SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 16.
Tidigare avsnitt hittas här.
16
Fulländad dussinmänniska
Jag har funderat över innebörden av att behärska det skrivna ordet. Det är min fasta övertygelse – i den mån jag är i stånd att ha övertygelser efter mitt stora fiasko – att det är omöjligt att beskriva verkligheten utan att bemästra språket. Jag talar här uteslutande om det präntade ordet; de ord som ska bistå en att nedteckna tusentals berättelser som är sammanvävda och hopfogade till ett sammanhang som bildar en vidunderlig mosaik, en spegelbild av det vi kallar livet. Därför är det ett privilegium att kunna skriva. Man får verktyget att gestalta en svåravbildad inre och yttre verklighet, och än bättre skapa nya verkligheter, enastående verkligheter, tidlösa verkligheter, där man kan överskrida de sedvanliga begränsningarna inom fiktionen och icke-fiktionen. Verktyget som öppnar för ett nytt sätt att skildra människan, världen och alltet. Kort sagt, med ett sådant privilegium kan man göra uppror mot den förhärskande narrativa tvångströjan. Ett uppror som leder in till omvälvande och inte sällan dramatiska och förtätade litterära äventyr. Sådana äventyr förutsätter givetvis att den som författar dem förfogar över en flödande fantasi, över en anmärkningsvärd inbillningsförmåga.
I mitt fall lider jag alltså av två allvarliga brister: dels en oförmåga att behärska det skrivna ordet, vilket redan torde ha framgått med all önskvärd tydlighet, dels en skrämmande brist på fantasi; jodå, det finns inte en tillstymmelse till fantasi i mitt episkt slappa manus. Ett manus som får ens tankar att vandra mot infertila vidder som breder ut sig under en kall och impotent sol som när som helst kommer att slockna för all evighet.
Alldeles riktigt, om man vill skriva något av bestående värde måste man ha tillgång till en inre ocean av magisk fantasi. Men den oceanen är fullkomligt uttorkad i mig. Ja, det råder inget tvivel om att jag inte äger någon fantasi och att jag aldrig kommer att äga någon. I grund och botten är jag en okänslig och trög stackare, en närmast fulländad dussinmänniska. För jag har ju inga idéer och aldrig får jag några plötsliga infall, aldrig i mitt liv har jag tänkt en originell tanke. Min inbillningskraft måste därmed betraktas som högst imaginär, omätbar. Och mitt manus, som jag ständigt återkommer till och gisslar er med, är det genanta beviset för att så är fallet. Trots det fortsätter jag att skriva, som om jag – med risk för att upprepa mig – vore en brutal självplågare. Omöjlig att hjälpa. En galen ordfakir. Om intet ont anande hjärnkirurger röntgade mitt kranium skulle jag inte bli överraskad om de till sin stora fasa upptäckte tusentals teckenliknande nålar sticka fram ur den sladdriga och odugliga massa som ska föreställa min hjärna, om det nu över huvud taget finns något innanför mitt kranium.