SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 7.
Tidigare avsnitt hittas här.
7
Litterärt kalhygge
Alla dessa rader som jag skriver ner nu är som ni har förstått ett antal variationer på mitt nederlag, där jag till leda upprepar mitt skändliga tilltag. Men jag skriver för att uthärda, för att stå ut med min usla insats och för att genomlida mitt öronbedövande misslyckande. Jag vill att ni ska begripa att jag befinner mig i ett predikament. I ett allvarligt läge. Ett passande ord för mitt tillstånd är katastrof. Min absoluta oförmåga att skriva något av bestående värde håller bestämt på att underminera hela min tillvaro. Och det är kanske denna min annalkande undergång som får mig att åsneaktigt framhärda i mitt snart väldokumenterade självbedrägeri, som består i hoppet om att finna en liten idé som jag kan spinna vidare på och litterärt gestalta. En prestation som skulle få mitt snart obefintliga självförtroende att lyfta. Ja, en idé, ett infall, en oväntad tanke som kunde skänka mig en strimma hopp i mitt kompakta illitterata mörker. Mycket talar emellertid för att jag inte är mäktig en sådan prestation.
Det är uppenbart att det som jag misstänkt länge stämmer. Jag befinner mig på botten, långt ifrån ljuset. Och nu när jag äntligen har begripit att jag är insnärjd i mitt självbedrägeri, borde jag lägga ner min penna, glömma allt och bara vara tyst; behålla mina simpla och smaklösa tankar för mig själv. Men i stället väljer jag att bekänna något som jag inte borde bekänna. Ni förstår, jag har gjort något mycket dumt. Det stämmer. Med stor motvilja har jag öppnat skrivbordslådan och tagit fram en kopia av manuskriptet som jag dumdristigt nog sände till förlaget. Och trots den uppenbara risken att återigen göra mig till åtlöje, läste jag några sidor av det av anständighet undangömda manuskriptet.
‒ Det låter dumt, sa Bill.
‒ Dumt var rätta ordet, sa Bull.
Alldeles riktigt. Dumt var det så in i helvete. Jag – han med åsneöron – läste manuskriptet i ett slags förtvivlat försök att finna något av värde i det jag hade skrivit. Det jag läste fick mig emellertid nästan att bryta samman. Varje sida vittnade om ett litterärt kalhygge; varje enskild rad stod i diametral motsats till vad som kan anses vara respektabel litteratur och avslöjade dessutom att det jag åstadkommit med mitt skrivande absolut inte har något med storartad och mångsidig prosaverksamhet att göra. Ett avslöjande som fick mig att tappa andan. Möjligen är detta självsvåldiga företag – att desperat sätta sitt hopp till ett sedan länge likviderat manuskript – det slutgiltiga beviset på att jag saknar all respekt för det skrivna ordet. Det ni håller i era händer är ingenting annat än ett febrigt andefattigt requiem över allt skriftställeri.
melker.garay@opulens.se
