Littestraden: Novell av Ronny Söderlind

NOVELL. I den här veckans utgåva av Littestraden presenterar vi en novell av Ronny Söderlind.

Ronny Söderlind är novellist och förskollärare från Värends Nöbbele. Han har tidigare varit publicerad i bland annat Provins, Ord och Bild och Horisont och nu senast i Faktum Novell 24. Människors längtan och utanförskap är genomgående teman i hans skrivande.

Novellen I sitt rätta element, som vi nu är glada över att få publicera, handlar om att bli avklädd i bildlig mening och fängslad i faktisk bemärkelse.

CAROLINA THELIN

I sitt rätta element

Under några korta ögonblick har jag känslan av en evig promenad. Sammanlänkad med ett mindre element tar jag mig fram ytterst långsamt. Jag bär det i famnen, det är inte särskilt tungt men kantigt och otympligt. Dock har jag begynnande skavsår och smärtor i armarna eftersom handfängslet trycker mot blodcirkulationen. Det är tidigt på morgonen och några bilar passerar utan att uppmärksamma min prekära situation.

Jag har svaga minnesbilder av upprinnelsen. De människor som utför illdådet har diffusa konturer och om jag placerar blicken mot deras ansikten försvinner de helt. Rösterna är avlägsna och vulgära. Den mest framträdande känslan är av en tygtrasa med skarp doft som läggs över ansiktet och jag tappar kontakt med min kropp.

Det faktum att jag frivilligt tar mig till platsen gör det extraordinärt pinsamt. Jag kommer med förhoppningen om att få närhet och relation med en kvinna. Samtalen med sms och chatt långt in på nätterna är så lovande. Det känns som om vi redan är tillsammans. När jag stiger in i huset har jag därför dansande förhoppningar och faktiskt en blombukett i ena handen. För att rädda kvinnan ur en akut ekonomisk knipa har jag dessutom en stor summa kontanter inrullade i en gummisnodd.

Min inre monolog får ett brådstörtat slut när ett långsamtgående fordon kör om och stannar ett tiotal meter framför mig. När jag kommer jämsides ser jag två män i fyrtioårsåldern i blå overaller som verkar vara hantverkare av något slag. Den som sitter i passagerarsätet sticker ut huvudet och nickar åt mig.

”Problem?” frågar en av dem. ”Ni kan få det här elementet,” säger jag. ”Om ni befriar mig.”

”Det var ju lockande.” Han stiger ut och synar mig. Han har olja på händerna och i ansiktet två streck, som om han kliat sig med smutsiga fingrar. ”Hoppa upp,” säger han och jag får en stor hand i baken som drar upp mig. Jag rullar runt och blir liggande på rygg. Elementet, min följeslagare, ligger bredvid.

Efter någon mil svänger vi ner till en fastighet som verkar fungera som bilverkstad med uppallade bilar och högar av reservdelar. Jag blir ledd till ett garage där männen rotar fram en vinkelslip och befriar mig på några ögonblick från mina bojor. Jag tackar och gnider handlederna.

Han som hjälpte mig upp på flaket heter Leif och är lite kortare och har två pigga ögon som spelar hela tiden. Den andre, som heter Lennart, knycker ibland med huvudet och kraxar samtidigt som om något satt fast i halsen. De är kusiner och har fasta handslag. Vi går in och de bjuder på kaffe och smörgås.

”Du får berätta vad som hänt”, säger Lennart och knycker med huvudet. “Ja, det är så här”, säger jag och börjar med när jag stiger upp ur sängen den morgonen med en pirrande förhoppning om att det jag längtat efter nu skulle hända. Jag fortsätter fram till den otäcka trasan och beskriver mina förövares utseenden utan att lyckas så bra. Leif frågar flera gånger var huset låg och hur det såg ut, men jag kan inte erinra mig annat än ett torp i skogen med skuggande granar och en brunn på gårdsplanen. ”Men det måste vara i närheten”, säger Leif och söker svar hos Lennart som knycker till, kraxar och menar att det finns flera torp däromkring. 

Sedan berättar jag om mitt sparkapital och att de även tog kontokort och mobiltelefon. När jag nämner polisen skruvar de på sig och påstår att de inte gör ett skit och berättar om tre ouppklarade stölder på gården.

”Och du vaknade upp handfängslad med ett element?” frågar Leif och lägger handen på min axel. ”Du. Ta lite mer fika.” Leif spelar med blicken mellan mig och kaffebrödet. Även Lennart lägger handen på min axel och deras empati svämmar över och gråten är nära när jag tar ett bett av brödet.

”Jag hade en sådan stark önskan”, fortsätter jag. ”Allt såg så bra ut och jag hade ingen anledning till misstro. Jag såg det framför mig. Tvåsamhet. Kärlek.”

”Var inte ledsen” upprepar de och verkar helt befriade från den ängslan som annars är vanlig då främlingar visar starka känslor.

”Allt kanske var ett misstag”, säger jag. ”Hon trodde att jag var en främling och mannen som var där var hennes bror. Det kanske går att reda ut.” Kusinerna tittar på varandra med hopplös blick, suckar och väntar en stund med att formulera sanningen. ”Nej du har blivit blåst”, säger Leif i en lite väl humoristisk ton. ”Men vem har inte gått på en mina någon gång.”

”Tankarna ligger och maler. Det är en så stor skam. När hon ville låna pengar såg jag det som naturligt. Det var inget annat än en investering. Jag ville finna ett lyckligt liv och det fanns där borta. Jag kunde se det.”

”Vi gör så här”, säger Lennart och lägger sin hand över min. ”Du är inte den förste att tro på luftslott. Sluta grubbla och släpp det här.” Det låter enkelt och naivt, men så faller vi in i småprat om allehanda ting och allt är inget annat än trivsel. Jag förstår att de båda männen har drivit skroten tillsammans några år. Leif plockar undan kopp och fat till en redan belamrad diskbänk och Lennart ställer sig redo för att fortsätta jobba.

Sedan pratar de sinsemellan om jag kan vara kvar och till slut får jag i uppdrag att diska och göra snyggt i köket. Det är ett acceptabelt förslag. Tryggheten hos de båda kusinerna får mig att slappna av och när de frågar om jag kan stanna några dagar tackar jag genast ja. ”Vi behöver hjälp”, säger Lennart. ”Även ute i verkstan.”

Innan de går frågar Lennart igen om jag minns några detaljer kring huset, om det bor kriminella i bygden vill de gärna veta det. Kanske borde de köra runt och spana. Men jag kan inte tillföra något nytt, jag minns inte ens färgen på huset och det enda som dyker upp är trycket från handfängsel och tygtrasan över ansiktet. ”Det kan vara farligt”, säger jag. ”Ja kanske bäst att du ligger lågt”, säger Lennart och ler. ”Inte dejta okända kvinnor i alla fall och inte ge dem pengar.”

De åker i väg i sitt långsamtgående fordon för att hämta skrot någonstans och jag blir ensam. Efter en stund tar jag tag i röran och börjar med disken, fortsätter med att torka alla ytor och svabbar därefter golvet några gånger. Nöjd över resultatet sätter jag mig i en sliten soffa i vardagsrummet och hittar tidskrifter och böcker som jag bläddrar i. Snart blir jag så trött att jag lägger mig under en filt och det dröjer inte länge förrän jag sover.

När jag vaknar har det börjat skymma. Det tar en stund att orientera sig och jag går upp och hittar en taklampa i köket. Först därefter kommer historien över mig igen och jag känner skavsåren från handfängslet. När jag tittar ut förstår jag vad som väckt mig; en husbil rullar långsamt över gårdsplanen och bromsljusen lyser upp innan motorn stängs av. En kvinna stiger ut och börjar gå mot huset. Jag blir villrådig men bestämmer mig för att öppna ytterdörren och möta henne. ”Jaha, vem är du då?”, frågar hon. ”Jag är bara på besök.” ”Var är kusinerna?”

Kvinnan är runt fyrtio och rör sig självsäkert in i köket. Hon har håret uppsatt med en hårklämma och några hårtestar hänger ner över kinden. Jag stirrar utan att säga något och hon stirrar tillbaka. Hon har bruna ögon, lätt smink, bleka kinder. ”Nå var har du de ohängda kusinerna? Är de på rövarstråt?” ”De skulle i väg på ett ärende.” Hon lutar sig mot diskbänken, tänder en cigarett, suckar och ser ut att ha ett problem som hon ändock verkar har kontroll över. ”De ska fixa min husbil” säger hon. ”Bromsarna, en tvåa på besiktningen.”

”Vill du ha kaffe?” Hon sätter sig vid bordet och hittar en blomkruka att fimpa i. Jag får reda på att hon är släkt med kusinerna på något vis, att hon heter Veronica och ska ge sig ut på vägarna så fort husbilen är klar. ”Jaha och hur hamnade du här?” säger hon och det ilar till när hon tittar på mig och ler. Det är sällan jag får leenden numera, annat än i affären eller av sjuksköterskan på vårdcentralen. ”Det är en lång historia.”

”Snyggt i köket för en gångs skull. Brukar vara rätt grisigt. Du vet att båda blivit av med körkorten va? Det är därför de kör en epa, skitgrisarna. Den ena på fyllan och den andra för fort.” ”De verkar skötsamma vad jag sett. Snälla.” ”Jo visst är de snälla. Inget ont i dem på det sättet.”

Veronica äter några smörgåsar och ställer undan. Säger att hon ska gå upp och lägga sig i krypinet på vinden hon brukar låna och ber mig hälsa kusinerna när de kommer. Det lovar jag, men det dröjer två timmar innan en röd triangel reflekterar på gårdsplanen. De har några saker på flaket som de plockar med innan de kommer in. Jag berättar att de fått ytterligare en gäst som nu lagt sig och så ska de laga hennes husbil. ”Vi vet”, säger Lennart. ”Veronica var anledningen till att du fick städa. Hon gnäller alltid så förbannat om hur vi har det.”

Leif försvinner direkt, förmodligen till sin sovkammare, men Lennart dröjer kvar och jag ser att han har ett färskt sår över näsryggen. ”Du, vi kom på vilket hus det var så vi svängde ner. Roligt folk det där. De visste naturligtvis inget om element eller handfängsel så vi fick pressa lite. Det blev tumult om man säger så. Han gräver i innerfickan och får upp en klämma med sedlar. ”Det är inte alla pengar men körkortet och kreditkortet ligger där.” ”Tack.” ”Tacka inte. Du vet, ingen får bete sig på det sättet så länge vi är sheriffer.” Han knackar med pekfingret i köksbordet. ”Det här är vårt område! Nu ska vi sova. Du kan väl ta soffan.”

Jag lägger mig och kan naturligtvis inte sova. Jag är överväldigad och förundras över kusinerna som verkar vara mycket speciella människor. Den händelserika dagen svävar framför mig men landar i kvinnan med husbilen och hennes leende. Jag önskar jag var hennes.

Nästa morgon får jag hjälpa kusinerna att lasta koppar från epatraktorns flak. Den ska in under ett plåttak och täckas med presenning. Veronica kommer ut på trappen med cigarett och kaffe i handen. Jag sneglar på henne när vi bär in den sista kopparen och kusinerna drar fram en stor domkraft som de bökar in under husbilen.

”Varifrån har ni fått kopparen?” frågar Veronica när hon går mot oss. ”Köpt”, muttrar Lennart och pumpar upp domkraften. ”Eller hur. Vem säljer koppar mitt i natten?” Kusinerna svarar inte utan jobbar vidare med hjulmuttrarna. ”Vill ni ha frukost? Johan vill du äta med mig?”

”Han ska hjälpa oss”, fräser Leif och det är de första ovänliga ord jag hör och jag blir osäker. Naturligtvis vill jag äta frukost med Veronica, men jag vill inte vara otacksam mot kusinerna.

”Vi kommer in sedan”, säger jag. ”Och jag vill inte äta ensam.” Hon tar mig under armen och leder mig uppför trappan samtidigt som kusinerna lossar det första hjulet.

”Det där klarar de själva”, säger hon och det ilar i magen när vi går in som ett par. Det är doften av en nattvarm kvinna som gör det, hennes leende och mjuka röst. Hon har dukat fram en rejäl frukost och två muggar. Jag harklar mig, tänker att jag måste säga något utan att det blir dumt och ställer därför några allmänna frågor om hennes planer och vart hon ska åka.

”Jag drar i väg varje år vid den här tiden. Stannar ute i ett halvår, tills det blir kallt. Träffar ganska mycket folk men allt har blivit så responslöst. Det är sällan man pratar, jag menar verkligen pratar. Jag känner igen det där. Saknaden efter meningsfulla samtal trycker ibland från insidan ut mot bröstet, en djup tystnad som skriker. Kanske ser jag sorgsen ut för hon säger att jag har två rynkor mellan ögonen. ”Jag tänker på det du sa.” ”Du förstår mig”, säger hon och lägger handen på min arm.

Jag får i uppdrag att sopa verkstaden och slänga skräp. Det tar ett tag. Kusinerna och Veronica sitter i trädgården och röker och dricker öl. De ropar åt mig att ta en paus, men jag vill göra klart. Därefter tar jag en ensam promenad längs vägen och viker av in i skogen. Tystnaden och ensamheten ger mig tillfälle att tänka över min situation. Jag räknar pengarna och konstaterar att tvåtusen är ett lågt pris för att befrias från livsfara. Bedragare utan samvete. Jag måste sätta in dem på banken, att ha något värdefullt i fickan är obekvämt, man trevar ofta med handen och rör sig försiktigt.

När jag kommer tillbaka är sällskapet något berusade och Veronica lägger handflatan bredvid sig och klappar. Det är en hammock och det knakar när jag sätter mig och sedan gungar vi tillsammans. Kusinerna diskuterar osammanhängande och rör sig överraskande kring svensk nittonhundratalshistoria. De tror att Palmemordet har en sjukt enkel lösning ungefär som sista ordet i ett korsord, det man borde löst mycket tidigare.

”Eller vad tror du?” frågar Lennart och klappar mig onödigt hårt på låret. ”Lika enkelt som genialt. När mördaren steg ut på Sveavägen kände han vapnet genom rocken. Han kände tyngden från den, men ville försäkra sig om att den fanns där. En oansenlig man sköt sedan två skott utan att bli misstänkt. Det perfekta brottet. ”Precis så”, säger Lennart. ”Du är skärpt du! Ta en öl för fan. ”Veronica smeker min kind med baksidan av handen och frågar om det stämmer att jag suttit fast i ett element. ”Du brukar fastna lite varstans eller hur?” säger hon med gullig röst. ”Det händer inte ofta”, kraxar jag fram.

”Vi fick de jävlarna”, säger Lennart som nu har ett plåster över näsryggen. ”Det är en kvinna och en äldre man,” säger Leif. ”Förmodligen drar de vidare. Gräshoppor som lämnar förödelse efter sig. De är omtalade, man varnar för dem.”

”Du ska akta dig för sådana kvinnor”, säger Veronica. Vi dricker upp och det börjar skymma. Veronica tar mig i handen och säger att vi ska sova nu. Jag följer henne upp till vindskammaren och mitt hjärta bultar. Från trädgården hörs kusinerna surra osamanhängande. Vi kryper samman under täcket som är tungt och luktar som om det legat på vinden ett tag.

Följande morgon vaknar jag tidigt. Veronica ligger inte bredvid så jag klär mig och går ner på gårdsplanen. När jag ser att husbilen är borta hugger det till och det första jag gör är att känna efter om pengarna är kvar. Sedan går jag in till Leif som snarkar med öppen mun. Jag skakar i honom och frågar var Veronica är.

”Hon har väl åkt”, säger han efter en stund. ”Åkt? Vart då?” Han gäspar högt och smackar med torr tunga. ”Hon brukar åka tidigt.” ”Får jag låna epan?” ”Du kan inte köra efter i epan fattar du väl.”

Jag äter en snabb frukost och gör ett matpaket. Innan jag är klar kommer Leif ut bara i kalsongerna och börjar prata om pengar samtidigt som han river sig i baken. ”Glömde säga att vi… ja alltså… vi tog några sedlar ur din kassa. Vi skulle sagt det, men det blev inte av. Hoppas du inte misstycker.” ”Lite ska ni ju ha för mödan. Jag får tacka för gästfriheten.” Därefter kliver jag ut på landsvägen och börjar gå utan att egentligen veta varför, men jag känner en tung besvikelse i bröstkorgen. Jag kan lika gärna återgå till ensamheten i lägenheten.

Efter någon kilometer ser jag en gestalt på den motsatta sidan av vägen. Han närmar sig tungt framåtlutad och är kopplad i ett handfängsel. Han fortsätter långsamt utan att titta upp trots att jag ropar på honom. Han försvinner i perspektivet, som vägarna jag ritade som liten där linjerna samlades i en punkt vid horisonten. Jag föreställer mig en kamera med teleobjektiv där jag vrider på skärpan men då tonar mannen bort i ett dis. Kanske mötte jag mig själv, handfängslad men utan element, bestulen på pengar och kärlek.

Jag kommer till en bensinmack där fyra vägar möts. Vid disken ser jag Veronica. Hon pratar med expediten som plockar ner bröd i en påse. Jag drar mig undan och ser husbilen en bit bort. Snabbt hoppar jag in på passagerarsidan och spänner på säkerhetsbältet. I backspegeln hänger doftgranar i olika färger, men de är torra och doftar ingenting.

Veronica visar ingen förvåning utan hoppar upp och sätter sig bakom ratten. ”Mannen med elementet”, säger hon. ”Vad gör du här?” ”Du försvann.” Hon klämmer mig över knät så det gör ont och jag känner doften av nybakat. ”Men bra att jag hittade dig, min elementära man. Vad är slumpen om inte en radda tillfälligheter. Vart ska vi åka tycker du?”

Jag pekar på den södergående vägen och håller fingret i den riktningen ända tills Veronica säger ”Ta ner fingret raring. Vi är på väg.”