SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 20.
Tidigare avsnitt hittas här.
20
Förnuftsvidriga dialoger
I begynnelsen – för tretton år sedan – upptäckte jag att man som författare har stora friheter. En upptäckt som resulterade i devisen: Man kan i princip skriva om vad som helst. Ja, så lät mitt eget uttänkta valspråk. Och stärkt av dessa ord fyllde jag mitt manus med allt möjligt, från gladlynta dvärgflodhästar som dinerar i Benedicts stulna korvvagn till Krosados okontrollerade intresse för medeltida tortyrredskap.
Men nu ligger det till så att en av de stora bristerna i mitt manus är den överväldigande bristen på trovärdighet. Ett exempel är de ovan nämnda frejdiga dvärgflodhästarna som inte genomgår någon som helst inre – eller för den delen yttre – förändring. Det finns inte ens minsta lilla mental förskjutning hos dem trots att de är involverade i en serie omtumlande händelseförlopp där Krosado har en betydande roll; jodå, flodhästarna, som riskerar att bli massakrerade, förblir lyckliga genom hela manuset.
Ett annat exempel är replikerna i min tegelsten till manus. De är så till den grad ansträngda och konstlade att man stannar upp redan vid första replikskiftet. Med halvöppen mun ser man sig ängsligt omkring, som om man inte trodde sina ögon, som om ens känsliga näthinnor svikit en. Och detta med all rätt eftersom replikerna i manuset är ett påfallande brott mot alla upptänkliga stilistiska regler för dialogföring. Som läsare misstänker man omgående att författaren gått över gränsen för vad som kan anses litterärt passande. De fiktiva personernas replikskiften tycks sakna all inbördes relation. Lätt är det att få intrycket av att de alla pratar i nattmössan. Därtill får dialogens besvärande brist på struktur en att rygga tillbaka. En struktur som vid närmare påseende tangerar och i vissa fall överskrider något djupt fatalt.
Annorlunda uttryckt: Dialogstrukturen är så nära det onaturliga samtalet som det bara är möjligt. En struktur som förtar all glädje i läsupplevelsen. Man får det obehagliga intrycket att den som skrivit texten ansträngt sig till det yttersta för att göra våld på det reglemente som rimligtvis borde gälla vid dialogföring och som bland annat upprättats av pedagogiska skäl. Snabbt inser läsaren att denne har att göra med förnuftsvidriga dialoger, vilka har en minst sagt dålig inverkan på manusinnehållets dramaturgiska kurva. Visserligen har varje författare en egen ton, en egen röst, ett eget unikt sätt att skriva på, men i detta fall torde läsaren tappa allt förtroende för författarens förmåga att hantera inte bara repliker och dialoger utan även ord och meningar och mycket mer därtill. Att ta sig igenom mitt manus förutsätter att man besitter ett tålamod av bibliska mått. För tålamod behövs i mängder om man inte ska gå under av den ilska som det bristfälliga manuset framkallar. Och när väl ilskan lagt sig, det vill säga när man blivit tömd på all energi, infinner sig ett annat stadium som man måste ha ett gränslöst tålamod med, nämligen den påtagliga tristess och leda man upplever när man försöker avsluta läsningen av manushelvetet. Ett manus som tycks ha blivit framkrystat under en svårt perverterad skrivprocess.
melker.garay@opulens.se
