SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 19.
Tidigare avsnitt hittas här.
19
Förödande haveri
För att dränera mig på all värdighet, låt mig anförtro er att i mitt ledsamma manus går att läsa om ett antal mord, eller som åtminstone ska föreställa mord, men som inte helt oväntat för tankarna till ett cirkusnummer. Ett nummer där samtliga karaktärer har så tunna egenskaper att de påminner om tillplattade papier-maché-figurer; total avsaknad av djup, temperament och drifter. I den mån det finns något fullbordat i manuset så består det i mitt bisarra konststycke att ouppsåtligt skapa dessa icke-karaktärer som inte äger något som helst känsloliv. Det finns dock ett undantag. För den enda gestalt i manuset som har en antydan till karaktär är den hetlevrade Krosados, alias slaktaren, som är en avlägsen släkting till självaste Benedict. Han är en hänsynslös och mordisk legosoldat vars grymhet får Kurtz och Sauron, men även för den delen Mefistofeles, att framstå som små söta och jollrande keruber. Fruktad är denne Krosados och var han än drar fram lämnar han elände och misär efter sig. Men oavsett hur många mord, oavsett hur mycket blod och oavsett hur mycket hjärtskärande skrik jag trycker in i texten, går det aldrig att lyfta detta förödande haveri till manus till något respektabelt. Ett manus som påminner om ett träsk för att nu använda en lindrig metafor. Faktum är att det bästa hade varit om jag låtit en elefant trampa ihjäl samtliga karaktärer i manuset. Det hade dels gett elefanten en särdeles viktig funktion i manuset, dels gett mig möjlighet att avsluta mitt Via Dolorosa-manus efter knappt tio sidor. Att jag inte tidigare kom på idén om en mördarelefant var tvivelsutan ett misstag, för att inte säga en katastrof. Nämnas bör att det faktiskt finns en elefant i manuset, men jag vet inte riktigt varför den finns där, och bara det vittnar om att mitt litterära projekt på förhand var dömt att fullständigt misslyckas.
Det finns mer i mina febriga textrader som borde ha fått mig att ana oråd. Som till exempel synnerligen äckliga detaljer när bordellmamman ska förhandla till sig favörer hos majoren och hans stab. Eller när jag låter en fullastad lastbil med importerade dildos köra av vägen och ramma ett kloster med intet ont anande nunnor. Så skrämmande smaklöst. Mer motbjudande kan det omöjligen bli. Ett utslag av att mitt förstånd lider av en svårartad dysfunktionalitet och ett bevis för min hårresande taktlöshet. Jag ryser vid tanken på att förläggaren, efter att ha läst mitt manus, måste ha ropat in samtliga medarbetare för att med hög röst läsa upp väl valda delar av skiten som han har läst och därefter brista ut i ett våldsamt hånskratt. Jag ryser vid tanken på att medarbetarna ögonblicket efter stämt in i förläggarens skratt och när de lugnat ner sig bett förläggaren att avslöja namnet på den tomte som skickat in manuset. Och när denne nämnde mitt namn måste det ha blivit en skrattexplosion som hördes flera våningar upp i förlagshuset. Vid den tanken ryser jag mycket. Och visst, jag är den avvisade, den fördrivne, den utstötte; kalla mig gärna Ismael. Å andra sidan är det helt i sin ordning att de skrattar ut inte bara mitt manus utan även mig personligen. Jag ser det som ett rättmätigt straff för mitt infantila och lättsinniga övermod. Ett straff för att jag i min hybris flög alldeles för nära den litterära himlens sol, för att använda mig av en vidlyftig liknelse. Om jag nu ens flög, för det är nog snarare så att mitt överjag av ren bevarelsedrift sköt upp mig likt en Baron von Münchhausen ur en grovkalibrig kanon enbart för att bli av med mig för alltid. Vilket är fullt begripligt.
melker.garay@opulens.se
