RYMDCIVILISATIONER. Max Melgar berättar för oss om en planet som präglas av en kompakt tystnad.
När planetupptäckaren Popin Coki första gången landade på den okända planeten 7&RR fick han uppleva något så skrämmande som kompakt tystnad. Han fick det obehagliga intrycket av att tystnaden i sig själv var materialiserad, som om man kunde vidröra den. Ja, otäckt var det att stå där och införlivas i den gränslöst intensiva ljudlösheten. Till saken hör att han var alldeles ensam i sin farkost när han anlände till planeten; ingen hade han att tala med, och inte blev det bättre av att farkostens radiokontakt med moderskeppet bröts i samma stund som den trädde in i planetens atmosfär.
Popin Coki stannade till vid flera olika platser på planeten med förhoppning om att höra ett ljud, men överallt var det alldeles tyst som om han hade trätt in i en livs levande stumfilm. Det fanns inte någon vind som fick träden att prassla, det fanns inget hav som rörde sig oroligt och ljudligt, det fanns inga djur som gav ifrån sig ett läte, det fanns kort sagt inget och ingen som kunde ge upphov till ljud. Eller rättare sagt fanns allt, men inte ljudet; som om livet på planeten var fullkomligt stumt.
Coki misstänkte i början att han hade blivit döv, men så var det ju inte. Sant var dock att det måste finnas något på eller i planeten som liksom slukade alla former av ljudvågor alternativt att luften saknade atomer som var kapabla till att sprida vågor av ljud. Det fanns även en annan eventuell förklaring som Coki funderade allvarligt på, nämligen att hans öras känsliga hårceller hade blivit oförmögna att böja sig, som om att något på planeten hade en förstenande effekt på cellerna så att de omöjligen kunde skicka några nervimpulser till hjärnan.
Men han tyckte att hans förklaringar inte riktigt höll, vilket också stämde om man bortser från hans funderingar om att något slukade alla ljudvågor. Ni förstår, under en av sina resor upptäckte Popin Coki något mycket besynnerligt. Långt ner i en gigantisk ravin, på en stenig och torr terräng kunde han se ett svagt gulfärgat öronformat mjukt objekt vars storlek motsvarade tre fotbollsplaner! Ett objekt som dessutom tycktes leva, ja andas. Coki tvekade först att landa på öronformationen men så bestämde han sig för att göra det. När han steg av sin farkost så noterade kan mycket riktigt att objektet han stod på var mjukt; det var som att gå på en spänstig gummiyta.
Försiktigt gick han på den elastiska ytan och tog sig snart fram till öronobjektets centrum som utgjordes av en öppning vilken tycktes leda ner i en gång som var bevuxet av en tunn blå mossliknande substans. Ju närmare han kom fram till hålet desto tydligare kunde han till sin häpnad uppfatta ett slags svischande ljud som om alla ljud sögs in i hålet; som om i djupet av hålet fanns ett slags vakuum-organ som ivrigt sög i sig varje ljudvåg på planeten. Vår Coki undrade till och med om det inte var så att den väldiga öronformade organismen levde på ljudvågor, vilket skulle förklara ett och annat.
Senare skulle det visa sig att när en för ändamålet skapad rymdsond scannade av planeten så upptäckte man åtta kolossala öronformationer som tycktes stå i förbindelse med varandra trots att de geografiskt befann sig långt ifrån varandra; de var placerade på planeten i en perfekt matematiskt regelbunden oktogon som om varje enskild mjuköras position optimerade deras inbördes relation. Och med sondens hypersensibla instrument kunde man konstatera att de inte bara effektivt absorberade allt ljud på planeten utan att de även kommunicerade med varandra genom underjordiska finlemmade och milslånga tentakler.
Planetupptäckare Popin Coki förärades av det galaktiska rådet en två kilo tung och skinande guldmedalj för att han funnit den tysta och öronbestyckade planeten, och dessutom – till upptäckarens stora glädje – bytte man namn på planeten till CÖ, som står för Cokis Öron.
info@opulens.se
