SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 18.
Tidigare avsnitt hittas här.
18
Korrupt författarskap
Tänka sig att jag inbillade mig att jag hade skrivit något nydanande – något som på allvar fick gränserna att tunnas ut mellan verklighet och fiktion. Att jag så att säga hade ökat det litterära svängrummet, att jag hade öppnat för ett dramaturgiskt grepp som skulle modernisera romankonsten, att jag hade lyckats bidra med något som skulle inleda en ny era i skönlitteraturen. Och det mest penibla – som får mig att skämmas och blygas inför mig själv – var min deliriska förhoppning om att mitt manus skulle intressera utländska förlag då de, inbillade jag mig, skulle bländas av mina djärva tilltag, som var ett utslag av den omtumlande och flödande kreativitet jag besatt. Hur fan kunde jag ens tänka det? Hur kunde jag få för mig något så befängt? Hur kunde jag vara så mer än lovligt förryckt?
Mitt manus skulle jag inte ha skickat in till ett förlag utan i stället till ett sinnessjukhus, som med vändande post kunde ha bett mig att ögonblickligen infinna mig på en sluten psykiatrisk klinik. Och om det som är gjort kunde göras ogjort, hade jag mer än gärna sänt det till sinnessjukhuset av ren tacksamhet, för där skulle åtminstone mitt dåraktiga tilltag leda till någon form av reaktion, vilket är betydligt bättre än att inte få någon som helst återkoppling från förlaget. Å andra sidan, jag har full förståelse om förlaget har bränt upp mina hoptrasslade textmängder och i stället engagerat sig i andra inkomna manus som till skillnad från mitt lovar gott inför framtiden; hoppingivande manus som kan föras in under olika genrebeteckningar, vilket omöjligen låter sig göras med mitt pappskallemanus. Om man betänker att begreppet genre ytterst är ett begrepp som tillkommit för att ge läsarna vägledning beträffande innehållet i en bok, torde det var hopplöst att marknadsföra min spektakeltext i bokform då innehållet är just fullkomligt genrelöst.
För att över huvud taget tala om genre så är det alltid önskvärt att det finns en fängslande handling, starka personligheter som genomlever yttre och inre konflikter och gärna en spänning mellan goda och onda krafter. Emellertid finns inget av det nyss nämnda i mitt usla stjärtmanus, vilket jag rimligtvis borde ha upptäckt då jag sorgfälligt gick igenom det hundratals gånger innan jag begick det ödesdigra misstaget att skicka in det till förlaget. Nej, inte upptäckte jag något alarmerande i min inbilskhet, i min infantilitet, i min stormande självuppskattning. Blind var jag och för sent fick jag synen tillbaka. Och det jag nu ser med kuslig klarhet är att jag har begått litterär harakiri. Den enda fördelen med det är att jag som död litteratör satt punkt för hela mitt korrupta författarskap som saknar all form av legitimitet.
melker.garay@opulens.se
