VINNARNA. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen “Augustinatt”, av Karin Blennermark som vann fjärdepris.
Augustinatt
”Är det här Stenungsund?” frågade mannen lite sluddrigt.
Tänk att det var en augustikväll det hände. Jag var inte förberedd, man är ju så sällan det. Tänk om man hade varit förberedd, anat när livet skulle ta en annan vändning. Fast då hade det ju inte varit omvälvande, eller hur? Men om man rent hypotetiskt hade varit redo, hade man haft en speciell känsla i magen då? Hade det känts som på krönet av backen i en berg- och dalbana? Hade man tänkt ”Nu snart kommer livet förändras, jag kommer ha fått nya insikter” med pirr i magen? Kanske. Fast i det här sammanhanget är det en ointressant tanke eftersom jag ju som sagt inte var förberedd. Nåväl, det som jag ska berätta om inträffade en augustikväll när jag var nio år. Min uppfattning om språkets makt skulle för alltid komma att förändras.
”Är det här Stenungsund?” frågade mannen igen. ”Jag är på väg till Stenung… sund.”
Han hade vinglat upp ur båten och stod nu på ostadiga ben i vår hall. Några minuter tidigare hade han i ganska hög fart kört upp på vår strand med sin lilla snabbgående båt (racerbåt, tänkte jag imponerad, ”stressbalja”, sa mina föräldrar föraktfullt) och helt sonika gått på grund, strandat. Efter några osäkra ”Hallååå?” i mörkret hade han hävt sig över relingen, landat med fötterna i strandkanten med ett dovt plask, tagit sikte på vårt lilla gula sommarhus och stod nu med blöta skinnloafers i vår hall och undrade var han hade hamnat. Mannen var inte i Stenungsund. Han var på vår lilla sommarö, 11 distansminuter från Stenungsund.
Min pappa var en ganska formell person, en blyg akademiker som helst undvek kontakt med andra människor. Mest bekväm i sociala kontakter var han i det skrivna ordet. Där kompenserade han å andra sidan sin blyghet ordentligt, gärna i glödande texter om Moral och Guds Existens, helst i debattartiklar. Pappa var ordförande i kyrkorådet.
”Min gode man, du är inte i Stenungsund”, sa pappa torrt på sin akademiska skånska. ”Stenungsund ligger mer norrut. Jag skulle föreslå att du riktar fören norrut, mot broarna och sedan följer ljusen på bron.”
Mannen hickade till svar.
Efter en snabb blick på den droppande, lindrigt nyktre mannen i vår hall, beslöt pappa att hjälpa mannen på traven. Pappa hatade att hjälpa till, inte för att han inte var hjälpsam, utan för att han var rädd för att göra fel och därmed göra bort sig.
Vi barn, jag och mina två systrar, satt i vårt pyttelilla kök med näsorna tryckta mot rutan och bevittnade pappas räddningsaktion nere vid stranden. Min yngsta syster sammanfattade situationen med ett lakoniskt:
”Det går inget bra för pappa och gubben.”
Nej, det gick inte bra. Dock, med gemensamma krafter, hade det omaka paret faktiskt lyckats baxa ut båten från stranden, pappa i höga gummistövlar och mannen i plaskblöta loafers. Det var ett spännande skådespel att bevittna inifrån köksfönstret: pappa sammanbiten, puttande, och mannen gestikulerande, yvigt hjälpsam. Pappa, som sällan log i vanliga fall, såg m-y-c-k-e-t bister ut. Mannen pratade i ett.
Nu låg båten så långt ut att den ”låg flott”, det vill säga den flöt utan bottenkänning, och pappa hade någon gång under den gemensamma insatsen insett att det inte var försvarligt att släppa ut mannen på sjön mer den kvällen. Han var helt enkelt alldeles för berusad. Pappa var en ansvarsfull person. Å andra sidan ville han absolut inte ha en nattgäst, allra minst på sin brygga.
När man bor på en ö utan färjeförbindelse får man ganska ofta frågor från utflyktsglada båtar om det skulle gå an att ligga vid ens brygga ett par timmar. Pappa, som var nästintill sjukligt orolig för att utomstående båtar skulle trassla in sig i bottenkättingar, att okända människor skulle stå onödigt många på samma plats och ”tynga ner en bryggstolpe”, eller att främlingar skulle använda vår badstege, kanske med vulgära badbollar, sa alltid nej.
Sålunda befann han sig i ett dilemma, kyrkorådsordförande som han var. Som så många gånger förr ringde han Lennart.
Lennart var brevbärare, smal, senig, bullrig och med stort rött skägg, glada ögon och en ständigt tänd pipa i mungipan. I mina nioåriga ögon var han den perfekta vikingen. Han bodde tvärs över viken. Inom några minuter stod han på vår strand och tog in scenen. Med ett snett leende sa han:
”Vi tar han till Karlssons.”
Karlssons var namnet på den stora bryggan där eventuella gästande båtar kunde få plats. Någon Karlsson hade byggt den för länge sedan, så pass länge sedan att ingen kom ihåg vem han var, på vår ö hette alla Olsson. Men namnet på bryggan fick Karlsson ha i alla fall. Karlssons brygga låg tvärs över viken, kanske tio minuters stilla båtfärd från oss.
Sagt och gjort. Racerbåten förtöjdes i aktern på Lennarts eka, Lennart startade motorn och det lilla ekipaget stävade iväg över viken, pappa och Lennart först i ekan, och mannen i sin racerbåt fastbunden ordentligt efter; ordning och reda, var och en där de hörde hemma.
Det var en fantastisk augustikväll, ljum, stilla och helt mörk. Månen lyste över viken, varenda skiftning i vattnet hördes och kanske, sa min storasyster med spökröst, skulle man kunna se gastarna på skäret. Gastarna var förlista sjömän som ville dra ner oskyldiga övernattande på skäret till havets botten och leva med dem därnere i undervattensriket i all evighet. Jag brukade rysa när hon pekade på skäret. Det låg precis lagom långt bort för att det skulle kännas otäckt, men inte hotfullt. Men ikväll låg det inga båtar vid skäret och dessutom hade vi annat att tänka på.
Plötsligt hördes ljud över viken. Den berusade mannen tyckte att han skulle hjälpa till och hade kravlat sig upp på fördäck på sin egen båt. Nu försökte han resa sig upp. Båten vinglade betänkligt i månskenet. På den tiden hade ingen flytväst och bara tanken på att rädda en brakfull hundrakilosman i mörkt augustinattsvatten gjorde hans räddare oroliga. Min fars distinkta tenor hördes över viken:
”Sätt er ner i båten. Det är farligt att stå som ni gör. Jag måste be er att sätta er ner.”
Inget hände. Snarare fick det motsatt effekt, mannen verkade få förnyad kraft och lust att försöka resa sig upp. Min far gjorde ett nytt försök. Man kunde ana frustrationen i rösten.
”Snälla ni, ni måste lyssna på mig. Sätt er ner i båten. O-me-del-bart! Ni kan ramla i vattnet!”
Absolut ingen effekt. Nu stod mannen på däck med armarna rätt ut, som korsfäst, fast ändå triumferande. Det var fortfarande oklart vad han egentligen ville, men förmodligen hjälpa till.
Då hände detta som jag alltid kommer att minnas, det som gjorde att både synen på vuxenvärlden och språket alltid kom att omvandlas. Min far, den välartikulerade överläkaren, akademikern, den som alltid hade rätt, den som vi alltid lydde, den som för oss barn var facit … Han nådde inte fram. Det var oerhört. Omskakande. Det stämde liksom inte, det var lika osannolikt som att säga att jorden är platt eller att julafton inträffar på sommaren. Ännu mer omskakande blev det när vi fick höra Lennarts vikingastämma dåna över viken:
”OM DU INTE SÄTTER DIG NER I BÅTEN DIN JÄVEL, SLÅR JAG IHJÄL DIG MED BÅTSHAKEN!”
Poff. Önskad effekt. Mannen lomade omedelbart ner i ruffen.
Vi barn noterade allt andlöst. Så många fula ord! Det var förbjudet att säga så, men ändå mycket imponerande. Och vilken stor mun Lennart fick när han vrålade! Och vilken effekt det hade! Mannen var helt spak. Han gjorde precis som han blev tillsagd!
Nästa morgon bjöd Lennart mannen på kaffe. Mannen sa att han hette Björn och var försäljare. Han skulle hälsat på ”en donna” i Stenungsund, ”men nu verkade det inte bli något med det. Ha det gött, hej!”
Pappa ville först inte prata om händelsen. Först många år senare återberättade han det, men då hade han bytt roller på sig själv och Lennart. Han hade även slutat vara kyrkvärd.
KARIN BLENNERMARK
info@opulens.se
