DIKT. Isabelle Löf skriver förtätat i sviten den allvarsammaste leken om kroppsliga och psykologiska erfarenheter tidigt i livet. Det finns ett starkt driv i hennes dikter och en påtaglig känsla av närvaro.
den allvarsammaste leken
vintern springer ikapp oss skenet en hemlighet
som flyter in
i spröt
i håret
knastrar kammat knutet knastrar vindens
frusna fingrar
drar mig i håret
inte så det känns
som pojkhänder i gläntor
plockar mig
som en bukett av nypon
pupillpiggar vissna kinder
och bänder och viker
varje skrymsle i skogen inte så det
känns som blodet
flyter ut i armarna
ut i fingertopparna
ur armarna stannar
i ljusrosa gångar munnen full
med hårda små knoppar
*
jag kräks på vägen hem från skolutflykterna
jag vet inte
vad heter du
kammade orosknutar
fransarna hårlockarna taggar
i en ask
emaljögon under kudden
blodet uppstoppat blankt
viskar evighetsramsor högt
i sömnen
*
det är fortfarande vinter när sidenlår
i neon marscherar
ekande lena utan strumpbyxor under kjolen
för att någon ska plocka upp mig
som jag vet att man gör
med vissa flickor bara gör det
med vissa djur och skuggans flickor
plockar upp hjärtat ur magen snö
mot rå hud
trasmunnen papper babydoll
någon tar min hulkande hand
*
nålat siden mellan skuldrorna kindernas
utdragna hinnor och jag är ihålig
på madrasser
övervuxna pojkhänder
som konturer
av ett mörker
när jag inte ser
jag låtsas sova
jag känner ingenting
det bara knastrar när jag tar av sovmasken
och klibbiga rinnande hålor
vet inte
men rinner
som vinden
marscherar och skär
in i skenet flyter in
info@opulens.se
