DIKTSVIT. I dag har vi nöjet att presentera en diktsvit av Emma Eriksson Olsson. Det rör sig om dikter skriva med utgångspunkt i gamla övergivna fotografier.
Emma Eriksson Olsson är socionom och debuterade som poet 2020 med diktsamlingen Stängningsdags i mindre tätort på Smockadoll förlag. Tidigare i år medverkade hon i Opulens med en essä om Jacques Werup och Österlen. Här experimenterar Emma med texter utifrån fotografier hon köper på loppmarknader runt om i Skåne och på Tradera. “Det finns något så sorgligt i att bilderna bara blivit lämnade och nu är utan intresse för någon,” säger Emma. Det kan röra sig om någons bröllopsresa på 40-talet till New York, den allra finaste bilden som togs av någon på utflykt till havet en varm dag i maj, något år för mycket länge sedan. Och så har dessa bilder med tiden dumpats och hamnat på någon loppis. “Jag blir liksom känslomässigt tvungen att ta hand om dem och skriva om deras historier,” förklarar Emma. Det är en tilltalande tanke, tycker jag och nu kan vi också, glädjande nog, ta del av dessa historier!
CLEMENS ALTGÅRD
ENDA GÅNGEN VI RESTE, RESTE VI HIT
Älskade nog aldrig riktigt mitt eget ansikte
det var något annat med hennes
mer lejoninna än kvinna
mer en del av blåregn och syrén
men kanske minns jag fel
Ofta rörde vi oss
nära de vilda vattnen
hela dagar
föll så hala ur
våra grepp
tallbarr ljung
dina sötaktiga andetag
alldeles nära min rygg
termos vetebröd
vattenfallets tunga dån
men jag är helt tyst
knoppar skoskav
den första kärleken
vandringen
så nära
sanningen
vi någonsin kom
om kvällarna
klädde vi oss i korallfärg
såg solen sakta
tunnas ut i hagarna
Glöm alla saker jag lovade i stormen
var bara fågelsträck av löften
-redan förbi
du läste mig som man läser kärlekshistorier
som ung, skrev in dig själv i varje scen
enda gången vi reste
reste vi hit
regn drog bort och jag tog bilden
trots allt det tysta vi samlade på
Söndagarna
när jag andades i fyrkant
i väntan på din röst
om gardinen skulle hålla
för en hängning?
om jag skulle hålla
för din tyngd
mot min mage igen
vårvinter blixthalka
fortfarande hade vi samma adress
Lämnade gråten
vid diskhon
där den bor
blöt och uslig
lämnade makar
vid tvn
där de bor
formlöst tunga
ropade till havet se hit!
Vi
är systrarna av diskhon och vi vill ha mer
info@opulens.se
