SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 3.
Tidigare avsnitt hittas här.
3
Litterär medelmåtta
Det heter att man inte blir författare, utan föds till det. Stämmer det? Och vad spelar det för roll? I mitt fall har det ingen som helst betydelse. Men en sak är i alla fall säker och står utom allt tvivel: det finns inget i min natur som talar för att jag ska ägna mig åt författarskapet. Tvärtom. Hela min fysiska konstitution talar i stället för att jag borde avhålla mig från det. Och detta av ren självbevarelsedrift, vilket förmodligen är den enda drift som är verksam i mig. Min kropp är alldeles för bräcklig för att sitta i tusentals timmar vid ett skrivbord och skriva en massa dravel. Att fortsätta med mitt författande är liktydigt med ett lekamligt självmord. Och om det bara kunde stanna vid det. Sedan har jag ju själen att tänka på. Vad beträffar den står det nu klart för mig att den är mest till besvär. Varför? Jo, det ska jag tala om för er. Den skriker rätt upp i ansiktet på mig att jag är en medelmåtta, en slätstruken och förvirrad stackare som fått för sig att han är kapabel till att skapa något litterärt, en som skapat en ny världsdel i skräplitteraturen och som dessutom blottat en andlig avgrund. Med detta sagt är det själsligt tillrådligt för mig att med ens upphöra med att plita ner en massa onödiga anhopningar av text, som i alla fall ingen vettig människa kommer att läsa. Inte undra på att förlaget inte ens har skickat ett brev som bekräftar att man mottagit mitt mentalt skrotfärdiga manus. Vilket får mig osökt att tänka på prästens ord i Ibsens drama Brand: ”Det som du är, var det fullt och helt, och inte styckvis och halvt.” Helt rätt! En fullödig litterär gycklare är jag fullt och helt, varken mer eller mindre, en vars bedrövliga semantik är frånstötande, en vars text är fullständigt filologiskt otjänlig, en vars verk är ingenting annat än en 897-sidig dödsmässa över det skrivna ordet.
Om nu någon till äventyrs skulle vilja inflika att jag borde ta det hela med jämnmod, släppa alltihop och gå vidare i mitt liv, så är denne inte införstådd med den fulla innebörden av att ha lagt ner tretton år på ett manus. Med andra ord, man måste som människa uppbringa en ansenlig mängd kraft för att förlika sig med – att liksom inte längre bry sig om – det faktum att man kastat bort ett skrämmande stort antal år av sitt liv. Men låt gå för det, för det som krävs i mitt fall är ett uppvaknande, en käftsmäll, en rejäl mental omstöpning om jag över huvud taget ska kunna göra mig fri från mitt manus. För jag är, jag erkänner det, som besatt; det går inte en dag utan att jag tänker på ord, meningar, rader och stycken ur manuset. Jag till och med drömmer om mitt manushelvete.
melker.garay@opulens.se
