PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en nyskriven novell av vår medarbetare Stellan Lindqvist.
Råttan
Det är nu åttiotre dagar sen jag gick ner. Jag kan inte säga att jag funnit mig tillrätta än. Beslutet var för övrigt knappast mitt, snarare handlade det om en naturkraft, eller tvingande omständigheter. Vilka, som jag ser det nu, kan liknas vid en naturkraft. Åttiotre dagar är för övrigt ingen tid att tala om, en sorts dimma är det, en dimma ur vilken något skall träda fram. Nu med större klarhet.
Jag har installerat mig, så gott det går. En säng, ett skrivbord, en skrivmaskin (datorn litar jag inte på) ett litet pentry, en toalett med dusch. Sex gånger fyra kvadratmeter. Det räcker. Jag har sovit gott, faktiskt tyngre och mer drömlöst än jag gjorde däruppe. Förnödenheter kommer varannan dag, alltid klockan 14.00. Ställs utanför dörren, tre knackningar. Som ni förstår är mina behov blygsamma. Förintade skulle nog vissa säga. Men det är inte jag som förintat dem, de förintade sig själva. Självdog, som världen självdog. Ett titthål finns, trettio gånger sextio centimeter, till höger på ytterväggen, den som vetter mot gatan. Källarfönster är den korrekta benämningen, av den enkla anledningen att jag befinner mig i en källare. Två och en halv meter upp kan jag se fötter. Fötter på en trottoar, fötter på väg någonstans. Eller från. Vilket är mig likgiltigt.
Är jag galen? Jag har ingen invändning, men vänligen definiera då galenskap, och definiera den inte så att definitionen bara innesluter mig. Då är den meningslös och mening är viktigt för mig, faktiskt det enda viktiga. Mening är tolkning och tolkning kräver tankearbete och tankearbete kräver lugn. Och här blir jag lugn. I min källare. Nej, jag är inte här för att jag inte vet, jag är här för att jag vet för mycket. Jag är här för att det brus ni lever i (ja just ni!) har orsakat mig en fruktansvärd huvudvärk. Jag vill be er, se er omkring! Jo, jag vill be er om det, om ni orkar öppna ögonen. Och om ni skulle öppna ögonen, om så bara för en liten stund, så skulle ni se det som jag ser: det osynliga, det flammande och tydligt osynliga, det vill säga det enda verkliga… det vill säga systemen, det vill säga det som gör att fötterna utanför källarfönstren, som följaktligen saknar huvuden, tänker på ett visst sätt, äter på ett visst sätt, klär sig på ett visst sätt, går upp på morgonen vid givna klockslag, arbetar med något de i grunden inte förstår.
Ni undrar? Jag förstår. Visst, det tänks! Man tänker. Tankar som studsar som bollar i en squashhall. Korta dova smällar från vägg till vägg i ett mycket litet utrymme. Jag hör dem, smällarna. Pang, pang. Nej, man behöver inte vara överintelligent för att se, absolut inte, även om intelligens underlättar (ibland försvårar, observera!). Intelligensen har ju en synnerligen förrädisk tendens att också lura en längre in i systemen.
Således, mina vänner. Jag ställer mig utanför, gör mig galen. Och just så långt ut på skalan som jag måste för att bli fri. Hur kul den är, friheten? Inte kul alls. Varför skulle den vara det? Och nej, jag har inte svårt för världen, världen utanför. Det jag hatar är bruset, det evinnerliga bruset, inbillningarna, villfarelserna, det förödmjukande vältrandet i ytligheter… det och inget annat! Och därför, bara därför, för att jag hatar detta, sitter jag i ett källarhål tre meter under marken och ser fötter röra sig. Ha!
Nu är det tisdag. Stekt fläsk med bruna bönor. Varje tisdag samma sak. Rutiner sparar energi. Inga grönsaker. De påminner mig om tiden, den tid som skulle kunna finnas, men inte finns. Inne i doften från det stekta fläsket förirrar jag mig, ser in i förflutenheten: min mor vid spisen, förklädet runt höften, charkuteriet hon går till nere vid hörnan, Helge Gottfridssons, hur hon pratar, skrattar, hur han, när jag är med, sticker åt mig en prinskorv, hur hon håller mig i handen på gatan, har tid att hålla mig i handen eftersom hon har all tid i världen, hur hon säger åt mig att vara i närheten när jag står i dörren i lägenheten på väg ut, hur jag skymtar hennes ansikte bakom fönstret när jag från gatan tittar upp.
Eftersom ventilationen i rummet är dålig dröjer sig lukten kvar. Nya tisdagar gör att lukten lagras på. Ny lukt läggs på den gamla, blir med tiden surare, unknare. Så är det, så måste det vara. Näsan är min klocka, det vill säga det enda sinnesorgan som noterar tiden. Framtiden intresserar mig inte. Det var avsaknaden av den, inte bara min, men allas (så småningom skall ni förstå!), som gjorde att jag flyttade hit. Ni undrar förstås: om inte framtid finns, varför skall jag då minnas Helge Gottfridssons charkuteriaffär och den långa tiden på väg hem när mamma höll mig i handen? Svar: för att det är i förflutenheten som jag reder mig mitt bo. Nu-tiden, den ni högaktar, finns den… överhuvudtaget? Skall man få fatt i den är den ju redan försvunnen.
Det var sent på kvällen jag såg den, klockan kan ha varit tio. Jag vet inte så noga, eftersom jag av mycket goda skäl inte har någon klocka härnere. Det var skymning, det kunde jag konstatera på det svaga ljuset från källarfönstret, och av att det inte fanns några hastande fötter på gatan. Den stod och kikade ner, alldeles stilla stod den och kikade ner, på mig. En råtta. Hon där (nog var det en hon… hon hade så milda ögon) och jag här. Hon ovan jord, från underjorden, jag i underjorden, från ovanjord. En liten levande sekund möttes vi när våra vägar korsades.
Någonting i detta möte, jag tror så, fick tanken på planen att födas.
Planen. Nu har jag arbetat en vecka. Nästan dygnet runt har jag arbetat. Och jo, råttan har kommit tillbaka, nästan varje kväll har hon stått där. Som om hon ville uppmuntra mig, vilket jag tror att hon vill. Och jo, jag tycker mig ha kommit en bit på vägen, tycker mig ana en sorts struktur. Mycket återstår dock. Det har slitit på hälsan, jag måste tillstå det, arbetet så här långt. Jag känner mig ofta trött, misstänker att min mathållning är en bov i dramat. Men det får man ta, mycket får man ta när man håller på med något viktigt. Nej, människor förstår sig inte på begåvning, de missförstår, alternativt är för korkade. Jag förstår att det låter hårt, att jag låter övermodig, men detta är sant: människors hjärnor är fyllda med kork, endemiskt tillverkad kork, och just därför flyter de, flyter med strömmen, ser inte vart den leder. Vill jag rädda dem? För guds skull, nej!
Det har nu gått ytterligare en vecka sen jag senast skrev. Planen har vilat. Jag har tänkt att den måste vila för att jag tydligare skall se linjerna i den. Inför det stora måste man vara anspråkslös. Jag har dessutom drömt mycket, intensivare än tidigare, vilket, har jag tänkt, kan ha orsakat den lätta letargi jag för tillfället upplever. En dröm har varit särskilt stark, en återkommande dröm. Jag sitter i ett järnvägskafé, jag ser människor röra sig utanför ett smutsgrimmigt fönster som skuggfigurer, tåg med stora skorstenar från vilka vit tjock rök bolmar ut. Jag sitter vid ett bord med en grå marmorskiva, jag har en kopp kaffe framför mig, kanske också en croissant. Människor sitter vid andra bord. De läser i stora tidningar, så stora att jag inte kan se deras ansikten. Jag tänker, i drömmen, att de läser något jag inte får läsa, att de vet något jag inte får veta, vilket gör mig ångestfylld, så ångestfylld att jag rusar upp i akt och mening att rycka åt mig en tidning. Bara för att, i nästa sekund, upptäcka att alla är borta, att jag är ensam kvar på kaféet.
Idag har jag legat kvar i sängen ända fram till lunch (i vanliga fall är jag mycket noggrann med tiderna). Jag har försökt komma underfund med mina drömmar, speciellt den jag kallar stationsdrömmen. Jag väntar på någon, jag dricker en kopp kaffe för att jag tror att hon skall komma? Hon? Jo, jag var gift en gång, i tre år var jag gift. Hennes namn kan knappast ha något intresse för någon, inte heller mig. Om det var lyckligt, äktenskapet? Jag vet inte, eftersom jag inte vet vad lycka är, en känsla har jag förstått. Den enda känsla som jag kände under dessa tre äktenskapliga år var ett tilltagande främlingskap och ett sorts försvinnande, att jag krympte. Jag har också tänkt på drömmens dubbeltydighet: att någon som är jag, men ändå inte, drömmer i mig, utanför min räckvidd… och jag, det som egentligen är jag förpassas till ångestfylld iakttagare. Två jag? Eftersom jag är en förnuftsbaserad människa har jag svårt för dubbla identiteter. Det förvirrar.
Råttan har jag inte sett på länge. Jag misstänker att den övergivit mig, som mina vänner övergav mig. Jo, jag hade vänner. Vi drack öl, vi skrålade och pratade trivialiteter, som vänner gör. Dunkade varann i ryggen, som vänner gör, lovade varandra saker som vänner gör. Jag tror det var lögnerna jag inte stod ut med, att de inte orkade med sanningen. Lögnerna tog de på sig som en överrock när det blåser snålt. Skulle jag ljuga för att få skråla ikapp? Nej! De drog iväg som en skock skrämda höns. Lika gott så. Jag, ensam? Visst! Ensam med mina minnen, mina erfarenheter, mina insikter. Det räcker i hundra år. Definitivt för planen!
Att hitta min nya bostad, det vill säga källaren där jag nu bor, var inte helt lätt. Mina önskemål var, som ni säkert förstår, speciella. Lokalen ligger på en liten tvärgata till en av stans mer trafikerade gator, hade en gång varit ett varulager för en mindre livsmedelsaffär, vilket gjorde vissa ombyggnader nödvändiga. Väggar skulle flyttas, toalett installeras. Jo, värden hade inledande betänkligheter, men efter att ha blivit erbjuden en rundlig summa backade han, med ett stort leende. För de korkade är pengar allt, det är en lättvunnen insikt. Jag flyttade in en fredag.
Matleveranserna fungerar fortfarande prickfritt, liksom de som gäller tvätt och strykning. En gång i veckan (dagarna bokför jag i min anteckningsbok) ställer jag ut min tvättkorg. Veckan därefter kommer den tillbaka. Allt är då prydligt tvättat och struket. Jag brukar höra stegen i trappan när hen kommer (jag tycker om ordet hen, kön stör mig!). Det är för övrigt de enda ljud jag hör, det vill säga stegen i trappan. Tick, tack. Vad som förbryllar mig, möjligen också oroar, är att ljuden utanför dörren ibland upphör en stund. Tystnaden brukar vara i cirka femton sekunder, avsevärt längre tid alltså än det borde ta att skifta korg.
Tre kollegieblock är nu fyllda med planen. Det går framåt. För varje dag går det framåt. Jag tror mig ha funnit formen. Syllogismen! Ni känner till den? Några enkla och (för alla insiktsfulla) självklara premisser, på detta sen slutsatsen, sen denna slutsats plus en ny premiss, och en ny slutsats. Och så vidare. En logisk hierarki i en glimrande sträng. Omöjlig att vederlägga! Ha.
Jag är trött, men kan ändå inte somna om. Tända ljuset kan jag inte eftersom det skulle lysa upp gluggen, någon skulle kunna ställa sig på knä, se in, se mitt huvud, se rörelser. Vilket jag absolut inte vill. Mycket skulle visserligen inte gå att se, men det är illa nog. En mörkläggningskiva kanske, en sådan man hade under kriget när de fientliga bombplanen kom. Jo, jag somnade om. Jag sov tungt och länge, jag måste ha varit totalt utmattad. Det intensiva tankearbetet med planen hade uppenbarligen krävt sin tribut. Men nu kände jag mig pigg. Jag gjorde fjorton armhävningar och trettiotvå situps, varefter jag intog min frukost. Gröt med mjölk, en kopp te, en skiva hårt bröd med smör.
(Varefter jag intog!? Låter komiskt, lite ålderdomligt, ja söderbergskt rent av. En gammal hotellrestaurang i dammigt motljus och där sitter han, Hjalmar, ensam, med en vit servett under hakan och tittar på oss. Är det nyss han låste in sin hustru på ett sinnessjukhus? Ha.)
Idag skulle jag läsa igenom allt från början, hela planen. Finslipa, ändra, lägga till där så behövdes. I fem timmar, utan avbrott, satt jag med mina anteckningar, strök och lade till. Samtidigt, långsamt, en otäck känsla smög sig på mig. Det höll inte! Den glimrande strängen, den som skulle leta sig ut i verkligheten, förklara… jag såg den inte längre! Någonstans inne i textmassorna måste den ju finnas. Jag började bläddra planlöst, hyperventilera. Borta!
Jo, jag skall säga som det är, lögner är mig främmande. Inte för att de är omoraliska utan för att de förorenar tanken. Jag har gradvis kommit att inse att mitt arbete från början styrdes av en felaktig tanke. Innan planen, det vill säga den rationella tanken, kommer tron! (utan en bas, tron alltså, blir den rationella tanken meningslös!). Insikten satte mitt hela väsen i gungning. Hur man förmedlar en tro, hur man förmedlar man det som inte har ett språk? Jag vet inte.
Det var i det sammanhanget, när jag förstod djupet i detta, som jag såg råttan igen. Jag skulle ta ner wellpappskivan som satt för gluggen, ville försäkra mig om vilken tid på dygnet det var. Då stod den där, bara någon decimeter från mig. Den såg mig rätt in i ögonen, stod så länge och såg mig rätt in i ögonen. Sen reste den sig på bakbenen, krafsade på rutan som om den ville komma in. Jag vet inte varför tårar rann utmed mina kinder.
info@opulens.se
