PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden presenterar vi en satirisk novell av Herman Kringlund. Det rör sig om en allegori över den svenska Nato-processen.
Herman Kringlund och är född och uppvuxen i det lilla samhället Floby i Västra Götaland. Han har skrivit i flera år och blev nyligen färdig med sin första roman. Hans publicerade verk är en engelskspråkig novell och en analyserande text om valet i Nicaragua.
Det har gått drygt ett halvår sedan Sverige blev medlem i Nato och med lite distans till Nato-inträdet har Kringlund skrivit Den Skrattande Kon, en satirisk och allegorisk novell om Sveriges Natoprocess. Den utspelar sig på en grundskola någonstans i Sverige och följer femteklassaren Elliot Granhedens desperata försök att bli medlem i AMeM (Alliansen Mellan Mellanstadieelever) – något som blivit en angelägenhet sedan ett stort krig mellan sjunde- och åttondeklassarna brutit ut på skolans fotbollsplan.
Många ämnen får plats i satiren som alltså reduceras till en grundskolenivå, såsom Putins krig i Ukraina, Wagnergruppen, Madridavtalet, Peter Hultqvists brutna löfte, den envise Erdogan, terroristlistan, Bülent Kenes-fallet, Rasmus Paludan, Ulf Kristerssons Budapestresa, Sveriges dyrköpta eftergifter och den sargade Sverigebilden, och mycket annat.
Vi har nu glädjen att presentera en förkortad version av novellen. Kringlund kallar den Förloppet, en synonym till Processen, vilket givetvis refererar till ”Nato-processen” samt till Franz Kafka. Kringlund tyckte att titeln passade bra med tanke på hur osannolik och mardrömslik Nato-processen var och med vad som händer i hans berättelse.
CAROLINA THELIN
Förloppet
Sent i november det året kom den till slut; dagen då allt på skolan skulle förändras och inget skulle bli som förr. Klockan ringde, och Elliot Granheden gick ut från klassrummet och upp till andra våningen. Genom fönstren i den övre korridoren såg han hur det redan hade börjat. Två, fyra, sju, tolv, tjugo, femtiosex… Hur många var de egentligen, de åttondeklassare som marscherade över skolgården, in på den översnöade fotbollsplanen? Lite längre bort, bakom målet på andra sidan planen, stod en pojke från sjunde klass. Pojken stirrade på mobben, och trots att han stod där alldeles själv såg han inte rädd ut. Åttondeklassarna intog planen. De höjde sina pinnar och hockeyklubbor i luften, och sen signalerade Alec Österberg, åttornas obestridde ledare, att de skulle gå till attack.
Max, en av Elliots klasskamrater, kom gåendes i den övre korridoren. ”Har du sett?” sa Elliot.
”Ja. Jag har sett det ett tag, nu.” Max gillade att prata på det där sättet, som om han redan förutsett allt som skulle hända på skolområdet. ”Det blev tydligt att det skulle leda till det här redan när Alec ryckte upp växterna i sjuornas kolonilott i våras. Minns du? Han skulle ju börja odla rödbetor där i stället, eftersom åttornas lott hade rödbetor och rödbetor var bättre både för lotten och för alla som gillade rödbetor lika mycket som Alec gillar dem, och fick lotten själv välja så skulle den säkert vilja ha rödbetor satta i si- Oh my God, Elliot! Kolla!”
Åttondeklassarna hade nu hunnit så långt att de bara var ett futtigt snöbollskast bort från den ensamma pojken bakom målet. ”Han kommer dö!” sa Elliot. ”De kommer döda honom!”
”Nej, kolla där, menar jag!”
Som om något exploderat på fotbollsplanens långsida vändes åttondeklasshuvudena snabbt åt höger. Och där, genom en maska i stängslet, sprutade det ut vrålande sjundeklassare, som om de var strömmen från en vattenledning någon slagit en yxa i. Det var inte bara åttondeklassarna som såg ut att vara tagna på sängen, utan alla de som nyfiket tittade ut genom de andra fönstren – elever, lärare, vikarier, kuratorer, mattanter – såg lika paffa ut. Snöbollarna och stenarna haglade ner över åttondeklassarna, och de tvingades söka skydd borta vid avbytarbåsen på andra långsidan. Många av dem föll, och väl i skydd såg sig Alec Österberg omkring och höll på att koka över av ilska. Inte för att Alec brydde sig om någon klasskamrats välmående, men för att han nu snuvats på stunden, den så efterlängtade stunden han föreställt sig under så lång tid; den då han skulle komma hem i triumf redan samma dag, och gratuleras av sin pappa och sina farbröder, som alla skulle klappa honom på axeln och skojboxas med honom, och säga att han nu visst var en stor kille. En riktigt, riktigt stor kille.
***
Vid middagsbordet den kvällen satt Elliot bara och petade i sin spaghetti med köttfärssås. Dagens händelser hade fått honom att börja tänka i banor han inte behövt tänka särskilt långt i tidigare, och dessa tankar hade förstört matlusten. Tänk. Tänk om åttorna börjar ge sig på elever från andra skolklasser? Tänk om det blir som när Alecs pappa och farbröder gick på högstadiet? Tänk om, bara… Till slut kanske man ändå borde… Elliot stirrade ned i sin tallrik. Han märkte att han hade delat upp sin portion i två lika stora delar.
”Jag har tänkt på en sak,” mumlade Elliot.
”Vadå, gubben?” frågade Pappa Granheden, medan Pia och Jackie, Elliots äldre systrar, fortsatte tjattra med varandra.
”Att gå med i AMeM.”
Gafflar, knivar och hakor föll i bordet. Systrarnas ögon riktades mot Elliot. ”AMeM?” sa äldsta systern Pia. ”Pratade vi inte om AMeM så sent som förra veckan? Och sa jag det då inte så att alla hörde mig klart och tydligt: att jag aldrig kommer stå bakom att något av mina småsyskon ansöker om medlemskap till någon löjlig allians, allra minst till AMeM?”
”Ja, det sa du,” sa Jackie. ”Du sa: ’Elliot, du vet mycket väl var jag står, och så länge jag kan påverka dina beslut, så blir det inget medlemskap i AMeM. Jag säger det här och nu: jag kommer definitivt aldrig låta dig springa iväg och ansöka om ett medlemskap i AMeM. Jag kommer äta upp min egen sko – sulan och hela skiten – innan jag låter en sådan sak hända. Det kan jag garantera alla!’ Så sa du.”
”Så sa jag, alltså,” sa Pia. ”Och varför pratade vi om AMeM den gången? Var det något om Österbergare? Om rödbetor? Hursomhelst höll du ju med mig om att AMeM inte kunde lösa skolans problem, Elliot. Så vart kommer det här ifrån?”
Elliot berättade vad som hänt under dagen. Efteråt satt Pia i tystnad och slurpade i sig det sista av sin spaghetti, medan Jackie uppmanade Elliot att trots allt tänka igenom det där med AMeM grundligt, då det var ett stort och oåterkalleligt beslut som för Elliots bästa skulle kräva många överväganden. Men Elliot bara låtsades lyssna på sin storasyster, och till slut lämnade han bordet, och han lämnade sin spaghetti med köttfärssås orörd, i två delar.
***
Elliot kom till skolan tidigare än vanligt dagen därpå, men redan då hade våldsamheterna börjat ute på fotbollsplanen, eller så hade de aldrig tagit slut under gårdagen. Elliot skyndade sig in genom entrén. Han mötte Max i korridoren, och berättade för honom om sina AMeM-ambitioner. Max mottog Elliots besked med glädje, och bjöd in honom till det AMeM-möte som skulle hållas i matsalen samma dag.
”Härmed förklarar jag årets fyrtiosjunde AMeM-möte öppnat!” DUNK! Cynthia slog AMeM-klubban i bordet, så hårt att tallrikarna skallrade. ”Närvarande medlemmar vid dagens möte är undertecknad, Vilgot, Theodora, Max, Stella och Kenny. Vidare till dagordningen, då. Förutom den mest uppenbara diskussionspunkten; det fullskaliga krig som brutit ut på fotbollsplanen, ska även två aspirerande medlemmar – Elliot Granheden och Jimmy ’Sola’ Jonsson – diskuteras.
Sola bodde på samma gata som Elliot och de hade känt varandra sedan barnsben, men de hade vuxit upp till två omaka pojkar, och nu umgicks de sällan på fritiden. Trots det tyckte alla inblandade att de lika gärna kunde betrakta pojkarnas ansökning som gemensam, då de ju tänkt likadant, och ansökt samtidigt.
”Jag utgår från att ni redan har en viss vetskap om vad det är vi gör,” fortsatte Cynthia, ”men låt mig ändå ge er den sedvanliga introduktionen. Alliansen Mellan Mellanstadieelever, AMeM, grundades för länge sedan som ett naturligt svar på de hot som fanns mot våra dåtida mellanstadieelever. Dessa hot kom huvudsakligen från dåtidens niondeklassare, ledda av brödraduon Eddy och Dante Österberg. Då som nu handlar det om en högstadieklass ledda av en eller flera härsklystna sociopater som vill vinna inflytande hos – ibland till och med ta kontrollen över – andra skolklasser genom hot, manipulation och terror. Berättelserna från den tiden rör mellanstadieelever som fick tänderna utslagna, eller tvingades äta gräs, eller tvingades dricka hembränd sprit ur tratt, eller tvingades ’prata rätt’ om Österbergarna! Vad skulle man på individnivå kunna göra mot detta, om oturen kom till en själv? Vad skulle man kunna göra när lärarna, då som nu, bara stod vid sidan och lät det hända? När de, då som nu, inte gjorde mer än att fördöma beteendet, och när det gamla uttrycket ’ett fördömande är som afrodisiakum för en Österbergare’ var lika relevant då som det är nu? Ingenting, är svaret! Men, ett – nästan – helt mellanstadium skulle kunna göra någonting. Blotta vetskapen om vad konsekvenserna av hot och terror skulle kunna leda till i framtiden, skulle åtminstone kunna få fienden att tänka efter innan utförandet.
”Vårt emblem, den tolvsidiga stjärnan, representerar både de tolv mellanstadieelever som grundade AMeM, och de tolv art-”
”Hoppa till fördraget nu,” avbröt Max. ”Lunchrasten är inte hur lång som helst.”
”Jag skulle ju precis komma dit!” Cynthia lade håret bakom örat. ”Grunden för AMeM utgörs av Träslöjdsfördraget, ett fördrag om 12 artiklar som undertecknades i träslöjdssalen den 4 janu-” Cynthia avbröt sig själv. Hon började mumla genom artiklarna. ”Artikel 1: Vi ska i första hand lösa konflikter med fredl… bla-bla-bla… Artikel 6: Vi ska börja träna på gym för att bygga upp mus… fla-fla-fla… Här! Artikel 9: Vi är överens om att ett angrepp mot en eller flera av oss skall betraktas som ett angrepp mot oss alla, och vi är följaktligen överens om att var och en av oss, om ett sådant angrepp äger rum, skall bistå den eller de som blivit utsatta för angreppet genom att omedelbart, enskilt och i samråd med övriga medlemmar, vidta de åtgärder som anses nödvändiga för att återställa och upprätthålla säkerheten på mellanstadiet. Och det är den här artikeln, den nionde, som är kärnan i AMeM. Det är den vår trygghet och frihet här på skolan vilar på. Ja, Elliot?”
”Och vad skulle hända om man blir relegerad till följd av att ha försvarat en annan AMeM-medlem? Kanske en medlem som… Ja, en medlem som Joakim Roder, till exempel?”
”Din fråga besvaras av den efterföljande artikeln. Artikel 10: Varje medlem skall med stolthet ta de konsekvenser som nödvändiga åtgärder i Artikel 9 kan tänkas leda till. Där ingår akuta sjukhusbesök, utskällningar, och ja, till och med det allra yttersta – relegering.”
”Om man relegeras är det ju över,” sa Sola.
”Korrekt,” sa Cynthia. ”Relegeras man är det ju över. Alltså får man bara relegeras för en endaste sak. Som medlem i AMeM måste man vara beredd på att den ’saken’ kan vara en medlem man kanske inte är bästa kompis med. Fler frågor? Annars ska jag bara läsa den sista artikeln, och sedan ombeds icke-medlemmar att lämna bordet och komma tillbaka måndag morgon. Artikel 12: I sann alliansanda skall inga nya medlemmar antas till AMeM utan samtliga AMeM-medlemmars godkännande. Men det ska så klart inte vara några problem. Det står givetvis i alla medlemmars intresse att stärka vår allians.” DUNK!
***
Under helgen fick Elliot motta flera sms från dolda nummer. Provokatör! Dra tillbaka du-vet-vad! Tänk igenom dina val riktigt noga! När han gick till skolan på måndagen drömde han sig bort till de gamla tiderna då livet var enkelt och fritt från hot, men verkligheten örfilade honom till slut när han kom in på skolområdet och såg fotbollsplanen. Han gick in i matsalen så som han blivit tillsagd, och om inte krigsscenerna redan slagit tillbaka honom in i verkligheten, så gjorde definitivt Max och Cynthias allvarsamma matsalsblickar det.
”God morgon, Elliot,” sa Cynthia. ”Tack för att du kom. Det är så att vi samlade samtliga AMeM-medlemmar under helgen för att diskutera din och Solas ansökan. Alla var jätteglada över att ni vill gå med och så, alltså verkligen jätteglada, men två medlemmar, Robert Lys och Joakim Roder, motsade sig er ansökan.”
”Va? Varför?”
”Ja, i Roberts fall lade han bara ner sin röst, helt enkelt. Han såg allmänt oengagerad ut under omröstningen, och han gav aldrig någon konkret anledning till varför han inte hade räckt upp handen. Men i Jockes fall är det desto tydligare. Han skrev den här listan till dig.” Cynthia vecklade ut en lapp. På den skrynkliga lappen stod två punkter skrivna i tjock, svart tusch.
1 – SLUTA HJÄLPA SKURKAR!!!
2 – VARFÖR FÅR JAG INTE VARA MED PÅ SKYTTE???
”För att förtydliga,” fyllde Max i, ”så verkar det där med ’skurkar’ ha att göra med det arbete din pappa gör på Krusbackaskolan.”
”Elliot,” sa Cynthia, ”se till att tala fram en lösning med din pappa. Och snälla, ta ett snack med din morbror också. Jocke måste få tillträde till skytteklubben.”
”Aldrig!” sa Elliot. ”Du vet ju vad Jocke gör med sin luftpistol. Morbror Ulrik har tydligt sagt att det man lär sig på klubben bara får användas för tavelskytte och tävlingar. Tycker du att det skulle vara rätt att lära Jocke att sikta bättre, så att de stackars ekorrar och fridlysta fåglar han skjuter prick på sk-”
”Vi vet, Elliot!” sa Cynthia. ”Herregud, alla vet vad Jocke gör med sina vapen. Men snälla, försök ändå. Vi gillar inte heller att det har blivit så här, men tänk på vad det är som står på spel. Din säkerhet. Vår säkerhet. Allas säkerhet.”
Efter skolan satt Elliot hemma vid köksbordet med Joakims kravlista, och när Pappa Granheden kom hem från jobbet frågade Elliot om han kunde tänka sig att säga upp sig som vikarie på Krusbackaskolan.
”Varför säger du så, gubben?” frågade Pappa Granheden samtidigt som han slog sig ned vid köksbordet.
”Jo, jag tänkte bara att det kunde vara bra för dig med lite omväxling… Och så har Jocke krävt det för att jag ska få gå med i AMeM. Han säger att Krusbackabarnen är ’skurkar’. Jag tror att det handlar om det som hände för något år sedan, när en av dem örfilade Jockes storebrorsa, Mackan.”
”Och nu ska alla barnen behöva sota för den örfilen, menar han? Jag undrar jag, om Joakim vet hur förhållandena har blivit på Krusbackaskolan sedan Riddare & Roder tog över fastighetsskötseln förra året. Skulle han fortfarande vilja straffa dem, om han visste? För numera försvinner vattnet varje dag, och strömmen kan gå närsomhelst. Skumma typer dyker upp i korridorerna, och under lektionerna hörs ofta höga, brummande ljud. Visste man inte bättre, skulle man kunna tro att Riddare & Roder försöker göra det olidligt för barnen, kanske för att de har helt andra planer för Krusbackaskolan? Så du kan väl hälsa Joakim, att om vill se hur en riktig skurk ser ut, så behöver han inte titta längre än till kontoren på familjeföretaget.”
”Men åh, vad jobbig du är, pappa! Nu är ju läget som det är, och det finns inget annat att göra!” Elliot visade än en gång upp åttondeklassarnas hot-sms för sin pappa. ”Du måste säga upp dig! För säkerhet! För allas säkerhet!”
Efter många om och men gick Pappa Granheden till slut med på att ta tjänstledigt under några veckor, men att det inte skulle bli lika enkelt att övertala morbror Ulrik, det fick Elliot erfara när han gick till skytteklubben den eftermiddagen. Ulrik gav honom ett väntat, tvärt nej. Att lägga ett vapen i händerna på någon man vet kommer missbruka det låg inte i linje med familjens värderingar. Men trots det svaret, och trots morbror Ulriks välkända ståndpunkt, lät sig inte Elliot slås ned. Han visste att han fortfarande hade en chans, för han visste nämligen att morbror Ulrik, vid flera tillfällen, faktiskt haft en och annan busunge på skytteklubben. Var det bara tillräckligt lönsamt kunde morbror Ulrik spela dum, och öppna dörrarna åt sådana han i själva verket visste inte ägnade sig åt tavelskytte och tävlingar.
***
”Elliot!” Max, i sällskap av Sola den här gången, stod och väntade på Elliot när han kom in genom entrén till mellanstadiet morgonen därpå. ”Matsalen. AMeM-grejer.” Elliot följde Max och Sola till det runda bordet i matsalen, och bredvid Cynthia satt nu även den lika viktiga som problematiska Joakim Roder. Den stora Rodersläkten hade visserligen alltid varit självgod – till exempel hade de alla låtit resa likadana statyer utanför sina ytterdörrar, föreställandes Leif Roder – släktens överhuvud och grundare av Riddare & Roder – under parollen: Här bor Renlärighet, Ordning, Dygd, Excellens, Rättvisa – men Joakim var mer än en ’vanlig’ Roder. Han var mer lättretad och mer arrogant än sina släktingar, och han var desto mer övertygad om sin egen förträfflighet, snarare än den som kom automatiskt med efternamnet.
”Jag har pratat med farsan, Jocke,” sa Elliot. ”Krusbacka är inte längre ett problem.”
”Det är en bra början,” sa Joakim. ”Och skytteklubben?”
”Gå nu inte händelserna i förväg,” sa Cynthia. ”Sätt er ned, till att börja med. Så där. Vi ska låta det vara sagt att det här inte är något officiellt AMeM-möte, utan blott ett så kallat ’informationsmöte’ som vi gärna vill hemlighålla för allmänheten. Om någon frågar vad vi gör här kommer vi därför svara att vi är vad vi ser ut som: en grupp mellanstadiebarn på rast. Är alla införstådda med det? Bra. Då vill jag tala direkt till Joakim Roder. Joakim, Elliot har gått dina krav till mötes. Skall vi då komma överens om att du godkänner hans och Solas gemensamma AMeM-ansökan redan nu i eftermiddag?”
”App, app, app,” sa Joakim. ”Stopp och belägg. Vadå ’gått mina krav till mötes’? Elliot har inte ens gjort i närheten av vad som krävs för att jag ska kunna känna mig trygg med att ha honom som allierad.”
”Vad nu, då?” sa Elliot. ”Jag har ju fixat det med Krusbacka, och skytteklubben ska vi nog kunna lösa.”
”Jo, men jag tycker mig ändå se att din attityd gentemot skurkar är lite loj. Nu vill jag att du gör mer, Elliot. Nu vill jag att du ger skurkarna till mig så att rättvisa kan skipas.
”Är det inte ditt familjeföretag som sköter om Krusbackaskolan? Vad hindrar dig från att gå di-”
”Det är inte de där inavlade krusbären jag pratar om nu!” väste Joakim. ”Nej, nej. Nu pratar jag om mycket större skurkar. Vill du att jag ska nämna ett namn? Jag kommer nämna en av dem vid namn: din storasyster Jackies bästa vän – fetknoppen Billy Krustewicz.”
”Billy Krustewicz? Han som gick i Jackie och Mackans klass? Vad har han gjort dig?”
”Han har snackat skit om mig!” Joakim tog fram sin mobiltelefon och visade en skärmdump från social media. Det var en photoshoppad bild, föreställandes en ödla med rött läppstift. Under bilden fanns en kommentar från en Billy Krustewicz: @Jackie Granheden Hahaha det liknar ju Mackans löjliga lillebrorsa xD. Joakim lade ner telefonen i fickan igen. ”Jag har försökt få tag på honom, men han håller sig undan rättvisan, den fegisen. Jag vill att du, Elliot, tar reda på var han gömmer sig, annars kan du kika upp i skyarna efter ett AMeM-medlemskap.”
***
Efter några dagar meddelade Cynthia att Elliot och Sola skulle möta upp henne och Joakim på ett glasskafé i stadsdelen Madickenberg för att diskutera fram ett avtal mellan de tre pojkarna – ett avtal som skulle ligga till grund för Joakims godkännande av deras gemensamma AMeM-ansökan. Avtalet kom att kallas Madickenbergavtalet, och det gällde bland annat att Elliot och Sola skulle förändra sina grundinställningar gentemot skurkar, att de skulle visa solidaritet och samarbetsvilja i arbetet gentemot skurkar, och att de skulle bli bättre på att fördöma skurkaktigt beteende, och så vidare. De skulle även arbeta aktivt för att ge Joakim tillträde till Ulriks skytteklubb, och så skulle de stödja Joakims långt gångna ambitioner om att få vara med i Kompisklubben (KK), en grupp kompisar som brukade träffas hemma hos Kenny Schulz varannan helg för att diskutera gemensamma intressen, spela spel, titta på film och ha det trevligt, men som Joakim alltid ansetts vara för stämningsdödande för att få tillträde till.
Vad Elliot aldrig kunnat förutspå när han skrev under Madickenbergavtalet var att det skulle bli starten på en djup kravspiral som skulle vrida honom bortom igenkänning. Det började redan dagen efter Madickenbergavtalet, efter att Elliot gett upp hoppet om att få tag på Billy Krustewicz, som han istället lurade ut ett av Krusbackabarnen till ett fik i staden med löfte om att Pappa Granheden skulle vara där och hjälpa henne med läxorna. Vid fiket väntade istället Joakim och Mackan. De släpade iväg flickan till en gränd, och vad som sedan hände där i gränden varken fick eller ville Elliot veta. Efteråt klappade Joakim Elliot på axeln och sa att han tyckte sig se bättringar i Elliots attityd gentemot skurkar, och att de kanske skulle kunna bli allierade trots allt, om Elliot bara fortsatte som han börjat.
Och Elliot fortsatte. Han struntade i vilken riktning hans egen moralkompass pekade, och han gjorde allt han kunde för att hjälpa Joakim få tag på skurkarna. Men trots allt det här, och trots att Elliot till slut även lyckades övertala morbror Ulrik att öppna skytteklubbens dörrar åt Joakim, så kom aldrig något godkännande. Elliot påminde Joakim om godkännandet, men Joakim sa bara att Elliot inte gjort tillräckligt. Joakim, som var en smart pojke, började snart misstänka att den annars så rationella och principfasta Elliot Granheden nu blivit besatt av tanken på AMeM. Var det kanske så, att AMeM:s tolvsidiga stjärna lyste så starkt att Elliot förblindats av den? Tänkte Elliot nu att det säkerhetslimbo han befann sig i var en enda stor gyttja som inte gick att vända om i, som han skulle tvingas fortsätta klampa fram mot stjärnan genom, hur smutsig han än skulle bli på vägen? Några dagar innan jul sökte Joakim upp Elliot i en av mellanstadiets korridorer för att testa sin teori.
”Elliot, kan jag lita på dig?” Elliot nickade. ”Bevisa det. Raka av hälften av ditt ena ögonbryn.” Joakim sträckte fram en rakhyvel han tagit med hemifrån. Elliot tog rakhyveln utan att tveka, och skred till verket. ”Det ser ju bättre ut än innan!” sa Joakim förtjust. ”Ta och raka av hela!”
Elliot rakade till slut av hela ögonbrynet. Under tiden repeterade han tyst för sig själv – trots att han skulle kunnat säga det högt, för det hade ändå inte hörts genom Joakims skratt – att det var för säkerhetens skull, för säkerhetens skull, för allas säkerhets skull, som det var tvunget att göras.
***
Några dagar senare, på julaftonsmorgon, vaknade en brynfattig Elliot upp till en verklighet där han fortfarande inte var medlem i AMeM, trots att det var det enda han önskat sig av jultomten. Han klädde på sig och gick ned till köket, där Jackie, Pia och Pappa Granheden satt och åt frukost.
”God jul, Elliot!” sa Pia. ”Äntligen kan vi öppna frukost-klappen!” Pia gick bort till granen och hämtade sitt paket. Till Pia från Jackie, stod det på det. Pia skakade om paketet, och hennes ansikte sken av förväntan. Men så lyfte hon på locket, och förväntansfullheten slocknade på en gång. Pappa Granheden och Elliot böjde sig in över bordet för att se vad som låg i paketet. Där i låg ett saltkar och Pias gamla gymnastiksko.
”Du skulle ju äta upp din egen sko om du lät Elliot ansöka om medlemskap i AMeM,” sa Jackie. ”Du ’garanterade’ det, och sen hjälpte du honom ändå att skriva och formulera sin ansökan.”
”Du är så barnslig, Jackie!” sa Pia och slängde ned paketet på golvet. ”Ett krig bröt ut och allting förändrades. Ibland är omständigheterna sådana att man faktiskt får ändra sin uppfattning.”
”Det håller jag med om, men man får också ta konsekvenserna av sina brutna löften.”
”Att du inte fattar att det där bara var en sån sak jag sa för att få effekt på det hela. Det är inte meningen att någon ska ta såna saker ordagrant. Du fattar ju att man inte kan äta en sko.”
”Nej, det fattar jag inte alls, det. Jag fattar inte alls hur du kan ’garantera’ att du ’definitivt aldrig’ ska göra en viss sak, och sen ändå går och gör just den saken.”
”Men väx upp någon gång, Jackie! Det vet väl alla; att det viktigaste med ett budskap är att det låter bra när man säger det – inte att det är helt sant.”
”Hör ni? Hon pratar som en Österbergare!”
”Österbergare kan du vara själv!”
”Det räcker!” röt Pappa Granheden. ”Det är julafton! Nu ska vi ha det mysigt och alla ska vara glada och nöjda! Elliot, kan inte du ta och öppna en klapp istället?”
”Jag skiter i klapparna,” sa Elliot. ”Det kommer ändå inte vara det jag önskat mig.”
***
Trots Elliots dåliga jullovsattityd var hans förhoppningar på ett AMeM-medlemskap höga nu när jullovet kommit till sin ända. Förloppet hade pågått länge, och Elliot hade följt Madickenbergavtalet till punkt och pricka. Men så hände det som inte fick hända. AMeM-förloppet saboterades av att Elliots debila brylling, Pavel, klev in på Joakims tomt en dag efter skolan, och urinerade på deras staty av Leif Roder samtidigt som han nynnade på Min lilla gris vill ha roligt av Astrid Lindgren. Efteråt krävde Joakim att Elliot skulle putta Pavel framför tågspåret. Elliot försökte förklara för Joakim att Pavel fick en surfbräda i huvudet när han var barn, och att han var en idiot som Elliot inte hade någonting att göra med, och så vidare, men det var ändå hans brylling, och han kunde inte putta honom – eller någon annan för den delen – framför tågspåret, det måste väl Joakim ändå förstå? Men dessa förklaringar var förgäves, och Joakim lät Elliot veta att så länge Pavel andas kommer det inte bli något AMeM-medlemskap.
På årets första AMeM-möte lät Joakim istället meddela att han nu kunde tänka sig att godkänna Sola som AMeM-medlem, men inte Elliot. De övriga medlemmarna underströk att de verkligen hade velat se Elliot och Sola gå in i AMeM samtidigt, men eftersom Joakim var så motstridig och eftersom en ny AMeM-medlem trots allt var bättre än ingen ny AMeM-medlem, kom de till slut överens om att Sola skulle gå före in i AMeM.
Vad skulle Elliot göra nu? Han kände sig ensam, blottad och frustrerad. Han sökte stöd hos Max, som bjöd hem Elliot till sig efter skolan. Pojkarna lämnade mellanstadiet tillsammans med en stor klunga av skolelever, och när de gick förbi fotbollsplanen där det brutala kriget mellan sjunde- och åttondeklassarna alltjämt pågick, så var det ingen i klungan som vände huvudena åt planen för att titta. Det låg i linje med hur de allra flesta såg på kriget numera. Ja, det må pågå där ute fotbollsplanen, men man skulle ju få ont i nacken om man vände blicken åt det hållet hela tiden.
Väl hemma hos Max frågade Elliot om den AMeM-ceremoni som hållits för Sola i skolans kemisal, och den sympatiske Max sa att ceremonin varit långtråkig och att det så klart hade varit mycket roligare om Elliot varit där, men att det ändå varit kul att se Alecs min där nere på fotbollsplanen, när hela AMeM, ’nu starkare än någonsin’, pekade finger åt honom.
”Nej, det går inte så bra för gamle Alec just nu,” fortsatte Max. ”Först det där med Bagargruppen, och nu ytterligare en medlem i AMeM.”
Bagargruppen var en liten grupp som bestod av de allra mest våldsbenägna och svårhanterade åttondeklassarna. De var skolkare och kvarsittare, och kallades ’Bagargruppen’ för att de drog in så mycket deg åt Alec Österberg genom våldsamt indrivande av påhittade skulder. Bagargruppen hade varit till stora nytta för åttondeklassarna under Fotbollsplanskriget, men nu berättade Max om ett ’Bagaruppror’ som ska ha skett under jullovet, och att Flipp-Gabbe, Bagargruppens ledare, kort efter det misslyckade upproret hamnat på sjukhus efter vad som sades vara en allvarlig moppeolycka. Men om det var sant eller inte, var det dock ingen som visste.
”Det var som f-…” Elliot hejdade sig. ”Det är inte lätt att veta vad som är vad, längre.”
”Nej, det är det sannerligen inte,” sa Max, ”och på det temat har jag något att berätta för dig. Efter ceremonin idag erkände Jocke något för mig som jag misstänkt ganska länge: att det inte bara handlar om dig, Elliot. Visst, det där med Pavel verkar ha gjort honom förbannad, men jag har länge vetat om att Jocke sökt imponera på familj och vänner. Han har ju fått stora, starka AMeM och besserwissern Elliot Granheden att dansa efter hans pipa, och han hoppas väl att det ska hjälpa honom att väljas till balprins på den årliga Riddare & Roder-balen igen. Men den omröstningen vinner han alltid ändå på något sätt, så jag misstänkte länge att balen inte var roten till det hela. Mer troligt var att det handlade om att synas lite mer i AMeM, få bekräftelse och höra hur viktig han är, och så vidare, och det trodde jag ända tills idag, då han erkände att det egentligen har handlat om att han vill kunna köpa den där moldaviska energidrycken av mig – BPM-200.”
”BPM-200? Och vadå ’besserwiss-”
”Jocke vet att min mamma jobbar i mataffären, och på något sätt har han fått reda på att det ligger ett tjugotal flak BPM-200 och samlar damm inne på lagret. De fick ju sluta sälja den i butiken för att barnen blev så jäkla övertända och hoppiga, inte minst Jocke som köpte flera burkar per dag.”
”Vad ska jag göra åt det, då?” sa Elliot. ”Eller vad ska vi göra?”
”Det är så klart mycket bekymmersamt och inte alls förenligt med AMeM:s värderingar och principer att en medlem gör så här, men Jocke är en speciell medlem, och en listig sådan dessutom. Han vet att vi verkligen behöver honom i AMeM, och ju mer någon behövs, desto mer kan de komma undan med. Därför ska jag fixa fram energidrycken och sen sälja den till Jocke, helt enkelt. Jag kommer diskutera det med mamma ikväll, och sen kommer jag börja förhandla med Jocke imorgon. Han kommer få köpa all BPM-200 han vill ha, så fort han har godkänt din ansökan.”
”Vad skulle jag ha gjort utan dig, Max?”
Max log. ”Det kanske du kan få svar på när du tar dig an Robert Lys, för glöm inte att han fortfarande inte har godkänt din ansökan.”
***
”Elliot, min broder!” Joakim flög upp ur stolen när Elliot kom gåendes mot matsalsbordet där veckans AMeM-möte skulle hållas. Det hade gått en vecka sedan Max började förhandla med Joakim, och Joakim hade tidigt gett sitt muntliga godkännande till Elliots ansökan, men nu låg även det efterlängtade, underskrivna pappret där på bordet. Cynthia, Max och några andra AMeM-medlemmar satt vid bordet och såg nöjt på när Joakim gav Elliot en grabbig kram som gick över i ett brottargrepp. ”Nu lägger vi allt det här bakom oss,” sa Joakim med Elliots huvud under armen, gnuggandes knogarna mot Elliots hjässa, ”och möter framtiden som allierade, som bröder!”
Det var en märkbart lättad Elliot som rättade till sitt rufsiga hår och slog sig ned bredvid Joakim. ”Mina vänner,” började Elliot, ”idag är jag ett steg närmare ett fullvärdigt AMeM-medlemskap. Men jag är inte riktigt där ännu. Så jag undrar, var är Robert Lys?”
”Jag vet faktiskt inte,” sa Cynthia. ”Robert var här när alldeles nyss, sen sa han att han behövde gå på toa.” En AMeM-medlem kom fram till bordet med en lapp i handen. Hon gav lappen till Cynthia och viskade något i hennes öra. Cynthia höjde på ögonbrynen när hon läste lappen, sen sköt hon över den till Elliot på andra sidan bordet. ”Det tycks som om vår svårfångade vän Robert än en gång inte kommer närvara,” sa hon. ”Istället har han skickat en skriftlig inbjudan till Elliot Granheden, där han gör det känt att han är redo att förhandla, men att det ska ske mellan Elliot och Robert, ikväll, hemma hos Robert.”
”Förhandla? Vi har inget att förhandla om.” Elliot läste inbjudan. Hans pekfinger letade efter något konkret i texten, när han plötsligt anade något i periferin. Han vände sig om mot fönstret, där ett storögt och karpliknande ansikte stod upptryckt mot fönsterrutan. ”Robert!” Ansiktet försvann snabbt som blixten, och kvar på det immiga glaset fanns bara ett lökformat avtryck. Elliot sköt ut stolen och började springa mot utgången. ”Robert!” ropade Elliot när han kommit ut på skolgården och fått syn på den figur som sprang bort mot träslöjdssalen. ”ROBERT!” Robert sprang in i träslöjdssalen, och han rullade under bandsågen, rev ner en hylla med målarfärgsburkar och tog nödutgången upp till mellanstadiebyggnaden. Jakten fortsatte genom korridorerna, där elever knuffades undan så att böcker och papper flög i luften, och en lärare på väg till fikarummet blev tacklad av Robert så att tårtan hon bar på föll till golvet och skvätte grädde över korridorsgolvet. Elliot såg hindret alldeles för sent, och han halkade på grädden och slog ut båda framtänderna när hans ansikte slog i golvet. Men adrenalinet dämpade smärtan, och Elliot sprang istället in i ett av klassrummen, där han öppnade ett fönster, gled ner för brandstegen och gensköt Robert ute på skolgården. ”Roberth!” flämtade Elliot. ”Thtanna, då! Jag vill ju bara pratha med dig!” Men Robert stannade inte, utan fortsatte likt en vild gris i riktning mot busshållplatsen. Där stod Kenny Schulz, Kompisklubbens ordförande, och väntade på bussen.
”Öh, hej, Robert,” sa Kenny i sin förvirring. ”Kommer du till Kompisklubben i helg- hmpff!” Luften gick ur Kenny när Robert satte axeln i magen på honom. I samma rörelse slängde Robert upp Kenny över axeln, och fortsatte springa bort från skolområdet. ”IIIIII!” skrek Kenny. ”Släpp ner mig!”
Men krafterna hade runnit ur Elliot. Han kunde inte annat än att sätta händerna på knäskålarna, och hjälplöst se på när Robert försvann iväg med Kenny över axeln.
***
”Det låter helt otroligt,” sa Jackie till sin lillebror medan hon ställde fram eftermiddagsfikan. ”Särskilt det om att Robert ska ha kidnappat Kompisklubbens ordförande. Var det verkligen så det gick till?”
”Ja, säger jag ju,” sa Elliot och sträckte sig efter en bulle. ”Det var verkligen så det gick till.”
”Jag tycker att det är mer svårbegripligt att tandläkaren inte hade några tänder som passade bättre,” sa Pia. ”Du ser ju ut som Lucky Lukes häst.” Systrarna brast ut i skratt, och Elliot fnös medan han rev av en bit kanelbulle. Det är sant att han inte var någon vacker syn. Tandläkaren hade installerat två provisoriska framtänder i plast som Elliots framtänder skulle kunna växa fram under, men de var på tok för stora, och dessutom växte hans ögonbryn tillbaka i en frustrerande långsam takt. ”Men då ska du alltså åka hem till Robban ikväll och förhandla om ett AMeM-medlemskap?” fortsatte Pia.
”Vi ska inte förhandla om ett AMeM-medlemskap,” sa Elliot med bestämd röst.
”Vad ska du hem till honom och göra, då?” frågade Jackie. ”Är ni vänner, helt plötsligt? Det var inte längesedan du satt här vid matbordet och sa att Robert var en buse som borde slängas ut ur Kompisklubben. Du anklagade honom för att vara en HBTQ-fientlig, Österberg-vänlig rasist, och du klagade över att han stal ur Kompisklubbkassan, struntade att spola i toaletten, fuskade i kubb, gläfste när han åt, störde diskussioner om krige-”
”Vi har massa viktiga saker att prata om! Saker som intresserar oss båda. Jag ser fram emot att åka hem till Robban och diskutera de här sakerna. Det är något jag vill göra, inte något jag måste, och inget kommer ha med mitt medlemskap i AMeM att göra.”
”Kolla här,” sa Pia. ”Robert har lagt upp en selfie på sociala medier. Viktigt möte med Elliot Granheden ikväll för att förhandla om hans AMeM-medlemskap, har han skrivit. Oj, då. Alec Österberg har kommenterat med en arg gubbe.”
”Robban kan säga vad han vill, men när jag väl är där kommer han inte få så mycket som en fjärt av mig för ett AMeM-medlemskap. Ni ska få se.”
***
”En för alla, alla för en!” Gåshud formades på Elliots armar när han kommit så nära kemisalens dörr att han kunde höra de samlade rösterna bakom den. ”Vi sa: en för alla, alla för en!” En evighet hade gått sedan ansökningsdagen, och två dagar hade gått sedan den där långa, ödesmättade natten på Lys-residensen, som Elliot till slut lämnat med löften om att han skulle sluta tro att han var så mycket bättre än Robert, samt ett kontrakt värt Elliots Pokémonsamling, hans sneakers och två rulltårtor med sylt, men nu kunde ingen ta ifrån honom att han stod där han stod. Han sparkade upp dörren till kemisalen, och låten han själv valt – E-Type’s Campione 2000 – började dåna ut från högtalarna. Max, Cynthia, Joakim, Robert, Sola, Kenny, Theodora, Stella, Vilgot och alla de andra AMeM-medlemmarna stod i två rader mellan dörren och katedern, formande en mänsklig korridor. De applåderade. Elliot bugade och tackade. De sträckte ut sina handflator mot Elliot, och han sträckte ut armarna som om han vore Jesus Kristus, sen sprang han fram mot katedern så att handslagen klappade som kastanjetter. Jubel och tjut bröt ut. Elliot vände sig än en gång mot sina allierade, och bugade och tackade. Nu hade Max och Cynthia ställt sig bakom katedern, och de vinkade åt Elliot att han skulle komma och ställa sig bredvid dem.
När applåderna och jublet tystnade höll Max ett tal där han höjde Elliot till skyarna genom att måla ut honom som en rättskaffens visionär som trodde outtröttligt på frihet och demokrati. Cynthia höll ett tal där hon berömde Elliot för att han på ett diplomatiskt och graciöst sätt lyckats överkomma de hinder som funnits under AMeM-förloppet. Man upprepade att AMeM nu var starkare än någonsin, och för varje applådsalva som rungade i kemisalen så log Elliot nöjdare och bredare, och ju nöjdare och ju bredare han log, desto tydligare blev avsaknaden av hans ena ögonbryn, och desto mer stack hans enorma framtänder fram. Till slut lämnade Max och Cynthia katedern, men innan Elliot tog ordet viglade han upp AMeM-medlemmarna en sista gång så som en idrottare gör mot en läktare, och han tog emot applåderna och jublet genom att göra plojiga gester och avfyra harmlösa fingerpistoler mot sina allierade. AMeM-medlemmarna skrattade, och Elliot såg nöjd ut. Det gick nästan att ta på den uppsluppna stämningen.
”Kära vänner och allierade,” inledde Elliot. ”Det är en stolthetens och ödmjukhetens dag idag. Jag, Elliot Granheden, har nu tagit det banbrytande steget in i Alliansen Mellan Mellanstadieelever. Det är ett stort steg jag har tagit, och det kommer pratas om det i flera generationer framöver, men samtidigt är det ett steg som känns lika naturligt som det man tar för att gå in i sitt eget hem. För det är vad AMeM är – hem! Ett hem där flera likasinnade mellanstadieelever samarbetar för fred och frihet – ett hem jag alltid hört hemma i!” Elliot tog en konstpaus och söp in applåderna. Han njöt. Vad han inte märkte var att dörren till kemisalen öppnats på glänt, och att någon stod vid glipan och tittade in. ”Alec Österberg har försökt splittra eleverna på vår skola genom våld, hot och terror, på samma sätt som hans familjemedlemmar försökt göra i flera generationer. Men Alec har inte lyckats uppnå sina mål! Tvärtom har han enat oss alla i kampen för ett säkert och fritt mellanstadium, som jag ser fram emot att göra ännu säkrare och ännu friare – tillsammans med er!”
Spionen vid dörrgläntan var ingen annan än Alec Österberg. Han stod på en drickaback för att kunna se bättre. Han hade sett och hört talen, och han hade sett vännerna Robert och Joakim fira och applådera tillsammans med dödsfienderna i AMeM. Men det som ingen annan tycktes se, tänkte Alec, det var att den så nöjda huvudpersonen hade två jättestora framtänder och saknade ett ögonbryn. Var det verkligen ingen annan som såg det, eller låtsades alla bara som om det inte syntes?
info@opulens.se
