POESI. Den här veckan återkommer Cyril Tönisberg till Opulens Prosa & Poesi-avdelning med en dikt som skildrar ett tillfälligt möte mellan två gamla vänner. Det är också en dikt om livets hårda realiteter.
Vi har tidigare publicerat Malmöpoeten Cyril Tönisbergs dikter här i Opulens, senast för drygt ett och ett halvt år sedan. Nu är det dags igen med Carlos, en dikt om ett möte med en gammal vän. Diktens jag som minns honom som “den gladaste pratkvarn jag mött” men konstaterar att vännen nu “gick omkring och bar mask” som alla andra medelålders existenser vars kroppar slits ner i livets grottekvarn. Det är tönisbergskt lakoniskt och drastiskt med en ton av melankoli.
CAROLINA THELIN
Mina texter har beskrivits som ”in your face-poetry”, ”streetpoetry”, ”Tarantino i diktform”, ”Sveriges Bukowski” samt ytterligare liknande anarkoklingande epitet.
CARLOS
En vän
som invandrat
från Portugal
för ganska länge sen
Vi spelade fotboll tillsammans
under ganska många år
Åtminstone tio
i Pildammsparken
på söndagseftermiddagarna
och ibland
på onsdagarna
också
fast då
lite senare
mer framåt
kvällen
så länge som
ljuset tillät
när folk hunnit hem
från sina jobb
de som hade jobb
det var väl ungefär
hälften
av oss
Carlos var duktig
riktigt duktig
bra på att finta
bra på att passa
bra på det mesta
inte så löpvillig kanske
Och
han hade en käft
som alltid gick
som
en skördetröska
på speed
Ibland
kändes det
som om han
snackade
och skojade
mer än
han
spelade
Och ganska ofta
när vi
spelade
i samma lag
bad jag honom
hålla truten
och börja
koncentrera sig
på spelet
istället
Visst, det här
var inte
Champions League
men
å andra sidan
inte något
kafferep heller
Och Carlos
bara flinade
och svarade
något fyndigt
eller
enligt mig
inte så fyndigt
och var
sedan
kanske
tyst
under någon
minut
eller två
Jag uppfattade
alltid
Carlos
som en
riktigt riktigt
glad skit
…
Igår
träffades vi
igen
efter att inte
ha setts
på två-tre år
(kroppar slits ner,
man tillhör
aldrig
eliten
för evigt,
inte ens
i Pildammsparkens alla-får-vara-med-arena)
på Systembolaget, Mobilia
i den stora, lilla
staden Malmö
en helt vanlig onsdag
Efter att ha inhandlat
det vi skulle inhandla
satte vi oss ner
på två av de fem stolarna
som vette mot kassorna
Det ösregnade utanför
Han frågade om Gordon
jag svarade
och berättade
om skilsmässan
Och han började
mässa
massans sedvanliga mässa
Du inte får ge upp
Du inte får deppa ihop
Du inte får supa ner dig
Och jag svarade
som jag alltid besvarar
denna typ av råd
Tja, lättare, sagt än gjort,
gamle gosse!
Människan är
ingen
livs levande
fjärrkontroll
det finns
ingen
knapp
att trycka på
som strax kör igång
“Trinny och Susannah fixar medelålders skandinaviska melankoliska mäns status på 45 minuter”
No instant fix!, Brother!
Och efter ett tag
berättade Carlos
som tagit en sen
sommarsemester
detta
Nådens år 2010
sent i månaden augusti
då det ösregnat
i nästan
en vecka
efter en riktigt varm
och skön
julimånad
att han gått igenom
ungefär samma sak
dock
i livstid räknat
för ganska länge sen
Han hade
två döttrar
numera
14 och 19 fyllda
19-åringen
som
lämnat
när det begav sig
tillsammans
med sin mor
hade han äntligen
efter många år
åter börjat få
god
kontakt med
medan
14-åringen
som
fortfarande
bodde hemma
hos honom
nu börjat försvinna
i realitetens
dimma
Han hade
senast samma morgon
frågat henne
om de skulle hitta på något
Tillsammans
denna
hans tredje semesterdag
denna melankoliska sensommar
och hon hade svarat
Visst, okej!
men
när han ringde henne
lite senare
på mobilen
hade hon inte svarat
Och när hon kommer hem ikväll
kommer hon att ljuga
om vad som hänt
profeterade han
Och jag såg
för första gången
att den glade gamängen
egentligen
inte alls var
så glad
Dessutom:
Efter lite småsnack till
kom det fram
att han
inte alls
trivdes
på jobbet
och
längtade
tillbaks till Portugal
Men fan!?
Hur
skulle han
kunna börja om
där
efter alla år
här?
Vi reste oss
och gick ut i regnet
som nu avtagit något
och bytte visitkort
Sa
att vi kan kanske kan
börja träffas
försöka komma i form
igen
kanske börja simma
på Aq-va-kul
Han hade
något slags
frikort dit
Kanske ta med Gordon
Eller
bara
ta ett par öl
någonstans
någon gång
Vi tog farväl
Och jag tyckte
att
det var riktigt sorgligt
att
den gladaste pratkvarn
jag mött
i hela mitt liv
också
gick omkring
och
bar
en mask
Jag har inte
träffat
honom
sedan
dess
Han hörde
aldrig
av sig
Det var
ömsesidigt
Ja, vad då,
bor vi i
Sverige
eller?
info@opulens.se
