DIKTSAMLING. Varje fredag i sex veckor kommer Susann Wilhemssons dikter att publiceras som en sommarföljetong.
Aprilmånadens grymmaste krig står redan här. Vårsolens kalla händer. Den leende sonens. Vid åminnets vitskimrande liljor. Det ska aldrig glömmas även om det står tomt nu. Landets liderliga gränser. Gränslandet. Tomt slagfält. Din rakbladsstämma just vid de orden. När du citerade TS Eliot utan att darra på manschetten. Och din blick som sökte min handled. Som samtidigt.
Rakbladsmunnens vassa kanter. Som sylvassa iskristaller. Utandningsluft som torr fysik. Som saltsträva nävar. Som inåtväxta. Ditt blindkrökta hjärta. Vintersolståndets kritvita aska. Och allt som blåser av nu likt måsarnas cirklande över avskrädet. Sträv kort utandning. Kaktvål.
Det var så vi talade om dödshot och luftfakturor. Gamla arbeten. Och allt som ska arbetas upp igen. Marken plöjas. Slagsåren. De underjordiska. Att de vill ha grötföda. Vi ställer ut en tallrik om kvällen för att blidka. Vi talade om det. Kapitulationens konsekvenser. Med blid och livlig värma
till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
Cirkelmunnen. Löv som blir till aska. Var finns vi nu då. I allt detta. Vad växer i oss. Vilken förklaring.
*
Reser mig upp. Skakar av dammet. Damm som dust. Som när du borstar av mjället från dina axlar.
Kliver ut och över staden. Låser upp cykeln. Svart bleck. Du låtsas inte om att det är krig. Ingen såg dig när du lämnade i (som i parentes) mörkret.
Det var något drömskt och verklighetsförankrat på samma gång. Att se fjällfenor rotera i undervattensblått kräver imaginära ögon. Jag har återtagit landen. Rekonstruerat dem. Saltstoder. Krackelerade koraller. Huggormsögon. Som små förnumstiga ettårsblickar i blötögat. Resurrection.
Vattenlanden.
info@opulens.se
