SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 21.
Tidigare avsnitt hittas här.
21
Frustrerad krabba
Benedict frågade Julius om han kunde svara på vad en människa är. Julius tänkte efter en stund och kom fram till att han inte riktigt visste det. Ja, trots alla böcker som han läst kunde han inte svara på Benedicts fråga. Och han sa att han kände sig som en idiot. Det förstod Benedict, men sa att Julius kunde trösta sig med att det inte finns någon jävel som kan svara på frågan eftersom vi människor är förvirrade. Ja, fortsatte Benedict, det som utmärker människan är inte hennes förnuft, utan den förvirring som hon ständigt lever i. Julius, som hade svårt att hänga med i allt som rörde existentiella spörsmål, var bara tyst men nickade instämmande. Så sa Benedict att människan med sitt uppsvällda förnuft liknar en krabba som havet vräkt upp på en öde strand. En krabba som fått för sig att den inte längre har någon användning av det väldiga havet. Krabban går omkring där på stranden och tänker att den är fri nu. Och nog är den fri alltid, men vilsen, för något är det som inte stämmer. Tiden går. Långsamt växer en frustration inom krabban. En frustration över att inte längre tillhöra havet. Det är då den börjar inbilla sig att havet är ett påhitt, att det inte existerar på riktigt, och efter tusen år har den förvandlat havet till en lögn. Men trots alla år som gått, kan den – när den är som ensammast om natten – höra bränningarna långt bort i mörkret. Ja, avlägset hör den vågorna som slår in över stranden. Och förtvivlad försöker den minnas något som den inte längre förmår att minnas. Säg mig Julius, vad är det som är så svårt för krabban att minnas? Julius ler osäkert och vet inte riktigt vad han ska säga. Jo, säger Benedict, den försöker minnas just de bränningar som för länge sedan ljöd så tydligt och som skänkte sinnena ro. Den ro som under seklernas gång har gått förlorad. Det är som om krabban bestal sig själv på det mest värdefulla som den en gång hade. Begriper du Julius vad jag talar om? Jag talar om ett svek mot havet.
Krabba! Vilket idiotiskt nonsens. Nej tack. Om jag inte missminner mig var syftet med detta utdrag ur manuset att det skulle präglas av lärdom och visdom. Men så är det absolut inte. I stället är det svårbegripligt för att inte säga oläsligt. Förläggaren kommer med all rätt att ringakta det då det är fullt av höggradig gallimatias. Vi har således att göra med en nästan 900-sidig tätskriven femkilosmassa som är författad av en med en Mycket Liten Hjärna. Omöjligt är det att hysa höga tankar om dennes begåvning. Likt en Roquentin känner jag äckel inför mitt skändliga och ofattbart överflödiga manus som saknar varje existensberättigande.
melker.garay@opulens.se
