PROSA. I dag har vi nöjet att presentera två noveller av Oliver der Nederlanden.

Oliver der Nederlanden har på sista tiden börjat skriva noveller efter att tidigare arbetat med andra medier; bland annat teckning, måleri, foto och film. Han har även skickat sina noveller till olika förlag och hoppas få ihop tillräckligt med noveller till en novellsamling så småningom. Det kreativa upptar Oliver der Nederlandens fritid men han försörjer sig på ett vanligt lönearbete.

I sitt skrivande utgår Oliver der Nederlanden mycket från sina egna erfarenheter och det han känner till. Utifrån det skapar han sedan dramaturgi med en twist. Nu är vi glada över att få presentera två av hans noveller. ”Södertälje är inte Stockholm” är en omarbetad version av en tecknad serie som han skapat tidigare men inte fick publicerad.. Oliver der Nederlanden tycker om att återanvända gamla idéer som han prövat tidigare, Han gillar det lite pretentiösa i detta.

CAROLINA THELIN

Södertälje är inte Stockholm

Vi hade inte träffats på flera år. Inte sedan vi hade avslutat våra studier på den där medieutbildningen ute i Tyresö i slutet av 00-talet. Den enda kontakt vi hade haft genom åren var sporadiska messengerkonversationer på Facebook där flöden med födelsedagar och meningslösa statusuppdateringar flimrade förbi som hastigast. Så hörde jag av mig en dag och föreslog en öl. Han nappade direkt. Vi bestämde oss för att träffas på Söder. Vad kan det vara, tio år sedan sist? Tiden flög verkligen förbi och jag kunde inte fatta att det hade gått så många år. Jag frågade mig flera gånger i veckan, hur många av oss som jobbade kvar i branschen? Jag hade egentligen ingen aning. Dom flesta hade jag tappat kontakten med helt.

 Jag tog pendeln från Södertälje. Det var en fin dag. Vid Södra station gick jag av och gick uppgången mot Fatbursparken. Det var sommar och träden stod i blom. Vi hade bestämt träff på Hellströms, en sunkpub inte långt ifrån stationsutgången. Men dom hade uteservering och det var i alla fall något. Jag kom fram till baren och ställde mig att vänta en bit utanför. Stället var halvtomt och det satt några enstaka vilsna själar utplacerade vid borden och väntade på bättre tider. Förbi mig cyklade Foodorabud, självupptagna stockholmare och barnfamiljer. Eller så promenerade de i ett högt tempo. Allt i det fina sommarvädret. Plötsligt hörde jag en röst jag kände igen bakom mig.
                      ”Nämen tjena Petra!” Jag vände mig om och där stod han. Mats. Med sitt långa ljusa hår, stora kropp och vakna ögon välkomnade han mig med öppna armar.
                      ”Heej!” sa han bara. Vi möttes och omfamnades i en kram som varade i någon minut. Han sa kort ”Det var inte igår direkt”.

Vi satte oss på pubens uteservering och beställde in varsin öl. Luften var ljummet varm och det kändes trevligt att få sitta ute så här på eftermiddagen. Jag visste att Mats var en person som gillade att prata och att han skulle tala vitt och brett om allt möjligt. Vi fick in vår första runda.
                      ”Jag har slutat med film nu. Men jag höll på ett bra tag.” Började han när han precis greppat sin öl, ”Jag körde på tillsammans med brorsan. Vi kunde dra in en hel del stålar faktiskt. Tjugo lax på ett jobb.”                                            
                      ”Men ni måste väl ändå ha haft omkostnader?” ifrågasatte jag.                               ”Hahaha, vadå det var ju bara kameran…” skrattade han, ”Men till slut orkade jag inte mer. Det blev för jobbigt och tungt.” Jag såg hur Mats fick något sorgesamt i blicken. ”Och sen fungerade det inte så bra att samarbeta med min bror.” Han sneglade mot mig för att få någon form av bekräftelse, men jag gav inte ifrån mig en min.
                      ”Det sista bröllopet vi filmade, det blev helt enkelt ett helvete. Och så fick vi ha att göra med en massa jobbiga människor förstås.” Han borrade ner händerna i ansiktet, ”Alltså jag förstår inte hur man står ut med att hålla på så där år efter år. Det finns så många idioter därute.”
                      Jag tog en sipp av min öl. Den var inte jättegod direkt, men definitivt drickbar. ”Tell me about it!” svarade jag kallt.
                      ”Verkligen! Och grejen är att dom aldrig vill betala. Och har en massa konstiga idéer om vad de kan få för pengar.” Han suckade, ”Så nu har jag lagt ner allt det där. Jag har sadlat om och blivit byggingenjör. Fick tips om en utbildning på Nackademin.” Han tog ännu en klunk av sin öl och spejade ut mot det omgivande torget.
                      ”Men brorsan fortsatte. Han är ganska framgångsrik. Han är i USA just nu.” Jag anade ett sting av avundsjuka när han nämnde sin bror igen, ”Men vi behöver inte bara prata om mig hela tiden. Vad gör du nuförtiden?”
                      ”Jag har pluggat en massa”, sa jag kort utan att gå in på några detaljer.
                      ”Okej!” han tittade på mig med ett visst intresse, ” Du borde också söka till Nackademin!”
                      ”Nja” hasplade jag ur mig, ” Jag har lite trådar ute”
 Nu hade Mats fått något nästan religiöst i blicken. Han pekade med sitt ena finger och tittade storsint på mig medan han fortsatte, ”Jag ville ha en utbildning med garanterad avkastning. Därför rekommenderar jag deras ingenjörsutbildning. Alla som gick ut med mig fick jobb.”
                      ”Men jag har redan pluggat en massa…” försvarade jag mig.
                      ”Finns inga men! This is the way to go.”
Jag försökte hitta något sätt att bita av samtalet eller leda in det på ett annat ämne. Det var tyvärr inte så lätt så jag lät det bero. En pinsam tystnad uppstod medan vi satt och tittade på förbipasserande södermalmsbor som obekymrat gick ut och in från Fatbursparken i somriga outfits.
                      ”Men du var bor du nu förresten? Du sa när vi skrev på messenger att du flyttat tillbaka till Stockholm?” sa Mats efter en längre stunds tystnad för att fortsätta samtalet.
                      ”Jag bor i Södertälje.” Han tittade på mig med en nästan sorgesam blick och svarade: ”Södertälje är inte Stockholm!”

                      Det var som att luften gick ur samtalet kort därefter. Det fanns inget mer att säga. Eller framför allt hade Mats sagt sitt. Sista halvtimmen satt han mest och petade på några sårskorpor på sin arm och drack klunkar av ölen, medan han halvt sporadiskt fortsatte berätta om sin tillvaro som omskolad byggingenjör. Till slut sa han att han var tvungen att hämta sin bil vid ett parkeringshus på Medborgarplatsen. Vi bestämde oss båda för att lämna uteserveringen och gick ut mot gatan för att ta farväl.
                      ”Det var verkligen kul att se dig. Det var längesedan sist.”
                      ”Det kan man säga.”
                      ”Det får inte dröja så länge till nästa träff”, avslutade han. Jag fick ytterligare en snabb kram, sedan försvann han iväg nästan som en herrelös hund förbi parken. Jag mindes att jag alltid tyckt om honom, men att han samtidigt var lite egen. Så vände jag mig om och promenerade iväg mot pendeltågsstationen. Det var över en timmes resa hem till Södertälje från Stockholm.

 När jag satt på väg hem i pendeltåget och färdades förbi bostadsområden, villaområden och skogspartier och ännu mera hus så funderade jag över den tid som flytt. Att så mycket hade förändrats. Men Mats såg likadan ut. I pendeltåget var det tomt, det verkade inte röra sig så mycket folk ute – de flesta stockholmarna hade förmodligen tagit semester för att fly landet. Bara några enstaka personer satt utplacerade på fyrsitsarna medan en tiggare gick runt med en pressbyråmugg och försökte få folk att skänka några slantar. Jag funderade på hur Stockholm hade förändrats under de år jag inte hade bott i staden. Och enligt Mats sätt att se det var jag mest en övervintrad turist, så frågan var om jag någonsin skulle lära känna Stockholm igen.

Vid Östertälje station gick jag av och promenerade de tjugo minuterna det tog att ta sig hem till min hyreskasern. Solen var på väg ner och himlen började mörkna något med en gulaktig ton, så som den kunde göra en klar sommardag.

När jag kom hem satte jag mig framför tv:n och försökte skölja ner dagens intryck. Det var alltid väldigt speciellt att träffa Mats. Man kan säga att han var en intressant karaktär: både en egocentriker och en världsförbättrare på samma gång. Och man var oftast lika utmattad efter varje möte. Samtidigt var det något spännande över hans entusiasm och driv som smittade av sig. Och hans vilja att komma med nya infall. Som vanligt var han den som tog mest plats och pratade på om sitt, och när han lommade bort mot Medborgarplatsen kunde jag inte låta bli att fundera över om jag ännu en gång slösat bort min tid.
                     

Klockan hade närmat sig tolv och det gick mest skit på tv:n. Jag satt uppe och kollade på ännu en repris av Two and a Half men. Ett av de gamla avsnitten där Charlie Sheen ännu inte hade ersatts med Ashton Kutcher. När ännu en reklampaus startade kände jag att det fick räcka. Jag stängde av dumburken, klädde av mig och gick i säng. Jag funderade lite kring det sista som Mats hade sagt innan vi skildes åt. Det får inte dröja så länge till nästa träff. Förmodligen hade han helt fel i det påståendet. Det skulle dröja minst tio år tills vi sågs igen. Minst.

Budapesttårtan

Han började tjata redan när de kommit innanför dörren. De hade åkt via riksvägen från angränsande Västertälje och fickparkerat utanför boendet. De hade tagit den yngre broderns gamla Volvo Kombi och resan hade förflutit smärtfritt, seglande förbi asfalten i det milda vårvädret. Nästan omgående när de kom in på stödboendet möttes de av en uppriven Fredrik. Mamman och lillebrodern försökte lugna ner honom. För ögonblicket hade han fastnat i ett tvång han inte kunde ta sig ur: huruvida han verkligen var 172 eller 169 cm lång och om hans far kom från Latinamerika eller egentligen var en massaj från Afrika. Den allmänna irritationen och uppgivenheten följdes snabbt av några regelrätta utbrott och stämningen började kännas tung och klaustrofobisk. Till slut var mamman och brodern tvungna att lämna honom för att han skulle komma ur sitt upprörda tillstånd. De sa till honom att de skulle ta en kort promenad så att han kunde lugna sig lite.

De tog sig från boendet och började gå in mot den lilla stadskärnan. Staden kunde inte mäta sig i storlek med Västertälje, men det var en söt liten ort som hade sin charm och låg alldeles vid vattnet. Tanken var att köpa något att fika, så att de kunde ta med det tillbaka till boendet och storebrodern, när han förhoppningsvis blivit mindre kolerisk. De gick förbi ett par butiker tills de kom fram till ett inbjudande snabbköp. Det var en Ica Supermarket som låg insprängd vid ett torg. Där botaniserade de bland bakverken och bestämde sig för att köpa en budapesttårta. De såg även till att köpa med lite andra sötsaker.

Efter att inhandlat tårtan och desserttillbehören så bestämde de sig för att gå en runda genom staden. De gick förbi stranden och tittade på änderna som guppade längs strandkanten. Som liten hade lillebrodern älskat att titta på änder som flöt runt i vattnet eller vaggade i gräset. De slängde till dem lite bröd, innan de fortsatte vidare. Strax insåg de att de var tvungna att vända tillbaka till storebrodern, så att han inte skulle bli för upprörd igen. De kom åter till stödboendet beredda att konfronteras med sitt öde.

 Fredrik var nästan i samma upplösningstillstånd som de lämnat honom i.

“Var har ni varit!”, röt han det första han gjorde, innan de ens hunnit innanför dörrposten.

De bägge familjemedlemmarna försäkrade honom att de lämnat honom så att han skulle kunna lugna ner sig, och hade även hunnit köpa med lite sötebröd. Diskussionen eskalerade och lillebrodern såg sig nödgad att lämna lägenheten. När han gick från stödboendet hörde han skrik och tillrop från broderns rum, han hoppades att det inte skulle bli ett alltför allvarligt läge.

Han gick tillbaka till bilen och satte sig i förarsätet för att vänta in modern. En halvtimme gick, en timme och snart hade två timmar passerat. Så kom hon äntligen ut och mötte upp honom vid bilen. Hon öppnade och satte sig i passagerarsätet bredvid honom. Han satte i nyckeln i tändningslåset och gjorde sig redo för att åka hem. Så vände han sig mot henne och tittade in i det något sammanbitna ansiktet.

                      “Hur gick det?”, undrade han kort.

                      “Jo det gick okej. Han lugnade ner sig till sist och vi kunde sätta oss att fika.” sa modern något matt. “Jag hann bara ta en bit av Budapesttårtan innan han tryckte i sig hela bakverket. Sen blev han snabbt illamående och var tvungen att spy. Och han bad mig gå”

Lillebrodern drog i tändningslåset så att bilen startade. De for iväg i hans gamla Volvo Kombi, tillbaka till Västertälje. En positiv tanke som upptog honom var att Budapesttårtan inte gått till spillo.