VINNARNA. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen “Barnet” av Linnea Enström, som fick fjärde pris.

Barnet

Det finns en särskild kontrast mellan ett vackert landskap, en från djupet strålande plats som när sig på sin lyskraft, och ens egna förtappade önskningar. Skönheten tar död på en när hjärtat slår kallt, men vad ska man göra? Vi var fortfarande unga, platsen var ung, huset hörde till en vinodling. Allt jag ville under resans gång var att brista och sucka och släppa taget om mitt liv, som om jag blev uppäten, ja fullständigt slukad av någonting mjukt och mäktigt, som en köttätande blomma.

Det var året då Cecilia fyllde trettio, hon ville göra en lustresa och jag svarade ja, fast det innebar att vi skulle hälsa på Line, hennes andra halvsyster på mammans sida och min låtsassyster.

Huset tillhörde Bruno, en amerikansk hotellmagnat som Line lärt känna när hon arbetade som servitris i Milano. Tanken var att han skulle ansluta sig någon vecka senare och vara med på en matfestival som Line ansvarade för. Medan hon gjorde de sista förberedelserna på plats skulle jag och Cecilia göra utflykter och hjälpas åt med Baby, Cecilias dotter.

Men jag vet inte hur mycket Line egentligen arbetade under de där dagarna. Vistelsen på ön kändes som en förevändning för ett sommarlov. Allt vi gjorde kretsade kring stranden och strandbaren, terrassen och Brunos vinförråd.

Om nätterna kunde man se rök och gnistor från en angränsande vulkanö. När dimman drog in och vulkanen försvann lekte jag med tanken att vi ryckts loss från havsbottnen och drev iväg mot horisonten utan att någon gjorde det minsta åt saken. Havet gav en krängande känsla av evighet. Hettan och berusningen gjorde våra ögon blanka, liksom inåtvända och förvånade, som om allting, ja hela livet, gled oss omärkligt förbi.

Baby var vår täckmantel. Hon lyste som en vitsippa i sin solhatt. Det var som om hon inte tillhörde oss, som om hon grott fram ur vulkanaskan och fått liv här på ön, fått glass och bröd och tre kvinnor, vilka som helst, att leka med. Vi plockade upp Baby och bar henne över klipporna och hon lät sig bäras. Hon gömde sig bakom våra ben och tryckte sitt trumpna ansikte in i våra knäveck.

På kvällarna efter att hon somnat satt vi uppe och drack av Brunos vin. Cecilia och Line pratade om deras mamma. Sedan pensionen hade livet krympt omkring henne och förpassat henne till datorn och olika internetforum. Line skrattade gällt, det gjorde hon alltid när det handlade om deras föräldrar. I skräckblandad förtjusning, hjärtat hoppar till och gör ont. Ibland skrattade de så mycket att de började gråta.

Jag lyssnade och ställde frågor. Om jag sa något om min och Cecilias pappa blev jag alltid avbruten av Line, som förde samtalet tillbaka till deras mamma. Tillslut tystnade jag bara och vände blicken mot havets mörkgrå skugga och gnistorna långt borta, som slog ur vulkanen.

Det finns ett grått skimmer över den som blivit lämnad, ett dödskimmer som kommer halvt om halvt ur förnedringen, halvt om halvt ur hoppet om det nya och färskt pyrande livet på andra sidan. Och det var genom det här brända diset jag såg på vulkanen, eller vandrade från huset och ner till stranden, genom de soltorra gränderna, förbi restaurangerna och gallerierna. Jag drack mitt vin med värdighet, tog fram en cigarett och frågade om bordsgrannen hade en tändare. Inför mina systrar tappade jag aldrig ansiktet eller nämnde namnet på den som inte längre älskade mig. Men det var som om jag inte nådde fram till mina egna armar. En avgrund skilde mig från mig själv, när som helst skulle förbindelsen brytas och jag skulle störta ner i dunklet, utan huvud och fot.

Värmen var överväldigande. Varje dag gick vi den branta promenaden nerför klipporna till havet och hyrde stora luftmadrasser som gjorde det bekvämt att ligga på den steniga stranden. Vi köpte drinkar i en strandbar som drevs av ett par från ön. Line småpratade med kvinnan på italienska om olika platser vi kunde besöka. Det fanns en svart strand på andra sidan ön, inte långt från fiskebyn där kvinnan bodde med sin familj. Line översatte åt mig och förklarade ömsom för kvinnan, ömsom för mig att matfestivalen skulle hållas där. Jag speglade mig i Lines solglasögon medan hon talade.

I ett bakomliggande rum gjorde ägarinnans man iordning våra drinkar. Han kom fram och nickade åt mig och Line, medan han lyssnade med ett halvt öra till samtalet. Mannen stod lite bakom sin fru och jag stod lite bakom Line och det var som om vi utgjorde skuggorna av de som talade. Line och kvinnan skrattade åt något, men mannen stämde inte in, utan behöll samma orubbliga min som förut. Nyfiket mötte jag hans blick över baren. Först undrande och sedan alltmer självmedvetet, som om ett samförstånd uppstod och fick fäste.

Jag såg på mannen och han såg på mig med en intensitet som gjorde att jag domnade. Det var känslan av att långsamt tryckas bort och bedövas, utan att dö. Hans fårade ansikte blev brytt och uppmärksamt, rastlöst, som om han kände igen mig.

Efter den stunden drogs jag till stranden som mot ödet. Minnet av hans blick förföljde mig. För det mesta strosade han omkring uppe vid strandbaren, då och då höjde han på huvudet och kisade mot havet. Jag låg vänd mot honom, klippan lutade mig mot honom och solen, och jag vältrade mig i hans åsyn, särade försiktigt på benen, den bittra smaken av aperol fick mitt bröst att öppnas och värka, som om jag svalt något förbjudet.

Värmen sänkte mig, sänkte oss alla, men havet lyfte mig mot land, där mannen fanns. Vågskvalpet lekte i mitt öra, smekte mig med sin sälta tills jag inte längre stod ut med att vara ensam. Solen blänkte i vågorna, klipporna reste sig som höghus omkring stranden, ramade in dem som ett litet torg, men allt jag kunde tänka på var mannens fingrar inuti mig. Jag tänkte på hans fru. Utan att jag förstod vad som hände lossnade något från mitt bäcken. Klipporna tycktes röra sig och skälva, eller ​dansa,​ i en för ögat osynlig vågrörelse som fortsatte in i mig, in i den sövande semestertillvaron med identiska dagar, identiska konversationer, och skakade om mig i det tysta. Till slut visste jag inte om skalvet kom utifrån eller inifrån eller varför allting vibrerade så, som om den rena, välvda himlen när som helst skulle krackelera och falla samman i en hög av blå skärvor på stranden.

Det var en ljudlös orgasm, en kort och kraftfull urladdning, som om jag på bottnen av mitt förstånd funnit en dunkel njutning.

Om nätterna kunde jag inte sova och steg ofta upp efter att de andra hade gått och lagt sig. Deras snusningar liknade vågskvalp som silades fram och tillbaka genom väggarna. Luften var ljummen och frisk och lindade in vinrankorna i sin stillhet. Jag rökte mest som ett tecken på aktivitet, en anledning att gå omkring i mörkret, lyssna till syrsorna och andetagen, och ett gällare, gnyende ljud, som kom och gick och svävade ovanför de andra. Baby hade fått upp dörren till Cecilias och Lines rum och stod och stampade på trappavsatsen. Jag slängde bort cigaretten, tog henne tyst i handen och ledde henne tillbaka in i lägenheten, som var varm och kvav och luktade unket av sömn.

Line låg i en alkov som angränsade till köket, medan Cecilia bodde i sovrummet. Deras sömn verkade djup, nästintill orubblig. Med sina slappa, försvarslösa ansikten såg de mycket yngre ut än de var och jag fick känslan av att vi fortfarande var barn, våra föräldrar var borta, och Baby var vår lillasyster som vi såg efter i deras frånvaro.

En märklig stämning låg över rummet och jag blev stående med Baby i handen, plötsligt orkeslös och tung, som om jag skulle segna ner på stället. Hon gnällde och ryckte otåligt i min hand, men jag reagerade inte. Det enda som betydde något var den här känslan av total trötthet som drog hjärtat till sig och fick det att utsöndra något fult och grumligt, ett bedövningsmedel av något slag, en kraftig drog som spred sig genom min kropp och fick den att domna och försvinna.

Line och Cecilia såg medvetslösa ut, liksom ogenomträngliga och bevarade, insmorda i vulkanaska. Cecilia hade sparkat av sig täcket och kramade det i sin famn, håret låg utslaget över kudden, som en solfjäder. Baby började gråta och jag lyfte upp henne och höll henne tills hon tystnade, sedan lade jag henne bredvid Cecilia i sängen. Det rödmosiga ansiktet fick något fridfullt över sig och jag satt kvar ett tag och såg på dem, inte för att det krävdes av mig utan för att jag inte förmådde gå tillbaka till mitt rum. Benen var tunga, urkramade på kraft och jag ville vara i närheten av Cecilia, som jag nu kunde se andades, bröstkorgen hävde och sänkte sig, helt av sig själv.

Tystnaden som hade verkat så trång och allomfattande nyss löste upp sig och jag hörde återigen syrsorna utanför fönstret och ljudet av Lines snarkningar från köket. Månen kastade ett sprött sken över trädgården, vinflaskorna stod kvar på terrassen, uppradade längs staketet som små människor.

Men jag kunde inte gråta. Varat var ett nedsläckt rum och jag fumlade efter strömbrytaren. Under tiden jag letade var jag tvungen att uppehålla mig vid något, en cigarett, ett glas vin, mannen nere på stranden med sin frågande blick.

Jag ville svara honom, förföra honom, men när jag väl stod framför honom med trassligt hår och blottat ansikte, som måste ha sett barnsligt ut i det starka dagsljuset, liksom naket och fotograferat, så kunde jag inte få ur mig något annat än hej och tack. Våra ögon var levande och talade sitt eget försiktiga språk, men allt annat stelnade, krackelerade. När jag räckte över pengarna nuddade våra händer vid varandra och jag skrattade instinktivt till, mitt hjärta slog fortare. Men skrattet var smärtsamt. Som om någonting inom mig, en djupt liggande och krokig nerv, blottlades och började skälva i hettan.

Jag ville vara det allra första han såg, den första versionen av mig själv. En ung kvinna på semester med sina systrar. En ung kvinna som kommer gående med ett barn, en liten flicka, och ber om det ena eller det andra, kanske en glass till Baby och en kaffe till sig själv, medan hon lyfter upp systerdottern på höften och vinkar barnsligt till den vänliga mannen bakom baren.

Allt var ett skådespel, mannen misstänkte det, Baby grimaserade. Hon ålade sig i min famn och verkade inte bry sig om glassen.

”Mamma är där borta”, försökte jag och satte ner henne på marken, men hon krånglade sig loss och stretade mot stranden, där Cecilia och Line låg utsträckta i solen. I bakgrunden kollapsade vågorna mot stenarna, bet i dem. Långt borta syntes vulkanens trekantiga skugga, en rökpelare steg mot skyn och suddades ut.

Jag vände mig mot mannen med en ursäktande min, men han syntes inte längre till, baren stod tom.

”Kom”, sa jag uppfordrande till Baby, tog henne i min famn och bar henne hela den besvärliga vägen över stenbumlingarna.

Då vi närmade oss de andra gav Cecilia upp ett skrik och pekade på min fot, som börjat blöda. Hon tog fram några servetter ur sin handväska och tryckte dem mot såret och jag såg motvilligt hur blodet vecklade ut sig över pappret, som en grym, röd tunga och åt upp det. Mannen var fortfarande borta. Jag kände mig yr och illamående. Line sprang efter ett bandage som Cecilia lindade hårt kring min ankel, medan Baby grät och skrek och tryckte sitt huvud mot hennes bröst.

De blodiga servetterna knölades in under madrassen och när jag senare fick syn på dem hade blodet torkat och blivit brunt, de liknade en bunt undansopade löv.

Det fanns inte längre något att skingra tankarna med. Solen kom för nära och synade mitt ansikte, läpparna sprack upp och började svida. Jag lade mig raklång genom mitt minne fram till den här platsen med vinrankorna. Tärnorna flög högt, Baby lekte med spadar och stenar. Ödlorna kilade in i det torra gräset när jag kom gående längs grusvägen, jag tänkte att de smakade kapris. Som jag och mina systrar smakade varmt vin. Som Baby smakade glass och mannen salt.

Mitt hjärta slog lika hårt som havet, egentligen behövde jag skrika. Vågorna brakade mot klipporna, in i min förlägenhet. Jag rodnade i solnedgången, allting rodnade om kvällen, skuggorna blev långa och djupa, hemlighetsfulla. Tidens rörelse var så långsam att man nästan glömde bort den, tills dagarna var räknade och Bruno kom körande i sin Mustang.

Line hade åkt iväg tidigt på morgonen för att förbereda inför kvällen och festivalen. Cecilia borstade mitt hår och smörjde in mina slitna hårtoppar med mandelolja. Jag hade fått låna hennes olivgröna klänning, själv skulle hon ha en himmelsblå och Line en röd. Baby var Baby, solhatten slokade kring hennes rödfläckiga ansikte. Så fort hon fick syn på Bruno började hon gallskrika. Lång som han var, muskulös och solbränd, en man med pondus, men med utmärglade ben, liksom inåtvridna och knotiga. Benen avslöjade honom, det såg ut som om han behövde sätta sig ner.

”En flicka på vardera armen och en som reserv”, skämtade han och såg på Cecilia. Han ville få oss att skratta åt oss själva.

Cecilia tog platsen bredvid honom i bilen, medan jag och Baby satt där bak. Vinddraget rev i oss när vi susade fram på vägarna till byn; det enda som stod stilla var det vidsträckta havet. Baby skrek av förskräckelse, hennes lilla röst försvann i den mullrande vinden. Jag förlorade mig i det böljande landskapet och bergen. Även den här ön bestod av vulkaner, men de var döda och täcktes av grönska och hus.

”Om man föds på en sådan här plats måste man känna sig utvald”, ropade jag för att överrösta motorljudet.

Cecilia vände sig om och log, Brunos hand låg intill hennes lår, med handryggen tryckt mot klänningsfållen. När vi kom fram till byn gick han runt motorhuven för att öppna Cecilias dörr. Hon log ledigt mot honom, i sin blå klänning och utslagna hår såg hon ut som en skådespelerska.

Folk trängdes i den lilla byn, det var människor överallt och vi stack ut från de andra besökarna i våra finkläder. Här fanns ett torg och små vindlande gator, en strand med svart, finkornig sand. Vi slog oss ner på en av uteserveringarna med utsikt mot havet, Line anslöt sig snart, och Bruno beställde in champagne och plockmat, och pasta till Baby. Stämningen var uppsluppen och jag kände hur min nervositet långsamt sveptes bort av den allmänna entusiasmen. Line var uppspelt och greppade alltid tag i vinflaskan före Bruno för att fylla på i glasen. Jag satt vänd mot gatan och spanade hela tiden efter mannen, men han syntes inte till någonstans, inte heller hans fru.

Bruno berättade anekdoter om ön och lade fram sin plan för hotellverksamheten.

”Inga stora lägenhetshotell”, förklarade han. ”Det ska vara små och gemytliga hotell som passar in här på ön. Råvarorna ska vara lokala, vinet ska vara lokalt. Man ska få känslan av att man är en exklusiv besökare snarare än en turist.”

Line höjde sitt glas i en skål.

”För autenciteten”, sa hon.

Mörkret rullade in från havet och svepte in torget i en efterlängtad svalka. Vi hade druckit fyra flaskor vin. Det var Bruno som betalade notan. Baby sov i vagnen och vi turades om att hålla ett öga på henne vid bordet. Ett band spelade och Cecilia och Line drog med Bruno i en ringdans. De skrattade och sjöng och klappade takten med händerna.

Musiken blev allt vildare och fler och fler människor strömmade till, stampade takten och dansade, som om torget var en jättelik mun och människorna en enda, sjungande röst.

Baby vaknade till och började gråta, så jag lyfte upp henne och lät henne sitta i mitt knä tills hon somnade. Först då fick jag syn på mannen. Han stod tillsammans med fru och barn, en pojke i skolåldern. De såg ut att ha smittats av stämningen och mannens bekymrade uppsyn var som bortblåst. Han stod bakom sin fru med ett leende och höll henne om midjan, pojken drog energiskt i hennes hand. Mitt grepp omkring Baby hårdnade, som om hon skulle glida ur min famn. Det förvånade mig hur sammansvurna mannen och hans fru verkade, och så tydda till varandra. Efter en stund gav de efter för pojkens önskan och började dansa tillsammans med de andra på torget.

Om man kisade såg det ut som om folkmassan blandades samman med de kulörta, svängande lyktorna och musikerna på scen. De ingick i en och samma uppsluppna rytm, som bågnade och krängde ut över torget och tillbaka igen, rann över muren och ner på stranden, några tog av sig kläderna och slängde sig i de blåsvarta, böljande vågorna, andra sökte sig mot utkanten av byn eller sidogatorna och tryckte sig mot varandras kroppar i mörkret.

Den dansande folkhopen blev till en enda rörelse som snurrade allt fortare och drog med sig det kringliggande landskapet, havet och stjärnhimlen, tills hela världen verkade gunga och svänga kring sin egen axel. Cecilia, Line och Bruno gick inte att skilja från mannen och hans familj, de dansade, snurrade runt, hoppade av glädje, medan jag och Baby satt stilla på en stol.

Vad som verkade vara festens höjdpunkt mynnade ut i ett stort gemensamt jubel, efteråt tackade bandet för sig, människorna skingrades och spreds i grupper över torget. Jag fick syn på Cecilia och de andra där de stod lutade mot muren, utmattade av dansen och berusningen. Det såg ut som om de svalt någonting hett, läpparna glänste av saliv och särades mot natten, de bad om mer. Något lent snuddade vid min arm och jag hoppade till av förskräckelse, men det var bara Baby som rörde sig oroligt i sömnen.

Vi körde hem på de smala vägarna. Baby lades till sängs i sovrummet, medan Bruno korkade upp en flaska vin på terrassen. Han sa ingenting om alla flaskor som fattades. Vi drack och pratade, skålade, men ingen visste för vad. Bruno lade sin arm om mig, kallade mig sin dotter, sa att han ville gifta sig med mig eller någon av mina systrar, men vem skulle han välja?

”Line är den passionerade, driftiga, och Cecilia – hon är förstås den vackra och moderliga”, suckade han.

”Och jag?” undrade jag. ”Vem är jag?”

Bruno tystnade och såg mig djupt i ögonen och mumlade något om min ungdomliga nyfikenhet. Hans varma andedräkt luktade alkohol och något surare, liksom fränt och bortglömt, och jag fick intrycket av att han inte såg eller tänkte någonting alls. Att jag lika gärna hade kunnat vara någon annan.

”Kom hit”, sa han och kysste mig på kinden.

Vi började dansa med de andra, Bruno snurrade oss hit och dit, men tröttnade efter en stund och sjönk ner i en solstol med ett mätt leende på läpparna. Cecilia och Line följde strax efter, som om osynliga band löpte mellan dem alla tre, och satte sig på varsin sida om honom. Det liknade ett familjeporträtt.

Bruno strök dem båda över huvudena, lekte med deras hår och vände deras svullna ansikten mot sig, som om han speglade sig från olika vinklar. Jag fortsatte att dansa som om jag vore en maskin. Om jag slutade var jag rädd att känna hur trött jag var, hur bruten, och jag skulle falla ner i en hög på golvet, bredvid mina systrar.

Det kalla vinet brann på mina läppar och frågade efter något som jag inte förstod vad det var, något att fylla nattens tomrum med. Mannen var med sin familj och jag var här, jag drack och jag dansade. Rummet gungade, de andras ansikten blev stora och oformliga och tycktes glida ut ur deras huvuden.

Och så var plötsligt Baby där, i dörröppningen, på samma trappavsats där jag hittat henne några nätter tidigare. Yrvaket och med sömndruckna ögon stapplade hon ut ur mörkret och blev stående vid dörrkarmen. Munnen öppnades och läpparna rörde sig, det såg ut som om hon sa något, men inga ljud hördes över musiken. Cecilia fick syn på henne och sprang fram, men Baby undvek hennes blick och beröring, det var som om hon fortfarande befann sig i en dröm och fäste all sin uppmärksamhet på en punkt bortom våra blanka ansikten.

LINNEA ENSTRÖM
info@opulens.se