DIKTER. Vi har idag glädjen att publicera tre dikter av Carsten Palmer Schale. Det rör sig om lyrik som reflekterar över såväl språket som naturen. Med stark närvarokänsla gestaltas människans existentiella utsatthet i världen.
Felsägningar
Det finns en kör av felsägningar i varje rum. Felsägningar som vrider
sig in i varandra och komponerar nya verkligheter. Skogen förstår
vattnets virvlar, vindens byar, åskans muller. Som träd kan vi svänga
oss med våra gröna kronor. Sociala rörelser är felsägningar som går i
takt.
Pupiller
Andedräkter ur munnar med läppar av fjolårsgräs. En marsdagseld,
pupiller och otåliga katter.
Tångskogarna har börjat bubbla. De har hört ett rykte om en kommande
tid. Jag hittar till hällen med runor.
Vitmåne på senhimlen. Strax dags för klockan att stanna. Här är det
flödande varat. Nu är det flödande varat här.
När orden vi uttalar uttalas mäts tiden ut. När orden uttalas som de
gör formar vi varandra som människor. Det är detta som är livet. Det
är detta som begränsar och frigör. Det är detta som utgör
förberedelsen inför döden. Att intala, uttala och samtala är
människans predikament.
Enigmatiska fonem
Vinden viskar om andra stränder. Ibland kan man uppfatta ett ord eller
en kort fras. Närbilder från läsidan i andra trakter. Här gåtfulla
meddelanden i lovart.
Under rov och himmel vill jag skydda fjärilsvingarnas lena stoft. De
är här. De får en slängkyss genom ett nålsöga.
Vinden, ständigt denna vind, skingrar andedräkter. Vinden, ständigt
denna vind, släcker lampan jag styrslar mig fram med.
info@opulens.se
