Melker Garay: ”Refuserat” ‒ Del 5 ‒ ”En driftkucku”

SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar.  Här följer del 5.

Tidigare avsnitt hittas här.

5

En driftkucku

Jag är ett olustigt skämt. Visst är det så. Icke desto mindre har jag uppträtt som om jag vore en respektabel författare. Någon med litterära ambitioner. Med andra ord: vi har här att göra med en ömkansvärd villfarelse. Ja, det vilar något erbarmligt skrattretande över hela min uppenbarelse. Jag som trodde mig bemästra språket, att jag hade fallenhet och sensibilitet att uttrycka mig litterärt. Löjeväckande. Jag är ingenting annat än en ordmarodör. En narr. Som sagt, ett skämt. En lustigkurre som man kan ha roligt med. En driftkucku. En som får en förläggare att brista ut i skratt. Ett skratt som skoningslöst avslöjar att manuset som denne nyss läst är det värsta denne någonsin läst och att pappret som det är skrivet på inte ens värt är att torka sig i arslet med. Exakt så är det. Ett omskakande litterärt förfall.

All möda och tid som jag lade ner på mitt manus har varit ett slöseri. Det tog ju för helvete mer än ett decennium att skriva detta manus som har visat sig vara en gräslig kakofoni utan dess like. Bättre hade varit om jag hade grävt upp hela farsans potatisland hundra gånger om. Eller ägnat mig åt att föda upp höns eller grisar. Och för att förgylla mitt bökande i potatislandet och mitt befriande djuruppfödningsengagemang så hade jag mer än gärna gått med på att tatuera hela min kropp med ett enda motiv: en stor överstruken penna. En metafor som omöjligen kan missförstås.

Hur ska allt det här sluta? En välgärning vore det sannerligen om förlaget av ren barmhärtighet skickade mig ett brev där det klart och tydligt står att mitt manus har blivit refuserat. Antagligen skulle det få temperaturen i mitt helvete att sjunka några grader. Men så länge jag inte erhåller det brevet är jag förlorad. Död som författare. Gränslöst död därtill. Begravd i den illitterata själlösa myllan. Omöjlig att uppväcka ur döden, för sant är att jag inte är litteraturens Lasarus. Tvärtom är jag en insekt, en Gregor Samsa, som en storfotad gargantuansk jätte har trampat ihjäl. Ett mord som inom kort kommer att hyllas av en enig förläggarkår.