RYMDCIVILISATIONER. Max Melgar berättar för oss om något så underligt som en livs levande röd ballong.
Roco Toco är ett namn att lägga på minnet. Det var nämligen han som stal det intergalaktiska rymdrådets påkostade hyperfarkost och reste till Vintergatans centrum, närmare bestämt till Sagittarius A*– det supermassiva svarta hålet, 26 000 ljusår från jorden. Stölden fördömdes av samtliga rymdcivilisationer men när Roco Toco började skicka häpnadsväckande bilder och ljudupptagningar till rymdrådet via små rundstidstunnlar förbyttes civilisationernas ilska till hyllningar och glädjerop; och en och annan namngav vägar, sonder och lite annat till just namnet Roco Toco, och det finns även ett poem uppkallat till hans ära; titeln är Toco Go All In.
Det som dock prisades och hyllades mest var hans otroliga upptäckt av en röd och livs levande ballong som var fjärde månad sugs in i det svarta hålet för att sedan – detta är faktiskt sant – slungas ut ur samma svarta vortex. Roco Toco skriver i ett telegram, som han för övrigt inte visste om det skulle ”framföras som sång eller dikt”, att han var ”helt förstummad och andligt förstenad” när han såg ballongen, vars storlek är en femtedel av månens storlek, komma farande i en rasande fart ut ur det svarta hålet. Han skriver även – och detta är det mest anmärkningsvärda – att han på avstånd, med farkostens AI-sofistikerade elektroniska instrument, kunde notera att ballongens yta bestod av hudceller!
Det som var – om möjligt – än mer remarkabelt var att han kunde konstatera, efter att under 14 månader ha cirkulerat runt hålet i 0,12 % av ljusets hastighet, att ballongens celler genomgick en föryngringsmetamorfos varje gång den slungades ut ur hålet. Det finns en serie extremt högupplösta bilder där man tydligt ser hur cellerna ser ut före och efter insugning; de gamla cellerna hade på ett egendomligt sätt ersatts av unga friska celler. Visserligen åldras de nya cellerna snabbt men när det har gått fyra månader väljer ballongen att återigen uppslukas av hålet. Det vi talar om är en evig ungdom, ett liv som vägrar att dö, en organism som inte förstår varför den ska behöva dö.
Det är naturligtvis viktigt att nämna att det är minst sagt otroligt att ballongen inte kollapsar i det svarta hållet. I normala fall krossas allt, till och med atomer med dess elektroner, protoner och neutroner, men uppenbarligen är ballongen i fråga förskonad från denna ödeläggelseprocess. Hur detta är möjligt är än så länge oklart, men enligt vissa teorier så kan ballongen var ett slags frö till ett nytt universum som har oanade inneboende krafter och att det svarta hålets singularitet har en repellerande effekt på ballongen, på grund av att vi har just att göra med ett icke förlöst universum.
Det råder inte brist på förklaringar, som till exempel att den organiska ballongen på något sätt agerar i sitt ofödda universumtillstånd i ett kvantmekaniskt fält där tiden pendlar mellan det som varit och det som ska komma, det vill säga att ballongen gör sina återkommande tidsresor för att hålla sig ung och sund. Hur som helst fortsätter Roco Toco att transferera bild- och ljudfiler till det intergalaktiska rådet, och vad anbelangar ljud ska här nämnas att ballongen ger ifrån sig ett ljud som påminner om hjärtslag vilka visar sig bli alltmer oregelbundna och mindre distinkta ju äldre ballongen blir, men när ballongen återuppstått ur det svarta hålet – föryngringskällan – är dess hjärtslag intensiva och kraftfulla, som om den var glad över att återigen ha trätt in i ett kosmos som pulserar av ljus och liv.
Roco Toco tycks även han fått ett stänk av föryngringen, och på en selfie som han skickat ser man – till mångas förvåning – en pojkscout med ett klurigt leende, som om han blivit medveten om att han trätt in i ett tillstånd där ordet åldrande inte längre behövs för hans vidkommande. Hans intellekt förefaller dock inte ha genomgått någon regression förutom det att hans ivägskickade telegram till det galaktiska rymdrådet nu förefaller mer avspända och rent av spjuveraktiga.
info@opulens.se
