LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera två dikter av Sonja Josipovic.
Sonja Josipovic är poet, författare, frilansjournalist och psykolog. Hon hade många års
erfarenhet inom skivbranschen i sitt hemland men när hon flyttade till Stockholm. För tio år sedan lämnade hon jobb och karriär bakom sig på Balkan och började om från början. Josipovic visste att hon en dag skulle skriva på svenska, men vägen dit var fylld av motstånd och utmaningar. Nu har dock hennes starka vilja och kärlek till skrivandet lett henne till de dikter hon skapar idag.
Så här beskriver hon själv sitt skrivande: “Mina första dikter skrev jag som sjuåring och sedan dess har jag aldrig slutat skriva. Inspiration finns överallt – den gömmer sig i en människas blick, i vågor, i regndroppar, i en liten obesökt gata, i nattens tystnad, i doften av te… Som psykolog älskar jag mest att skriva dikter om oss människor. Varje människa är mer eller mindre en gåta – för andra men också för oss själva”.
Nu är vi glada över att få presentera två av Josipovics dikter här i Opulens.
CAROLINA THELIN
I varje gryning
Det finns något väldigt vackert i varje gryning
när mörkret och ljuset dansar sin dans.
Efter detta mirakel mörkret försvinner,
och ljuset bär alltid med sig en ny chans.
Det finns något väldigt vackert i dessa stunder
när luften fortfarande är fylld av andras drömmar.
Varje gata viskar olika berättelser.
Hoppet belyser alltid alla gryningar.
Det finns något väldigt vackert i livet
som fortfarande envist öppnar mina ögon
och visar mig var min plats är i världen.
Livet vet bäst vad som kommer att hända imorgon.
Spegel
Allt har förändrats över en natt.
Jag ser idag en främling i spegeln,
en person som är trött och svag,
som har alla vanor, jag inte gillar.
Allt har förändrats inom väldigt kort tid.
När jag tittar i spegeln ser jag inte mig.
Eller kanske är detta mit riktiga jag
som ville visa sig, men som jag alltid vägrade se?
Allt har förändrats över en natt.
Jag står vid spegeln och funderar vem är jag…
Vem är den slitna figur som stirrar på mig?
Varför undviker jag att se dessa trötta ögon?