POESI. Med förebilder som Aase Berg, Mare Kandre och Matilda Södergran skriver Lisa Gidlöf lyrik i sin egen rätt. Här är ett urval ur ett pågående projekt…
Ur: Intill haren
människa är att vara liten
intill den djupt sovande haren
harnos, harmuskel, harhjärta, harblod,
harvinter, harbröst, haröga, harpäls
hariga fingrar jag smeker dem mot ansiktet
jag förvandlas och förblir
i köttet, i tiden, i musklernas fäste
kring det enahanda hjärtat
jag samlar vatten i drömmen
stänker vattnet på haren
som flämtar och bits
ilskna hartass
kan jag få vila
som en människa
som en djurisk
hona
tvinna det såriga gräset
runt mina anklar
det är ett öga på himlen som betraktar
min näsa när den luktar
på harens torra päls
munnen söker efter vatten
inuti haren
de vätskefyllda blåsorna
som jag trycker mina fingrar mot
läck ut
blodblandat vatten
harens springor öppnar sig
jag håller mina händer under haren
kupar dem
dricker sedan av harens månfärgade vatten
det är ett öga på himlen som slukar mig
jag renas
jag förflyktigas
i skogen vandrar vi ut
haren smyger bakom mig
vi ska upp på högarna
betrakta det vita landskapet
molnen dova
jag går med lugna steg
i snön som inte skingras
haren är en skugga som följer mig
tränger genom mina lager av skuld
jag sätter mig på stenen
vätan absorberas i tygerna
haren i min famn
detta mjuka odödliga djur
slokar med öronen när jag klappar den
min myskanin
handen drunknar i harens pälsiga kött
jag sitter fast så
medan landskapet växer in i mig
harens öga är en spegelblank oas
jag tvättar mig i harens tårar
genom natten
genom livet
genom de monotona
sorgerna
jag är uppvuxen med människor
men tyr mig till harar
deras fräna lukter
och lugnande päls
jag vill se mig själv
som en egen människa
intill människor
som en egen hare
intill haren
jag vill kunna kamoufleras
gå vidare in i nästa liv
som om det liv jag nyss levt
bara varit en hägring
jag vill drömma mig bort
till vidder av snö
dräktiga harar och mjölkrapar i munnen
vill kyssa harens stigande lust
ge livet
exakt vad livet tål
haren är bortslängd i diket
ser på mig med nosen blänkande
skulden växer på mig som ogräs
jag kan inte klä av mig i den här ljusa natten
blickarna vandrar mellan träden
snyt mina lungor lätta igen
haren rycker och flämtar
jag står stilla, lägger handen på pannan
andas
i stackato
jag vill försvinna
som haren i jorden
det blänkande skinnet
ömma hinnor
att fläka ut
och binda ihop
info@opulens.se
