PROSA, Ulf Cronquist som medverkat tidigare i Opulens återkommer nu med en absurdistisk novell med titeln ”Teater i Halland”.
Ulf Cronquist är poet, författare och filosofie doktor i engelsk litteratur. Hans skönlitterära texter finns att läsa i tidskrifter som Glänta och Vår lösen. Cronquist har tidigare varit publicerad i Opulens, senast med kortnovellen Herr Bengtsson. 2010-2016 arbetade Cronquist för Teater Halland som redaktör för ljudboksserien “Lyssna till Hallands författare” (Hallands litteraturhistoria på ljudbok) tillsammans med professor Eva Lilja.
Nu är vi glada över att få presentera novellen Teater i Halland, inspirerad av ljudboksserien. Händelserna i texten är dock inte, enligt Cronquist, baserade på en sann historia. Häng med på denna smått förvirrande absurdistiska historia som blandar powerpointpresentationer och shakespeariansk dramatik hejvilt.
CAROLINA THELIN
Teater i Halland
Det hela måste betraktas som om det uttalades av en karaktär i en roman; om man tänkte på det efteråt, epilogiskt – i en cell, i en kista, i en ask – kunde Papa och Solly ha blivit ett sådant där par som teaterpubliken älskar att hata, så att de ställde sig upp och engagerat ropade: ”men det där är ju inte på riktigt”.
Mar-Inge var anlitad som Shakespeare-expert och det var han inte, men enligt den gästspelande provinsielle demonregissören var detta en del i den grundläggande anti-logocentriska horisonten: det demokratiska språkspelet i att alla fick vara med och bestämma, även de mindre vetande. Mar-Inge positionerade sig i kulissen, drömlikt okunnig om det nya ordets stoff på teatern.
En kort första akt spelades upp. Alonzo kom ut och presenterade sig som Kungen av Neapel och presenterade sin trogna tjänare Gonzalo och berättade att de snart skulle lida skeppsbrott och då skulle de befinna sig på en obebodd ö. Det var alltså Shakespeares Stormen. Skådespelarna var svartklädda, blekt sminkade men inte helt, de rörde sig på scenen med sardoniska ansiktsuttryck. De gav ett vackert och rakryggat intryck och såg ut att vilja konfrontera publiken med en viss – om ändå konventionell – kylighet.
I den abrupt uppkomna pausen, efter vad som ursäktades som ett oväntat tekniskt fel, stod Mar-Inge i den nu intagna foajén. Rösterna porlade. ”Man har sett det förut, men det är uppfriskande gjort.” ”Man väntar på att något skall hända, men det är väl andemeningen.” ”Man skulle vilja se en riktig hjälte på scenen, lite mer tydligt som i Hamlet.” Publikens kommentarer slog inte ned som blixtar bland tiljorna. Det klagades på att tevattnet var ljummet. ”En prolog är alltid en prolog” lade någon till, ”kort är det nya långsamma.” ”Men det är väl en tidig Shakespeare?”
Demonregissören, den provinsielle, kom fram till Mar-Inge och ruskade om hans skuldror: ”Nu skall jag tala om för dig med tre ord vad du skall göra.” Han förde honom till sidan om scenen där ljudanläggningen stod dold (pausmusiken bestod av ett skärande trämetalliskt ljud som ökade i intensitet) och de satte sig vid ett bord med datorskärmar. Den längste av skådespelarna ställde sig bakom Mar-Inge och bugade, fortsatt blekt sardonisk. ”Jag vet att du inte tyckte om första akten som inte blev någon första akt så nu kan allting bara bli bättre”, sa den demoniske regissören. ”Jag vet inte”, sa Mar-Inge och tittade på en datorskärm där en Rubriks kub blixtsnabbt plockades isär och sattes ihop om och om igen av digitala fingrar. ”Ja, det kan bara bli bättre”, svarade han.
Den längste skådespelaren bakom honom pratade med en ihålig och förvriden röst som filtrerades genom ljudsystemet, Mar-Inge gissade att han sa till publiken att inta sina platser men han hörde inget enskilt ord. Demonregissören lutade sig fram mot honom och viskade: ”Det är säkert bättre att du, som du tänker, inte förstår något. Vid tillfällen som dessa är det en nackdel om man analyserar för överhuvud taget. Du kommer snart att slappna av och tycka om situationen. Gilla underlaget, som vi säger”. Mar-Inge tänkte säga ’jag förstår inte’ men kroppen andades försiktigt, skålar med spiskummin och jalapeños ställdes fram.
”Du skall skriva en ny fortsättning på Stormen”, sa den längste skådespelaren, ”du använder keyboardet framför dig och du skall från och med nu inte titta på någon skärm, speciellt inte på den du skriver. En exekutiv producent sitter i en annan del av byggnaden och överför din text till en PowerPoint-presentation som redan är förberedd med bilder och musik som vi skådespelare har förberett oss att improvisera till.” ”Men hur överförs texten…” började Mar-Inge. ”Det är inget du behöver förstå”, sa den provinsielle demonregissören, ”här, vi skall sätta på dig ett par hörlurar så att du inte hör något som försiggår utanför ditt eget huvud”. ”Men menar ni verkligen att jag bara skall hitta på, jag känner knappt till grundstrukturen i Stormen”, försökte han. ”Du skall bara skriva”, sa den längste skådespelaren och tryckte på honom hörlurarna. Demonregissören tittade kort och provinsiellt på Mar-Inge med en blick som om han förbannade världen för att inte alla individer han befattade sig med var födda med teater i blodet, som han själv, eller honom själv.
Mar-Inge hovrade med fingrarna över keyboardet och hummade ”men jag är faktiskt inte dramatiker”. Den längste skådespelaren lyfte på den ena hörluren och viskade: ”Precis. Du vet skillnaden. Du är ingen dramatiker; du ÄR Stormen, ingen ord-logik, bara logos död”. Demonregissören höjde sitt vänstra ögonbryn en bit och pekade mot keyboardet, han tittade in i Mar-Inges panna och den senare läste av hans läppar: ”Låt spelet börja!”
Mar-Inge knäppte till sina handleder, tittade framför sig i mörkret på de släckta skärmarna, och började glida över keyboardet: ”Jag tänker mig att det blir en lång andra akt, multi-multituda kriser, på alla platåer. Publiken har inte mycket att gå på från första akten, där ingen karaktär presenterades speciellt ingående och där, förstås, ingen som helst dramatisk konflikt specificerades, publiken får därmed gradvis engagera sig, så att de mot slutet av andra akten kan lägga ihop vad det var de inte förstod från början i det som knappt var en första akt. Till rollerna kommer jag att lägga till en Gertrud som är Prosperos mor och som mot slutet av akten visar sig vara… ja, hon är förstås Hamlets mor också, men mer av en hjältinna i det här rummet. Prospero döper jag om till Papa – karaktärerna Alonzo och Gonzalo går samman och blir Solly, Papas vän och räddare i nöden.”
Allt för att få besökarna att vakna upp, tänkte Mar-Inge. Det knakar i bänkraderna och doftar sågspån, likgiltigheten från publiken stannar i de ljumma vinmuggarna, ingen förväntar sig att hjärnkirurger skall spy upp canceroblater i kantinen eller att de skulle behöva frottera sig med någon annans sandpappersfingrar. Tankarna förde vidare, nu på tangentbordet:
”Till rollistan lägger jag också in en Mister Tremlow, en oskrupulös typ, lite som en av Graham Greenes karaktärer (innan katolikerna förgiftade honom). Miranda, Papas dotter, är förstås med. Caliban är en mellanstor pudeltik, olivsvart. Om det behövs fler roller lägger jag in dem senare för handlingens skull. Andra akten skall utspelas så att publiken inte vet om vi är kvar på båten vid skeppsbrottet eller om vi är på den öde ön. Låt spelet börja heter det väl… Tyst på scenen, en röst hörs: ’Land i sikte!’”
Ena hörluren drogs åt sidan och demonregissören flåsade provinsiellt i Mar-Inges öra: ”Bra! Jag visste att du kunde göra det här! Fortsätt! Fortsätt! Publiken är på helspänn!” Mar-Inge visste inte om han lutade sig lite bakåt eller lite framåt, kanske bakåt för det var en bekväm skrivbordsstol.
”Ett myteri pågår” fortsatte han, ”Tremlow eggar på besättningen, Solly syns i bakgrunden. Ett blixtrande roterande scenbyte: Gertrud sitter vid ett köksbord, Caliban ligger vid hennes fötter. I rummet intill ser vi en man med en revolver, han rör sig bakom ett fiberdraperi, vi ser silhuetten när han sätter revolvern mot huvudet och trycker av. Det smäller högt från vapnet och blå krutrök sprider sig i salongen. Jag ser i mitt inre hur publiken faller in i zenbuddhistisk insikt om tillvarons förgänglighet, att alla människor och deras masker är utbytbara – de sitter plötsligt upp i fåtöljerna som om de fått piskrapp på bägge axlarna för att återvända till lidandets verklighet. Effekten av att invagga publiken i opiumstadiet och väcka dem samtidigt! Spelet fortsätter efter en konstpaus, speciellt av den längste skådespelaren. Och nu: Gertrud rör sig inte först men reser sig efter en stund, skriker – ett fasansfullt skri – och håller sig sedan för öronen. Ett distinkt skri från Pharoah Sanders saxofon i högtalarsystemet som ekar över alla vassa kullerstenar i Varbergs kommun samtidigt som samtliga lätt liksminkade skådespelare håller publiken i trans i detta ögonblick. Tystnad.”
Mar-Inge lyssnade på tystnaden i hörlurarna innan han återvände till tangenterna igen:
”Scentekniskt kan Gertrud inte få ljudet från självmordet och den blå krutröken att sluta eka i sitt huvud så hon häller smältande vax i sina öron och kanske blir det samma hos någon som står intill henne, men inte den längste skådespelaren, han ser inte speciellt sardonisk ut för tillfället. Det är inte tänkt som symbolik i någon strikt mening utan mer som en påminnelse om kroppen som en i många lägen ofullständigt fungerande maskin. Kanske som en teatermaskin. Kort tystnad, mycket kort. Scenbyte. Milda rökpuffar på scen och i salongen, från kolsyremaskinen. Solly nu i förgrunden, en stilig man kanske från de övre bergstrakterna i Udine, en Illyrian hursomhelst, i fyrtioårsåldern, svallande svart hår, stor mustasch, han ser hård och bestämd ut, tittar på publiken, sätter fast en sabelkniv mellan tänderna redo att gå till attack. Tremlow träder fram i sin helhet: en kraftig och välbyggd normand med buskiga ögonbryn. Den längste skådespelaren, extra likblekt sminkad nu, även händerna, framträder och personifierar Vinden, ett levande väsen i berättelsen som ger röst och rytm, åt, som ni vet…”
Den högra hörluren rycktes åt sidan igen, demonregissören flämtade upphetsat provinsiellt i Mar-Inges öra: ”Fortsätt, fortsätt, fortsätt! Publiken håller på att dö!” Mar-Inge tänkte på rollfigurerna som om de alla hade olika kroppsliga egenheter, hand- knä- eller benproteser, eller någon som var enarmad eller saknade en lunga eller bägge, eller tatueringar som hade börjat blöda och tappat formen som fjärilar i en erotisk roman. Men inte den längste skådespelaren, kanske?
Mar-Inge fortsatte med fingrarna: ”Tremlow kommer springande över däck, sparkar omkull Papa och föser ned honom i en livbåt, han kastar sig ned i livbåten, på Papa, är i full gång med att våldföra sig på Papa, detta visas inte explicit för publiken – när Solly, med kniven mellan tänderna, kastar sig ned i livbåten och räddar Papa. Papa och Solly klättrar tillbaka ombord på skeppet, livbåten glider i väg med Tremlows ristade kropp. Detta är scenkonst, det förväntas att skådespelarna gestaltar kroppslighet; kroppen är ett tecken, tecknet är en kropp. Tystnad, kort, ny scen. [Det blir tyst.] Den längste skådespelaren kommer in från vänster, sinister som… en orensad sardin, nej vänta, stryk det. Hursomhelst definitivt sardonisk nu, från läpparna och uppåt. Men, vänta lite, det här blir ju meta, teaterpublik hatar meta… Utom förstås som i En Midsommarnattsdröm… Vad skall jag hitta på nu, andra akten, kan den vara hur lång som helst… Tystnad? Ja. [Det blir tyst.] Då så: Papa håller en dramatisk monolog där han jämför medvetandets oändlighet och mörka oberäknelighet med oceanen, sedan utökas jämförelsen till att havet, oceanen, är en bottenlös kyrkogård, ett bottenlöst mörker, hav, hav, hav, i behov av en fyr som kan kasta ljus på det ogenomträngliga mörkret. Jämförelsen rinner ut i sanden och Papa börjar beskriva hur han en gång dansade med Miranda, dansade tätt tätt tätt med Miranda, en lekfull ironisk berättelse om far och dotter på dansgolvet i en bar – pirrande banala tankar om incest som hade fått Nabokov att rodna språkligt. Finns det förresten en exekutiv producent? Eller flera? Var? Apropå meta-perspektivet, alltså. Därpå: Papa och Solly sittandes på svankande tiljor, eller på en strand, man skall inte veta om de befinner sig på skeppet eller på den öde ön, de röker en tunn joint, Caliban ligger vid deras fötter och sniffar fram- och tillbaka mellan männen. Gertrud syns inte till. Därmed är de grundläggande byggstenarna i dramaturgin introducerade och den grundläggande tematiken förklarad…”
Båda hörlurarna drogs av abrupt och den provinsielle demonregissören stirrade exalterat på Mar-Inge. ”Bravo, bravo, bravo!” viskade han. ”Det blir en paus nu på grund av ett tekniskt problem, datorerna måste värmas upp. Detta är inget dramaturgiskt påhitt! Publiken är helt förhäxad, inne i storyn, de fattade inte vad som hände när vi bröt. Av misstag, alltså. De strömmar till foajén, dricker vin och förväntar sig en ny trollbindande akt!” ”Men”, sa Mar-Inge, ”rent dramaturgiskt kan man inte bryta på det här viset…” Demonregissören skakade på huvudet, drog mig upp honom ur stolen och tecknade att han skulle följa med honom. ”Kroppsspråkets morfologi är det enda viktiga”, sa han, ”det sorgliga är att all kritik av de sköna konsterna är slutstationen för något som började med en smak för någonting, ett bett och tuggandet av något, njutningen av något färskt – och att något är färskt behöver inte betyda att man inte ätit det förut… som färskt rivna rödbetor.” ”Kanske”, svarade Mar-Inge och undrade om han skulle översätta pjäsen till engelska också… beetroots eller redbeets?
Demonregissören knuffade nu Mar-Inge lite bryskt provinsiellt ned för en korridor och in i en loge. Den längste skådespelaren stod där i sina rustikt svarta kläder, sardonisk min, likblekt ansikte och händer och hällde upp iskall dryck i tunga kristallglas. På bordet spiskummin och jalapeños. ” Det blev fantastiskt bra”, sa han, ”vi filmar med sju kameror, du kommer att få se resultatet när vi träffas någon gång i framtiden. Förmodligen på en filmfestival.” På en skärm intill de blinkande lamporna i logen syntes publiken i foajén, de såg levande ut för att vara från Varberg, gestikulerandes, diskuterandes med livliga ansikten, en sorts brio som inte kunde vara enbart resultatet av det avslagna vinet som flödade från pappersmuggarna.
Regissören stängde av ljudet från foajén. ”Du ser”, sa han, ”de vill inte gå hem!” Mar-Inge tog ett par klunkar av den iskalla drycken, den smakade obeskrivligt rent om man fick använda hans ord. ”Jag skulle inte ha gjort något annorlunda någonsin”, sa demonregissören. ”Exakt”, sa den längste skådespelaren likblekt. ”Men hur går överföringen till från mitt keyboard, via en PowerPoint, från skådespelarna ut till publiken, jag bara undrar…” började Mar-Inge. ”Det är en helt ny teknik”, sa regissören, ”är du inte bekant med David Byrnes PowerPoint-konstverk?” ”David Byrne, sångaren i Talking Heads?” frågade Mar-Inge. ”Precis! Men det är inte viktigt nu”, sa demonregissören, ”det viktiga är att du fortsätter att producera anti-logocentrisk text när datorerna har blivit uppvärmda igen om en stund. Det finns inga gränser, du har absolut frihet vad gäller alla detaljer.” ”Alla?” undrade Mar-Inge och drack ur glaset fyllt av provinsiell renhet.
Demonregissören fyllde på glaset och sa: ”Du har fått publiken att försvinna in i sig själva, du har fått tiden att förändras som musik. Det är som Sven Andersson, han på kommunen, säger: som att åka hiss, du börjar med ett ord, publiken börjar lyssna direkt, ni passerar första våningen, lämnar allt annat därnere, tionde våningen, tjugoförsta våningen, ordet, allt är där, allt börjar och slutar där, sakralt och profant både på den femtioandra och första våningen. En exekutiv känsla.”
”Jag är redo igen”, sa Mar-Inge. ”Det är en bra känsla”, sa demonregissören, ”tiden har sina begränsningar”. ”Jag får inga instruktioner nu heller?” sa Mar-Inge. ”Nej. Men det förstås – vi skall se till att få till ett avbrott till, tekniska problem igen, så att andra akten får en tredje del, kanske en fjärde. Eller om man kallar det scener. Alltså, andra akten kan aldrig ta slut, i princip om man lägger ihop antalet scener. Shakespeare bara liksom räknade till fem akter”. ”Men dramaturgin…”, sa Mar-Inge. Lamporna kring sminkspegeln blinkade till och släcktes med ett väsande ljud. Demonegissören tände en gulnad ficklampa och pekade mot korridoren. ”Nu är datorerna uppvärmda igen”, sa han – och Mar-Inge följde det fladdrande fickljuset, satte sig vid keyboardet igen och sträckte på tummarna.
”In på scen: Tremlows spöke. Han bär på ett ben med en tight silkesstrumpa. Han stånkar och frustar och klagar på sin nya arbetsuppgift: att bära skyltdocksdelar och lägga dem på en pyramidisk hög som hela tiden rasar ihop. Papa kommer in på scen och kör bort honom. Ljuset fladdrar och vi befinner oss antingen under däck på sjön eller i någon form av enkel stuga på den där öde ön. På väggarna finns oljemålningar föreställande de flesta pjäskaraktärerna där de utför någon stillsam handling: Miranda håller upp ett strumpeband som hon försöker räta ut, Solly rensar en sardin, Gertrud tittar på ett bi i en spegel. Papa går runt och tittar på målningarna, han hummar för sig själv, gnolar på John Coltranes ”Expression”. Han sätter sig vid ett kafébord och röker en cigarrett [Det blir tyst.] – den röks i realtid tills filtret har nåtts, han askar på en fläck på bordet som om där finns en askkopp, han börjar resa sig och tänker fimpa och ser mycket teatralisk eller melodramatisk ut när han inser att där inte finns någon askkopp – han klämmer till cigaretten i handen och stoppar fimpen i bröstfickan.”
Mar-Inge tände en cigarrett själv och andades genom näsan i mörkret. Lite melodrama kunde infogas tänkte han och fortsatte: ”Papa går runt och tittar på tavlorna igen, de är dubbelt så många nu, de flesta gråfläckiga nu. Scenljuset fokuserar efter hand på en dörr, en kraftig ekdörr, för Papas roll skulle scenanvisningen här innefatta att han betraktar dörren som om den i sig innehöll all information om vad som finns där bakom, ett innehåll uttryckt i form av kaos, ordning och katastrofer – detta skall ageras ut på scen, men exakt hur detta agerande överförs via PowerPoint till skådespelarna på scen till publiken kan jag inte se tydligt.” Mar-Inge askade någonstans i mörkret och det började flyta bland tangenterna igen:
”Scenbyte till ett helt kalt rum och Solly kommer in, han säger att vi nu kommit till resans slut, att Vindens krafter har lämnat honom, att vi måste förlåta honom hans synder, hans myteri, att han blivit mänsklig igen, att illusionen är bruten, att kvällen är slut, magin borta, att vi måste resa oss och stå. Han avslutar med att säga: ’Mina damer och herrar, Vinden har lämnat byggnaden’. Ljudlöst mörker i hela teatern i sju sekunder följt av ett blixtrande scenbyte med stroboskopljus: vi ser Papa som har öppnat ekdörren och står inne i rummet som tidigare dolde sig där – som vi nu inser att vi sett förut: framför honom ett kafébord med cigarettaska på, en stol intill, på väggen en muralmålning som avbildar honom själv som när han satt vid bordet i scenen tidigare, rökandes utan askkopp. Han går fram och sätter sig vid bordet, tänder en cigarrett, röker. När han askat två gånger på bordet, i realtid, släcks ljuset mycket långsamt ned…”
Bägge hörlurarna åkte av igen, demonregissören hängde över Mar-Inge igen, blodröd i ansiktet med provinsiellt uppspärrade ögon. ”Fan-tas-tiskt! Och vi ordnade till ett nytt strömavbrott, det såg ut som om blixten slog ned faktiskt, när Papa askade för andra gången! Vilken effekt! Vi har tänt stearinljus och publiken hålls fast i bänkraderna, de får sitt pausvin där. Det där de har beställt alltså, Merlot, inte det de fick vid det kemiska avbrottet. Även om det inte är paus på riktigt, det är det aldrig förstås på de här platåerna”. ”Men”, sa Mar-Inge, ”man kan inte bryta mitt i, jag menar dramaturgin…” Demonregissören hyschade, tände sin gula ficklampa och dirigerade Mar-Inge genom korridoren tillbaka till logen. Där stod den längste skådespelaren och log, utan minsta sardoni, nästan helt avsminkad, utom händerna, och gav den tunga kristallkupan till Mar-Inge. Han drack ett par klunkar av den fulländade provinsiella renheten.
Det var tyst, publikens sorl sordinerat därute, demonregissören lyssnade med öronen på helspänn men inga ord hördes i logen. ”Det är svårt att veta om publiken har sett för mycket”, sa demonregissören. ”I så fall”, fortsatte han, ”har den anti-logocentristiska överföringen varit lyckad.” ”Publiken skall bara inte ha fått veta för mycket”, sa den nu helt återigen liksminkade längste skådespelaren. De tre tittade på varandra i avsaknaden av tiljor och nickade mot den mörkaste delen av utrymmet där inga leenden kunde anas eller missförstås. ”Vetenskapen kommer att orsaka en provinsiell informationsexplosion”, sa demonregissören. ”Det är det vi måste stoppa”, sa den längste skådespelaren och tittade sig omkring, ”kontraktet med publiken är brutet, allt är kris, nu väntar vi bara på katastrofen. Nu! Snart!”. Mar-Inge drack upp den kristallösa renheten och nickade som tidigare mot det skärmlösa mörkret, de andra två imiterade honom, ordlöst.
När Mar-Inge åter satt med hörlurarna på började fingrarna glida över tangenterna med en precision och fart som han sällan eller aldrig hade upplevt tidigare: ”På golvet till vänster ligger Papa sovande, på vänster sida. Caliban till höger, nosen mot golvet, tittar på Gertrud som går långsamt över scenen. Hon är klädd i en svart klänning som framhäver hennes fotomodellskropp, hon säger att det är ett regnigt landskap för att symbolisera depression, hon säger att det är ett dimmigt landskap för att symbolisera det fördolda, hon säger att det är ett deformerat landskap för att symbolisera kroppen. Hennes replik: ’det borde vara jag – eller vi – som dödar min make – min son – min älskare – låt mig döda honom, dig, mig – jag, du, du borde vara naken – för att döda honom, henne’. Hon sliter av sig dressen och ställer sig naken, poserande med ryggen mot publiken. En knappnål hörs långsamt falla, därpå, från högtalarna hörs Tremlows krackelerande röst, en förinspelad fil med vinande stereoeffekter: ’Det finns kärlek och det finns kärlek som älskar att älska kärleken, den rör sig utanför huvudet där den kommer och går, det som dör i huvudet rör sig utanför huvudet men kommer tillbaka, går och kommer tillbaka i ett skri, ett ylande, det är utanför huvudet men det kan aldrig bli ordlöst – kärleken kan inte komma före kärleken som älskar att älska och begäret och erotiken som ändå sitter i hjärnan.’”
Mar-Inge hörde tystnaden i hörlurarna innan han fortsatte: ”Gertrud sitter kvar i tystnaden på tiljorna. Solly kommer in med en brudklänning som läggs vid Gertruds fötter. Tremlows spöke visar sig kort i bakgrunden. Caliban följer efter honom när han går ut. Gertrud pratar länge och osammanhängande om myteriet, om Tremlow, om Solly. Hon säger till sist: ’Jag säger inte det här som kvinna, men jag har den varmaste naveln i hela världen, jag kokar ett risgryn där varje natt.’ Ensemblen kommer in i sina svarta kläder, ansikten i kubistiska nyanser – baconskt lila ytor överallt nu – och nickar mycket svagt åt publiken. Gertrud kryper ut och sedan upp på scenen igen, skyler kroppen med den vita brudklänningen…”
Nu slet Mar-Inge själv av sig hörlurarna medan han tänkte att ’Gertruds navel’ var en under omständigheterna lyckad titel på en tredje akt, eller kanske den femte, insmugen så att ingen skulle tänka på det som en avrundning eller summering av pjäsens teman och konflikter men samtidigt en indikation på något fantasifullt-hoppfullt i och med att katastrofen var fullständig, det fanns ingen logisk återvändo i platta cirklar eller dramaturgiska trianglar, ingen katarsis i geometrin. Han, Mar-Inge, hade utfört den dramatiska bågen utan att någon hade sett den komma rusandes förbi och sluta sig själv vare sig det var Aristoteles tolv akter, en förnuftig tragedi, eller något mer hemtrevligt som flöt förbi på Varbergs vassa kullerstensgator; som om humorn i det hela vore livshotande. Med en PowerPoint som han aldrig hade använt tidigare i något format eller i rollen som pedagogisk resurs. Mar-Inge gick runt som en gud i kulissen och tittade på publiken, de flesta stod upp och väntade på sin tur att lämna lokalen i turordning, teaterbiljetterna var trots allt numrerade. Det var tyst även utanför hörlurarna och om det fanns ord för den subtila stämningen så var det provinsiellt balanserad värdegrund. Regissören stod i dunklet på andra sidan scenen, Mar-Inge vinkade åt honom men han var provinsiellt stel. Överföringen från keyboard till PowerPoint: en succé med mestadels svartklädda skådespelare och den längsta av skådespelarna för det mesta sardonisk och likblek. Och allting och det som nu bara var, kanske till och med en post-produktion-depression.
Ute på parkeringen var det som det heter klarhet i luften; Mar-Inge tände en cigarrett. Det var en ljus – eller ”blå” som vissa kallar det – natt, som midsommar eller något före. Publiken kom ut från byggnaden; de gick på led, två och två, på Birger Svenssons väg, söderut, långsamt och tystlåtet som numren på sina biljetter. Utan att gå direkt fort gick Mar-Inge samma väg och hade snart passerat några tjogtal av dem. Ett par minuter senare, vid järnvägsstationen, stannade han och tände en ny cigarrett, ledet av teaterbesökare fortsatte att ringla fram i maklig takt under tystnad intill hans rökringar. Nere vid hamnen såg Mar-Inge lämmeltåget fortsätta på väg mot Varbergs fästning, han gick nu raskt förbi de flesta och stannade till i portvalvet där. Demonregissören stod efter en stund i en provinsiell kostym vid hans sida med en aura av kummin och jalapeños ”Vi måste stoppa dem”, sa han, ”de tänker inta den shakespearianska fästningen!” Vilka då? tänkte Mar-Inge och tittade på regissören som var dödsvitsminkad nu, och de gick upp för backen och in på borggården.
Och den blå nattens mjukhet övergick nu i vad som kunde betraktas som en ironiskt kolorerad deus ex machina.
Teaterbesökarna började anlända i strid ström till fästningen men nu i sällskap med släktingar från områden som Sibbarp, Ranelid, Ullared och några från söder om Tvååker. Det fanns en känsla av eld och högafflar på de vassa kullerstenarna, ett uppror i den nordhalländskt nedåtböjande vinden med repressiva sting från nyponbuskar och det kitsliga i ryggraden att kultur kostar pengar och borde förbjudas och att de ansvariga måste straffas snarast. Speciellt uttryckt från de varbergare som bodde en bit söder om Tvååker.
Den provinsielle demonregissören utvecklade en än starkare aura av spiskummin och jalapeños. Mar-Inge tänkte sig en rask promenad till sitt rum på Kurortshotellet men tanken på Gertuds navel fick honom att ändra sig angående finaliteten i tankegångarna – det där oavslutade i akt tre, eller om det var den femte akten, som hade fått demonregissören att inte återvända till logen och därmed låta den varbergska publiken marschera på led mot den shakespearianska fästningen… Katastrofen hade ännu inte utkristalliserats – hade det funnits en annan aktör eller Gud i kulissen som skickat separata PowerPoints till skådespelarna? ”De väntar därinne, flera exekutiva producenter, med fler datorer och skärmar och han Sven – vad heter han – Andersson”, sa den provinsielle demonregissören, ”vi måste trots allt in och avsluta detta på ett förlösande katarsiskt sätt när vi har alla samlade här på borggården”.
Till vänster bakom sig, sinistert, såg Mar-Inge den längste skådespelaren, närmast död som en Bergman-gestalt nu, han skymtade resten av ensemblen och något från Miles Davis 80-tal hovrade elektriskt i luften, men det kubistiska ljudet ekade snabbt ner och försvann in i de ogästvänliga kullerstenarna. Demonregissören såg både uppgiven och extatisk provinsiell ut. ”Vi går in om fem minuter”, sa han. Han betraktade Mar-Inges panna: ”Jag litar på dig, varken grym teater eller tragisk avslutning med utrensande katarsis, publiken kräver ett avslut som bara kan ordnas till med dina PowerPoints”, sa han. Mar-Inge nickade, det var två minuter kvar på den vällustiga cigaretten, han brydde sig inte så mycket men tänkte på det faktum att nikotin numera var på den internationella dopinglistan för idrottsmän, ansett som koncentrationshöjande fusk.
Mar-Inge tänkte (men skrev inte): ”Ett avbrott, efter att storbildskärmen mot fästningens norra vägg har projicerat bilder från Bergmans Scener ur ett äktenskap där morgonkaffet ser surt ut och inte mycket händer, speciellt inte i dialogen. Den längste skådespelarens röst hörs genom högtalarsystemet: ´Den tredje akten, eller om det är den femte kommer snart att börja´. Ett ljudlöst fyrverkeri syns över borggården och korgar med rödvinsflaskor och kycklingklubbor svävar långsamt ned till publiken, i några korgar finns också signerade vinylexemplar av Miles Davis The Man with the Horn och små dosor potatissallad. Aptitretande engångstallrikar, sådana där man kan äta i sig, ekologisk bambu, de duggar sakta ned som smekfullt nordirländska regndroppar. Demonregissören fångar en kniv och gaffel. ´För bövelen, vi måste ta oss in till ledningscentralen´, säger han, ´ innan någon exekutiv producent förstör allt´”.
När de går in i fästningens fängelsehålor känner Mar-Inge igen mig bland kablar, datorer och skärmar, men när han börjar skriva ser han också högt och tydligt konturerna av de som befinner sig därute med kycklingklubbor och vin i en gobeläng på en av datorskärmarna. Mar-Inge sätter mig ner bakom ett annat keyboard med hörlurarna på, i några sekunder hörs Robyns ”Don’t Stop the Music” på hög volym sedan blir det tyst. Hela Varberg är tyst. [Det blir tyst.]
Mar-Inges fingrar flyter över tangenterna igen: ”Vi ser att det är tyst, att tystnaden är så påtaglig att den hörs. Skuggan av Solly syns på scenen, den längste skådespelaren kommer in som en spegelbild av John Cassavetes, sardonisk-ironisk, ett par fragment från Cassavetes mästerliga film Tempest visas på storbildsskärmen på västra muren. En av de kortare skådespelarna, som ändå tycks längre än Cassavetes, kommer upp på scenen och säger: ’Det har aldrig varit tystare – så tyst! – i Varberg!’” Man måste alltid tänka sig vad Cassavetes skulle ha gjort i en situation som denna, tänkte Mar-Inge och sträckte ut ryggen i den välgörande kontorsstolen.
Demonregissören slog till honom över hjässan, slet av honom hörlurarna och viskade hårt i hans vänstra öra, sedan i det högra: ”Det här kan inte bli bättre!” ”Men jag vet inte hur Stormen slutar”, väste Mar-Inge tillbaka, ”jag vet inte ens hur den börjar”. ”Det handlar inte om nutid eller dåtid” sa den provinsielle regissören, ”inte ens om framtiden eller logos grammatiska korridorer.” Mar-Inge nickade, började bearbeta sitt keyboard, inga dataskärmar överhuvud taget syntes till i rummet vid det här laget, men det blippade till bland dussintals andra PowerPoints i fästningen. Mar-Inge skrev rakt in i högtalarsystemet:
”Spelet kan sluta, alla sardoniska skådespelare i svartvitt samlas bakom publiken, det är dags att gå hem, exekutiva producenter med tända lyktor leder åskådarna tillbaka till teaterlokalen på Birger Svenssons väg, ingen vet hur länge detta spektakel kommer att pågå, men det har aldrig varit tystare i Varberg. [Det blir tyst.] En buffé med vegetarisk kalops som höjdpunkt kommer att ta oss genom den sista akten när vi väl är där. Och jag lovar att det blir den sista”.
Demonregissören andades provinsiellt i Mar-Inges öra: ”När det händer något i Halland gäller det att skriva ner det snabbt. För sedan händer det inte så mycket mer…” Mar-Inge reflekterade över att skriva något om begär, harmoludiskt grillade kycklingar i Ranelid, Sibbarp eller Ullared – att skriva om begär går fort i Varberg, i norra Halland, inklusive söder om Tvååker. Med tangenterna: ”Sedan var det hårstrån över alla sidor, över hela manuset och sedan översättningarna, som i en virvel, en återkommande platt cirkel, trots allt”. Demonregissören mumlade detta och liknande provinsiella fraser och uttalanden och det fick publiken på borggården att stå helt stilla för att invänta den tredje eller den femte akten – skulle detta nu ändå utvecklas till en grymhetens eller en spektaklets teater som varken saknar producent eller regissör? Ett crescendo? Aristoteles tolfte akt – stasimon?
Mar-Inge fortsatte: ”I och med regissörens inblandning förflyttas publiken i en dramaturgi de aldrig upplevt tidigare, deras kroppar är knäsvaga, de har vax i öronfransarna, de har rödvinsbouqueten i näsorna, deras fötter rör sig som dansarens mot tiljorna, de bestämmer rytmen och kroppen svarar mot ytans hårda rytm och de vasst ogästvänliga kullerstenarna. Publiken rör sig symmetriskt i led om två och två tillbaka till teaterlokalen via Birger Svenssons väg i den blå nattens ljus, de nu extremt hålögda och ironisk-sardoniska skådespelarna följer på behörigt avstånd.”
Demonregissören river tag och biter i Mar-Inges hörlurar och säger att han upprepar sig om den där återkomsten till teaterlokalen – vilken djävla återkomst förresten! Mar-Inge påpekar, angående återkomsten, att demonregissören förstörde symmetrin med sitt provinsiella mumlande om hårstrån och andra saker som ekade ut på borggården, att succén med själva konceptet – en minimalism – hänger på att han inte lägger sig i dramaturgins inskrivande medierat via PowerPoint: ”Det skall bli ett avslut”, skriver Mar-Inge ”men allt måste fortsatt utgå från att jag är okunnig och anti-logocentrisk, mindre vetande, att ord inte är logiska eller förförande. Se nu till att få publiken dit de skall vara, oavsett om där finns vegetarisk kalops eller inte. Inget spektakel.”
Alla kom tillbaka till teatern, varbergarna förflyttade sig makligt och lydigt genom Mar-Inges rökringar och den nedåtböjande vinden. De från söder om Tvååker återvände dock hem. Han satte mig framför tangenterna, redo, publiken på väg in med nya plastmuggar i dubbelknäppta händer, ingen doft av vegetarisk kalops noterades, ett förväntansfullt sorl dock. Mar-Inge alltså vid tangentbordet, stretchande handlederna igen. Det rasslade till i högtalarsystemet i mörkret bakom honom och fragment hördes av regissörens och den längste skådespelarens röster: ”Bra. Låt spelet börja!” Mar-Inge reste sig och famlade längre in i mörkret där det fanns fler datorer, vissa med skärmar. En av dem lyste upp och där såg Mar-Inge regissören och ensemblen i en inspelning från övervakningskameran på den shakespearianska fästningens borggård, där fanns inget ljud, men de såg ut att skråla vilt, de skålade och skuttade runt med ölburkar och vodkaflaskor som de halsade ur och hällde i varandras hår, några av dem vinkade med rödvita banderoller med texten ”Power to the PowerPoint!”
Fantastiskt tänkte Mar-Inge, här sitter jag nu med den mest teaterkåta publiken i hela Halland, kanske hela Sverige, men utan regissör och skådespelare. Han tog fram en bit Västerbottenost ur sin portfölj – andra människor har bananer för eventuella blodsockerfall men Mar-Inge hade aldrig haft sådana problem – och han lät alla sina sinnen föryngras av doften, smaken, texturen, ljudet av tuggorna, den perfekta estetiken: harmoniserande med en aromatiskt kvarvarande bismak av kvällens kristalliserade dryck, dess provinsiella renhet. Det förväntansfulla sorlet ökade i salongen, Mar-Inge gick fram bakom ridån och mixtrade lite med högtalarna, sorlet ökade. Han spanade ut på publiken som alla, igen, hade välfyllda plastmuggar med blekt rödvin och såg välmående, glada och förväntansfulla ut, var fanns då denna teaters välgörande sommelier? Bland en eller annan exekutiv producent – Sven? – mellan eller bakom bänkraderna?
På skärmen därbak i logen fortsatte demonregissören och ensemblen sin vilda fest med sina rödvita banderoller på fästningen, men när han tittade till på skärmen några minuter senare såg han sig själv sittandes vid keyboardet bakom teaterscenen, en bild av honom själv som projicerades på storbildsskärmen på väggen på fästningens östra borggård. Han gick ut på scenen för att förklara det hela. Mar-Inge bet till lite lätt i mikrofonhuvudet – han hade alltid gillat den sortens puffande ljud och smak – och publiken reste sig långsamt och värdigt, de drack ur sitt vin, de applåderade inte men de bugade djupt mot scenen innan de reste sig upp och vandrade återigen iväg i kollektiv symmetri utmed Birger Svenssons väg. Mar-Inge släckte ner allting som han hade teknisk kunskap om i lokalen. När han kom ut på parkeringen och började blåsa rökringar började det ljudlösa och nu färglösa fyrverkeriet ovanför fästningen på nytt.
info@opulens.se
