SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 22.
Tidigare avsnitt hittas här.
22
Hårdför inkvisitor
Det är som om jag har varit mycket angelägen om att författa det mest värdelösa som någonsin skrivits. Och därtill lyckats. En makalös prestation som börjar med ett totalt misslyckande och som därefter brådstörtat övergår i det- som-inte-har-något-värde-över-huvud-taget.
Kiosklitteratur och tantsnusk är i förhållande till min fullkomligt kassa text excellenta litterära verk.
Vad i herrans namn är det fråga om? Vad i helvete är det här för stört textmanus som jag knåpat ihop? Högoktanig skit, det är vad det är. Vem som än dömer mig, döm mig hårt! Varje rad skriker av erbarmlighet. Varje blad präglas av ett bottenlöst svagsinne. Texten är ett praktexempel på ett kolossalt misslyckande. Ett ohämmat missbruk av det som utgör vår civilisations mest vördnadsfulla intellektuella artefakt, nämligen ordet.
Det finns säkert mycket som jag kan skylla på vad gäller grunderna för mitt livs nederlag. För det är ett nederlag när man, inspirerad av varje passage, varje tankevändning, varje enskilt ord i det manusutkast man nyss påbörjat, tror sig vara i färd med att författa en hisnande roman; en roman som jag i min totala imbecillitet trodde skulle bli en enastående bestseller (sic!). Det är ett nederlag när man i ett slags omtöcknat opiumrusigt tillstånd tror sig sväva omkring på svindlande höjder från vilka man kan blicka ner över ett oöverskådligt antal perspektiv. De perspektiv som tillsammans möjliggör en väg, en riktning, en rörelse som ska inviga en i de hemligheter som kan få ens pissmanusutkast att genomgå en sagolik Fula ankungen-metamorfos så att det uppfyller alla krav på absolut litterär fullbordan. Det är otvivelaktigt ett nederlag när man inte själv inser att det man har författat är liktydigt med att ha signerat sin egen högst personliga litterära dödsattest. Ja, så jävla illa är det.
En kanske inte fullt lika uppenbar konsekvens av detta nederlag är att jag på allvar har övervägt att söka mig långt härifrån till en plats där latinska bokstäver är något främmande och där jag till min stora glädje skulle betraktas som komplett analfabet, vilket en gång för alla skulle sätta stopp för det mest olycksbringande i mitt ynkansvärda liv: drömmen om att bli en erkänd författare. Drömmen som dragit ner mig i fördärvet. Ni undrar nu besvärat: Vem är du egentligen som skriver om ditt nederlag? Och jag svarar: En litterär skurk, en bokstavens Jago, en tankens Fagin. Och inte bara det. Ja, ni kan även passa på att betitla mig litteraturens Kain, en förgörare, en dräpare av det sköna ordet.
Det enda jag duger till är att bli min egen hårdföre inkvisitor, vilket är klen tröst. Och frågan är om jag ens duger till det.
melker.garay@opulens.se
