SOMMARSERIE. För de läsare som följt Opulens under en längre tid torde författaren och konstnären Melker Garay vara ett välbekant namn. Nu har vi nöjet att presentera Garays senaste roman ”Refuserat” som sommarföljetong i 25 delar. Här följer del 14.
Tidigare avsnitt hittas här.
14
Menlös diafragma
I ett naivt försök att hantera min ångest lät jag mig övertygas av min mor att uppsöka en psykolog. Jag berättade för denne kort om min litterära förlisning. Under hela min redogörelse log psykologen förnöjsamt, och jag fick det obehagliga intrycket av att denne inte lyssnade på vad jag sa. När jag var klar pekade psykologen på divanen, bad mig att lägga mig på rygg och räckte mig därefter en blå kudde som jag skulle ha vilande på magen. Jag förstod redan då att jag hade begått ett misstag när jag lyssnat på mor.
‒ Du ser spänd ut, sa psykologen och rättade till kudden på min mage.
‒ Jag är spänd, instämde jag och fäste intensivt min blick på en punkt i taket.
‒ Det är helt naturligt.
‒ Jaså, sa jag och hindrade en impuls att slita kudden i två delar.
Psykologen måste ha läst av min förändrade sinnesstämning.
‒ Jag noterar att du är lite upprörd.
‒ Upprörd?
‒ Berätta för mig vad du känner … ja släpp ut allt inom dig … låt det bara komma.
Jag sa ingenting.
‒ Vet du vad vi gör? frågade psykologen med gäll röst.
‒ …
‒ Vi ska ta och göra några andningar så att buken expanderar … det vore jättebra för dig …
‒ Men jag trodde att jag vara här för att prata om all den ångest som jag känner inför mitt gräsliga manus.
‒ Ditt manus?
‒ Jag har svårt att förstå hur min bukandning skulle kunna hjälpa mig, sa jag något ansträngt utan att släppa blicken från punkten i taket.
‒ Om du nu bara andas in i tre sekunder och sedan andas ut i fem sekunder så kommer allt att bli bra.
Jag slöt långsamt ögonen men för min inre syn såg jag den trygga aggressionshämmande punkten i taket. Så öppnade jag ögonen.
‒ Tror du på fullt allvar att jag ska ligga här och andas med buken samtidigt som jag har ett manus som håller på att tillintetgöra mig?
‒ Andas in djupt …
Det var då jag – med återhållen vrede – tog ett djupt andetag, släppte blicken från taket, försiktigt flyttade bort kudden från magen och reste mig långsamt upp. En prestation – en serie rörelser – som jag lyckades utföra med stor kraftansträngning.
– Hallå där! Lägg dig ner på divanen, tillrättavisade psykologen mig samtidigt som denne blinkade med ögonen.
I det ögonblicket brast allt.
Jag vill inte ligga på din förbannade löjliga divan med en jävla kudde på magen! skrek jag rätt upp i ansiktet på psykologen och sprang därifrån.
melker.garay@opulens.se
