hårdhänt, det hade han alltid varit, han tog för sig, och det gjorde honom inget om kvinnorna fick lida en smula, tvärtom, det livade bara upp, men man fick naturligtvis inte ta i för hårt, det fick ju självklart finnas gränser för hur hårt man kunde gå fram, och hans fru klagade och ville inte ha med honom att göra längre, den dumma slynan, så naturligtvis sökte han upp andra kvinnor så fort han fick tillfälle, och han var en riktig charmör, det var han verkligen, en underbar man om han fick säga det själv, en som kunde ta kvinnor, en gentleman, ömsint och diskret, mycket renlig och ärlig, och mycket hårdhänt också för den delen, men det var inget som han skyltade med, så att säga, utan det var mer bara att det var så det var.

Naturligtvis kunde hon inte berätta för sin man om sitt felsteg, och nu hade det ju gått så många år, men tankarna återkom ibland till denne fantastiske kock med sitt strålande leende och charmerande och vinnande sätt, och ibland kom hon nästan på sig med att vilja försöka hitta honom någonstans i landet, bara ge sig av från allting, fly iväg, och träffa denne underbare ömme man, som gick omkring någonstans och kanske drömde om henne han också, kanske han gick omkring någonstans och delade hennes dröm om att åter få träffas, kanske hade de detta gemensamt, drömmen om att åter få träffa varann, och tillsammans fly iväg på ett moln som så sakta landade framför deras fötter, ett moln som de kunde försiktigt och ömt ställa sig på, ett moln som sakta och omärkligt skulle lyfta dem bort från vardagens alla plågor, ett moln som skulle föra dem till ett annat rike, ett annat rike, ja kanske skulle molnet kunna föra dem till den andra sidan, till paradiset, till friheten, kanske skulle det ulliga molnet sakta och omärkligt kunna föra dem över till den andra sidan, kanske skulle de tillsammans kunna låta sig föras över till den andra sidan, den andra sidan, bort från livet och in i det vackra dödsriket, det paradisiska och lockande dödens ljusa och svarta helvete, kanske skulle de tillsammans störta in i helvetet för allt det onda och syndiga de gjort, och hon tänkte på denne vidrige sälle ibland, och hon önskade att hon aldrig hade träffat honom.

Så nog hade deras föreståndarinna varit på utbildningar i personalledning, och ändlösa konferenser om än det ena, än det andra, men hennes totala oförmåga till att kunna ge dem feedback plågade dem mycket. De hade inga stora krav, men feedback skulle de gärna vilja få. Alla behöver få feedback från sina chefer och föreståndarinnor, det är mycket viktigt med både positiv och negativ feedback, det spelar egentligen ingen roll om det är en negativ eller en positiv feedback, det absolut viktiga är feedbacken i sig själv, själva feedbacken i sig själv är viktig, och de fick inte denna feedback, och de upplevde tydligt att de mådde dåligt utan denna feedback, deras ryggar liksom kröktes, och deras klänningar blev grå, och deras ansikten fick rynkor, och deras fingrar kröktes likt klor, och deras ögon började glimma på ett underligt och lite obehagligt sätt, och de började prata konstiga ord, och de väste och drog sig nära varann, och de tisslade och tasslade, och de hade börjat fundera på alla blåmärken som de minsta barnen hade, och ibland hade även de större barnen blåmärken, och det var konstigt hur mycket barnen slog sig i deras barnhem av sten, och deras klänningar blev grå, och det började växa spindelväv i deras mungipor, och de trivdes inte så bra på sin arbetsplats, det saknades helt enkelt feedback.

***

Barnhemmet var byggt av sten, renaste sten, och vid barnhemmets ingång satt det en mässingsskylt med ett namn. Namnet tillhörde stadens godmodige och generöse borgmästare. Inuti barnhemmet fanns ett antal personal, och inuti barnhemmet fanns en föreståndarinna. Men inuti barnhemmet fanns också barn. En del barn var små, och en del var ännu mindre, och en del var lite större. Bland barnen fanns två syskon, en flicka och en pojke. Deras mamma satt i fängelset, och deras pappa fanns inte längre. Deras pappa hade farit upp till himmelen, och han fanns inte längre. Deras mamma hade sett till att pappan inte längre fanns till, hon hade satt en hammare i pappans huvud, och då hade pappan farit upp till himmelen. Ibland när de sov så kunde de se sin pappa fara upp till himmelen. Han hade ett leende som var fastklistrat under näsan, och han satt i en liten segelbåt, och i den åkte han upp till himmelen. Segelbåten var av plast, och alldeles vit, och pappan var blek, och han hade inga kläder på sig, så han var alldeles naken, och pappan var blek, och han hade ett leende fastklistrat i sitt ansikte. Ibland var pappan tvungen att hissa segel, och då vände han lite på sig, och då kunde de se att han hade ett hål bak i huvudet, och ur hålet kröp det fram mörkt, trögflytande blod, och det kröp fram sakta och omärkligt, och man kunde inte se att det kröp fram, men det gjorde det. Det var deras mamma som gjort det där hålet i hans huvud, hon hade varit arg på honom, och så hade hon slagit en hammare i huvudet på honom, och då hade det gått hål i huvudet. Pappan hade blivit ledsen över att få ett hål i huvudet, och så satte han sig i en segelbåt, och for iväg upp till en farbror som hette gud, och den farbrorn skulle ta hand om honom, farbrorn som hette gud skulle tvätta pappans hår, som var brunt av gammalt blod, och gud skulle tejpa ihop hålet och krama pappan så att han blev glad igen, och sedan skulle gud med sin blodiga högerhand ta upp en hammare och slå den i pappans huvud så att det blev ett nytt hål.

När de sov kom ibland en fågel till dem, en fågel som sjöng så vackert, och de tyckte att de kände igen sången, och de tyckte att de kände igen rösten, men de kunde inte riktigt komma ihåg var de hört den där sången, och de kunde inte riktigt komma ihåg var de hört den där rösten. Fågeln hade vita vingar, och egentligen var den gjord av glas, och alldeles genomskinlig, och när den sjöng så hörde de att rösten var klar som kristall, och de hörde att rösten var kall som is, och när de fick höra sången som de kände igen så väl, så frös de, deras kroppar skalv, och de frös, där de låg och sov.

De hade varit vakna en stund, och de satt inte med de andra barnen, utan de satt i ett annat rum, de satt för sig själva. De tittade på varann, men de såg inte varann. De såg ingenting, men de tittade på varann. De såg ingenting alls, men om någon hade gått förbi och tittat på dem just då, så hade denna någon sagt att de tittade på varann, och det gjorde de, men de såg ingenting fast de tittade i varandras ögon, för det var alldeles tomt i deras ögon, och i deras ögon fanns ingenting att se. En solstråle hade letat sig in i det hårda rummet, som var gjort av sten. Golvet var av sten, väggarna var gjorda av sten, och taket var gjort av sten. Det fanns ett fönster i rummet, och det var gjort av glas, men framför fönstret fanns ett galler, och det var gjort av metall. Gallret var alldeles för hårt för att de skulle kunna komma igenom det, hur de än hade försökt hade de inte lyckats, och ibland hade personalen dragit lite på munnen, när de hade sett hur de små barnen hade försökt att komma ut genom gallren, men det var ju helt omöjligt, gallren satt så tätt att de inte fick igenom sina huvuden, endast händerna och armarna fick de igenom, och på så sätt kunde de känna på glaset. På andra sidan glaset så fanns det en annan värld, en värld som inte var gjord av sten, men den världen var inte gjord för barnen, och barnen var inte gjorda för den världen, utan de här barnen var gjorda för det barnhem som var gjort för dem, och det barnhemmet var gjort av sten.

För att rationalisera hade man beslutat att alla barn fick ha sin födelsedag på en och samma dag. Därigenom så undvek man att i tid och otid behöva köpa ballonger och billiga presenter av plast. Det var ett beslut som hade varit lätt att fatta, och både personalen på barnhemmet som var byggt av vackraste sten och föreståndarinnan var överens om att det var det bästa för barnen. Att de en dag om året allesamman fick fira födelsedag. Samtidigt. Föreståndarinnan var den som hade bestämt vilken dag som var den mest lämpliga. Några tyckte att en sommardag kunde vara passande att fylla år på, men föreståndarinnan ansåg att julafton var ett bättre alternativ. Denna kristna högtid, sa hon, är som gjord för ett litet barn att fylla år på. Tänk bara på Jesus. Han fyllde ju år precis på julaftonen, eller kanske på juldagen, men hur som helst, tänk vilken glädje för ett barn att få fylla år på samma dag som Jesus fyllde år? Denna Jesus, denna fantastiske pojke, eller kanske man, eller gudom, eller profet, eller vad han nu kunde vara, ja, död var väl framför allt vad han var, men ändå så levande, hans ande levde ju naturligtvis, ja det var ju självklart, fast kanske inte hans kropp precis, men samtidigt så var han ju Guds egna lille son, fast han levde ju inte längre, han var ju stendöd, fast hans själ levde ju förstås fortfarande, ja, den var ju evig, fast den hade ju inte alltid funnits, eftersom han föddes den där julaftonen för så länge sedan, men icke desto mindre skulle han för evig framtid finnas, eller åtminstone fram till den yttersta dagen, då han skulle skilja agnarna från vetet, på den yttersta dagen skulle syndarna äntligt straffas, då skulle de döda åter uppstå för att få sin dom, på den yttersta dagen skulle Jesus se till att död skulle med död belönas, och Gud skulle stå bakom honom. Eller om de nu var precis samma sak, bara att Jesus hade en fysisk gestalt, vilket han i och för sig inte hade, eftersom han dog för så otroligt länge sedan. Nåja, avslutade föreståndarinnan, vad jag vill ha sagt är ju helt enkelt att det allra allra bästa för våra underbara små barnhemsbarn är att få dela födelsedag med det lilla döda och ruttna Jesusbarnet, självklart är ju detta det bästa för våra underbara små barnhemsbarn av sten, våra små stenbarn, som inget hellre vill än att stenas till döds i vårt fina barnhem, stenas av tegelstenar där någon sakta och omärkligt ristat in det magiska ordet feedback. Feedback är naturligtvis inristat, ordet feedback har någon förstås sakta och omärkligt låtit rista in i de tegelstenar som så sakta och omärkligt faller genom luften mot barnens bräckliga kroppar, så hårt träffas de av de stenar som vi så kraftfullt kastar mot dem, så hårt träffar våra stenar byggda av renaste feedback, att barnen går sönder och blir alldeles trasiga, ja, jag tycker nästan synd om dem, och vore det inte för det att död med död ska belönas, så skulle jag nästan tycka synd om de vidriga små liven.

Allt detta sade nu inte föreståndarinnan till sin personal, och på ett sätt var det kanske tur, för de var nog inte riktigt mogna för den sortens insiktsfullhet, de hade ännu icke nått de nivåer av högtstående medvetande som föreståndarinnan kommit upp till, men var det något att förvåna sig över? Självklart var det inte det, när allt kom omkring så var det ju faktiskt hon som var föreståndarinna, och de som var personal.

Barnen på barnhemmet av renaste och finaste sten lekte och stojade. Fast väldigt tyst och stilla, eftersom personalen allihop var innerligt trötta på barn, och särskilt var den stackars föreståndarinnan trött på barn, och även fast barnhemmet var byggt av sten, så var väggarna till hennes kontor så oändligt tunna, att minsta barnpip hördes in till henne, och när hon hörde barnens röster så blev hon irriterad och upprörd, och då var hon ingen enkel person att tas med, så personalen tystade ned barnen ordentligt, så att en god och lugn stämning skulle råda. Ibland tittade barnen på varann, och när de tittade in i varandras ögon upptäckte de att det fattades något i ögonen, och när de tittade in i varandras ögon så såg de sina egna tårar och sin egen ledsenhet. Så ofta lät barnen bli att titta på varann, ofta satt de bara någonstans på golvet och stirrade på ingenting, och ibland så föll en liten tår ned längs en liten kind, och då stack ibland en liten tunga fram ur en liten mun och slickade upp den. Sakta och omärkligt kunde tåren leta sig ned från ögat längs kinden, och när tåren kom i närheten av munnen så slickade tungan i sig tåren, och ögonen stängdes, och allt kändes mörkt.

***

Två av barnen på barnhemmet var syskon, och deras mamma hade gjort något speciellt, hon hade slagit en hammare i skallen på deras pappa, och så hårt hade hon slagit att han farit ända upp till himmelen. Föreståndarinnan tyckte att det var lämpligt att ge dessa barn en särskilt osentimental behandling, eftersom hon kände sig orolig för att de skulle börja tycka synd om sig själva. Om ett barn tyckte synd om sig självt så var barnet odrägligt och bortskämt, det gällde att hålla barnet i strama tyglar, så att det fick den nödvändiga insikten om att sten är det vackraste som finns. Pojken var underlig, han ville gå och tvätta sig hela tiden, något som han självklart inte fick. Tvål var dyrt, och dessutom var det ju helt onödigt att gå och tvätta sig hela tiden. Hans lillasyster var inte så mycket trevligare att ha att göra med, eftersom hon gick runt och sjöng hela tiden. Ja, inte högt, naturligtvis, inte högt, men man kunde ändå höra något som lät som sång som trängde fram ur hennes mun om man lyssnade noga, eller egentligen hördes det ingenting alls, men man såg på hennes mun och hennes ögon att hon faktiskt sjöng, och det höll hon på med hela tiden, så hon var minsann inte så god att tas med hon heller, den lilla satungen.

Barnhemmets matsalsmöbler var tillverkade i ett ljust träslag och mörka vaxdukar täckte borden. Golvet var av sten, väggarna av sten och taket var av sten. Lite ljus letade sig in i de små gallerförsedda fönstergluggarna, lysrörsbelysningen gav det mesta ljuset. En personal stod och slog på en liten gong gong i hallen utanför matsalen och upprepade ordet mellanmål mellanmål mellanmål med neutral röst. Barnen samlades i en liten kö framför henne och när alla barnen var där slutade hon med mässandet. Hon sträckte på halsen för att se om resten av personalen var på väg men hon såg dem inte. Förbaskade fikakärringar allihop. Hon brukade själv sitta i det längsta innan mellanmålet, sörpla i kaffemuggen, tugga lite på en smulig kaka, nicka lite då och då, kanske le ibland, säga men jaså, nej, det trodde man väl aldrig, ställa ned koppen och tankspritt röra i den, höra gong gongen som förkunnade mellanmål, titta ut genom fönstergluggen, lyfta koppen igen, sörpla sörpla. Fikarummet var viktigt för personalen på barnhemmet, det var här man kunde koppla av och nästan vara sig själv, man slapp kraven från barnen, och oftast slapp man föreståndarinnan, för hon var nästan aldrig i fikarummet. Hon höll sig mest på sitt kontor och planerade verksamheten och la upp budget. Det var hennes uppgifter och hon skötte dem väl. Hon hade också till uppgift att vara en teamleader och ge feedback, men hon ansåg att man fick prioritera sitt arbete efter bästa förmåga, och just nu gick hon igenom alla barnhemmets inventarienummer. Varje liten möbel, varje liten köksmaskin, varje nästan allting hade ett unikt inventarienummer. Dessa var hon med jämna mellanrum tvungen att gå igenom för att se att de stämde. Ibland kunde det hända att någonting nytt köptes in, kanske en pall. Då skulle denna pall ha ett nytt inventarienummer. Ett unikt. Någon gång kunde något kasseras på grund av att det var väldigt slitet. Då skulle även inventarienumret destrueras enligt en särskild process. Alla dessa omständigheter ledde till att det kunde bli en väldig röra bland inventarienumren om man inte riktigt noga såg upp. Och det ville föreståndarinnan till varje pris undvika, ty ordning och reda var den grund på vilket samhället och barnhemmet vilade.

I fikarummet kunde personalen koppla av och nästan vara som de var. Ibland kom nån liten knatte och krafsade på dörren till fikarummet, men det störde dem inte så mycket. Någon gång hade ett barn kastat en kloss på dörren när de satt där och kopplade av, och då hade de alla blivit mycket upprörda och tagit barnet i örat och gått iväg med det till föreståndarinnan som också hon blev mycket upprörd eftersom hon inte ville bli störd och bad dem klara av situationen på egen hand. Hon var mitt inne i en inventarienummertabell. Personalen hade då blivit mycket besvikna på sin föreståndarinna, meningen var väl att hon skulle hjälpa till i just såna här extrema situationer, varför fanns hon aldrig där för dem. Det hela hade slutat med att personalen band fast barnet på en stol i leksalen inför de andra barnen och uppmanade dem att hjälpa personalen straffa det elaka barnet. De fick en halvtimma på sig, en av personalen tog tid. Det gick lite trevande i början, men efter att en personal hotade dem med stryk började det ta fart. Personalen klappade händerna i snabb takt och ropade heja heja heja för varje spottloska som utdelades, varje spark, varje leksak som träffade det liggande gråtande elaka lilla barnet, ja det gick så bra att de fick bryta lite innan halvtimman var slut, eftersom barnet börjat blöda ymnigt ur munnen. Det berodde på att en fantasifull liten flicka drog ut två tänder på det med en tång från förrådets verktygslåda, och en del tandkött följde med på köpet.

Det elaka barnet gurglade blod och hostade och skrek och grät och bar sig åt så det var skamligt att se det, och de lossade det från stolen och lyfte upp det och ruskade det och skrek åt det att sluta åbäka sig. Sedan släpade de in barnet i duschrummet och klädde av det alla kläderna och gjorde rent det överallt med hjälp av en hård borste som gjorde att huden blev alldeles rödstrimmig. Blodet ur munnen fortsatte att strömma och de visste faktiskt inte riktigt vad de skulle göra. En personal kom på att man kunde öppna en blöja och plocka ut lite av det sugande materialet i den och peta in i munnen där det blödde mest. Det hjälpte faktiskt, de andra personalen skulle komma att se henne med andra ögon för hennes uppfinningsrikedoms skull i flera dagar.

De torkade barnet, klädde på det och skickade in det i leksalen igen med orden spring och lek med dina kamrater nu, vi glömmer det här för den här gången, men gör inte om det, kom ihåg det, när vi fikar vill vi vara ifred. Senare kom det fram att det var ett annat barn som kastat klossen, men det spelade ingen roll tyckte personalen. Huvudsaken var ju att de hade fått dela ut ett litet straff.

Hon tittade efter sina kollegor, men de satt väl i fikarummet och sörplade. Uppgivet nickade hon åt barnen att gå in. De satte sig på sina platser. Det äldsta barnet gick till en bänk där mellanmålet stod framme. Knäckebröd och vatten. Nyttigt och gott. Smör och margarin gav farliga halter av blodfett, ost likaså. Vatten var den finaste drycken på jorden, så ursprunglig och livgivande. Det äldsta barnet dukade fram korgarna med brödet och vattenkarafferna och glasen och assietterna. När allt var framdukat och barnet satt sig skrek personalen åt dem att vara tysta. De var redan tysta, men hon gjorde detta i förebyggande syfte. Och nu är det dags för bordsbön, knäpp händerna. Gode Gud som i himmelen är, välsigna denna rika och goda och välsmakande måltid som vårt fina barnhem av hårdaste sten erbjuder oss alla. Låt oss njuta till fullo av den arom knäckebrödet avger i våra munnar, och låt våra själar sköljas rena av vattnet vi läppjar. Välsigna vår underbara personal på barnhemmet, och vår kunniga och rättvisa föreståndarinna. Välsigna också de stackars barn som inte kan få äta sig mätta varje dag, och låt dem komma till Ditt rike så fort som möjligt så att de slipper lida. Straffa också de barn som varit elaka mot vår personal idag, ge dem magplågor och sjukdomar som straff för att de varit så dumma. Amen.

Att hålla i mellanmålet var en plikt som inte alltid var lustfylld, men att få leda bordsbönen var något som gjorde varje personal rörd, och en tår sökte sig stilla ned för personalens kind. Så vackert livet ändå kunde vara. Så underbart. Ett barn sträckte sig mot ett knäckebröd. Ajajaj! sa personalen. Vad har jag sagt? Har jag inte sagt att ni ska vänta på att jag säger varsågod och ät innan ni lägger era snuskiga små labbar på maten? Nu hade den övriga personalen äntligen fikat färdigt, och en efter en kom de in i matsalen och satte sig på sina platser. De märkte hur den personal som ledde mellanmålet njöt av att få tillrättavisa de otäcka och krävande små liven, och de såg att detta var gott. Samtidigt ville de att något hemskt skulle hända henne eftersom alla i personalen innerst inne hatade varandra. Därför satt de där och hoppades i sitt inre att hon skulle förlora kontrollen och förnedras inför den övriga personalen och barnen. Förlåt sa barnet och drog tillbaka handen. Förlåt snälla fröken personal heter det, sa den arga personalen som ledde mellanmålet denna dag. Ja, sa barnet. Säg det då för Guds skull sa personalen då. Vadå sa barnet. Då blev det för mycket för personalen, och det måste man förstå att ett sådant barn som bara vill bråka och förstöra måste få ett rejält straff. Personalen gick fram till en hurts och tog fram en metallsked ur översta lådan. Sedan gick hon fram till barnet som redan höjt händerna till skydd över huvudet. Ta ner händerna. Barnet gjorde icke så. Ta ner händerna sa jag. Såja, så ska det se ut! Hon slog så hårt hon kunde med skeden rakt uppe på barnets hjässa. Och våga inte gråta sa hon till det lilla barnet. Du är ingen bebis längre även om man kunde tro det som du beter dig. Fy skäms på dig sa hon och avslutade med en rejäl örfil så att barnet ramlade ned på golvet. Hon vände tillbaka till sin plats. Varsågod och ät sa hon och tittade nöjt på sina kollegor som gillande nickade tillbaka. Så ska en slipsten dras tänkte de alla. Det gjorde hon bra, det måste man säga tänkte de. Själv kände hon sig lycklig och knaprade glatt på det hårda knäckebrödet.