Novell av Bo Bjelvehammar

PROSA. Så här inför julen har vi nöjet att presentera en nyskriven novell av vår medarbetare Bo Bjelvehammar. Bo använder här ett modernistiskt stilgrepp där konventionell interpunktion sätts åt sidan för att släppa fram ett fritt berättande flöde.

Alfred Jansson bor nu ensam på slätten i sitt hus

”Jag måste vara ensam
Tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
Utan program.”
Tomas Tranströmer

Låt oss granska talet om ensamhetens sidor, om det skadliga hos den, om det dåliga hos ensamheten som ett dödligt hot, detta tillstånd, där det saknas socialt stöd, brist på kontakt och vänskap oroar engelsmännen alldeles rysligt, de vill inrätta ett ministerium för att bekämpa ensamheten, mildra den och utrota den, både den självvalda och den tvångsmässiga på grund av livsbrott, som separation, sjukdom, dödsfall och livskriser, en engelsk antiensamhetsforskare, hatar utsagor som denna – att komma hem till ensamheten blir en vana, liksom att komma hem till ingen, en sorts lycka, detta att vara nöjd med sitt eget sällskap.

Alfred Jansson bor ensam på slätten i sitt hus, som håller på att ätas upp av alla nyplanteringar av energiskog och poppelridåer, han går till brevlådan två gånger varje dag, det är en promenad på trettiosex minuter, så står han en stund vid vägen och ser om nån kommer förbi, det händer sällan, om det kommer nån, stannar de aldrig, någon gång säger han några ord till Anders Ivarsson i huset längs brevlådevägen, men Anders är knappordad, han bär ensamhetens och tystnadens blick, han är inte för att ränna längs vägarna och sprida spillord, mötet lindrar Alfreds ensamhet, men det är ingenting, som bekymrar Anders, det vet han i och för sig ingenting om, men han visar inga såna tecken, Anders har lärt sig dosera det mesta, även ensamheten och tystnaden, i brevlådan kan det finnas en lokaltidning, en katalog om grilltider från det stora temahuset och tips om olika dietkoster, det som mest intresserar Alfred är tvestjärtarna, som gömmer sig i lokaltidningen, han tar fram dem på köksbordet, låter dem kajka runt i ett glaslock med kant, utan att de kan ta sig över, Alfred är fascinerad av de många färgerna, av den delvis läderartade kroppen och rävsaxen i bakkroppens spets, han kan se på dem i timmar, till dagsljuset börjar att mattas, då låter han dem gå fritt på vaxduken, som har fläckar av fernissa och mycken synlig textilväv, nu blir det liv i huset, nu kommer ett hot, Alfred måste skydda sin förmåga att vara ensam, under lång tid har han vant sig vid ensamheten, skapat ett rum där han kan finna sig tillrätta och trivas, han har över tiden erövrat förtrogenheten med ensamheten, nu surrar en ny fluga på flugfångaren, spiralen för kök och stall, Alfred har haft såna i eviga tider, möjligtvis är det nån sorts lim på remsan, det märkliga är att ett stillsamt surr kan växa, till en stilla fontän, en sång, där orglar dånar i bakgrunden, till orkaner, som har egna namn,

”Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring.”
– Gunnar Ekelöf

några saker i köket är särskilt viktiga för Alfred Jansson, ett broderi, som sitter på den vita väggen, intill vedspisen, en tjädertupp i en tätstammig tallskog, bilden äger en berättelse, ursprunget är när Alfred år efter år är tillsammans med naturfotografen Bertil Petersson i ett gömsle några dagar in i mars, ofta var det den trettonde, ett antal år upprepades detta, från dessa besök kom minnesbilder från vildtuppens spel, beteende, utseende och korta anteckningar från Bertil, Alfred berättade för sin hustru Herta om allt, hon började på fri hand att forma bilden och ge fjäderhanen färger i brunt, grått, vitt och metalliskt grönt, längst fram i bilden finns ett blankt, speglande vatten, Herta ger svartögat namn, Bjurtjärnen och hon skriver på en lapp Gustaf Frödings  ord ”ser du på tjärnet, hur töcknet står”,

Herta är osannolikt skicklig på kompositioner, hon kan foga samman små enheter till något stort, hon kan genom att ändra på delar få helheten att växa,

alldeles under broderiet, har Alfred nålat fast ett svartvitt foto av Herta, hon står bredvid en tjudrad ko, förmodligen har hon nyss gett kon kraftfoder, hon är på väg bort från kon, som heter Rosanna, en klen ko, som var för sig själv, skämdes bort och stod Herta nära,

den tredje minnessaken, värd att nämna är ett skrin med hjärtformade havssnäckor med små räfflor, Herta köpte den på en bussresa till Bornholm med en väninna, på locket finns det klistrat en färgbild av en rundkyrka, Sankt Ols kirke, står det i bilden, kyrkan har färger i vitt, grått och rött, snäckorna runt bilden är påmålade med rött och vitt, i bilden finns det infällt detaljer av ett kor och en dopfunt, i botten står det med svart skrift Olsker, i asken har Alfred tre samlarbilder av Hedy Lamarr, Siw Malmkvist och fotbollsspelaren Inge Salomonsson från Helsingborgs IF, vidare finns det i asken tre glaskulor, lika många stenkulor, några hårnålar och två säkerhetsnålar, i asken finns en lundellsk vardagsensamhet (ensamhet är detsamma som frihet säger Uffe), ofta tar Alfred upp allt ur skrinet, ordnar det i en rad, fogar det i en ring, han tänker då på orden, som han en gång ordnade och fogade samman, nu behövs det nästan aldrig, nu härskar tystnaden och ensamheten, men nu är det så att även tystnaden och ensamheten, behöver en ordning och ett mönster, det ger en god mildhet, som lenar livet, denna dagliga ordning, är som enkla och goda händer, som träd med gester, som förtydligar och gör livet klarare.

”I ensamhetens dystra tankar
Går mister Johansson och vankar
Och tåren på kinden kall
Som Niagaras vilda fall.”
– Gustaf Fröding

Det finns vissa avbrott och ingrepp, hemsjukvårdens besök en gång i veckan för omläggning av bensår och några värmande ord från utevärlden, besöket brukar räcka femton minuter,

till detta besöken av Sten Peter Widén och hans fårhund Frans Josef, ett besök med ojämna och ryckiga mellanrum, dessa mellanrum.