Littestraden: Novell av Olof Lindberg

PROSA. I den här veckans upplaga av Littestraden presenterar vi en novell av Olof Lindberg. Den bär titeln ”Mormodern”

Olof Lindberg för en ganska tillbakadragen tillvaro i Dalarnas skogar där han har tillbringat lejonparten av sitt liv. Skrivandet var inte självklart för honom från början utan det är något som utvecklats i vuxen ålder. Lindberg har ofta haft anledning att tänka över sitt liv och då har språket alltid återkommit som en röd tråd, en helt naturlig förlängning av hans tankevärld.

Så här beskriver Lindberg sin novell Mormodern, som vi nu är glada över att få presentera: ”Jag har i nästan hela mitt liv haft problem med sömnen vilket ofta mynnat ut i många timmar av tankar i mörkret innan utmattningen bedövat mig. Under en tid återkom av oklar anledning min sedan något decennium avlidna mormor som gestalt i dessa tankar. En viss tyngd kom ofta över mig i samband med minnesbilderna och jag kände mig manad att skriva något om henne.”

CAROLINA THELIN

Mormodern

Den vätskande blick, vit och stor som den hos ett slaktdjur i det ögonblick kolven penetrerar frontalloben, hon gav mig den morgonen. Hjälp mig att tända cigaretten, de där spindelfingrarna när de kraftlöst slöt sig om filtret som klor. Du får inte röka här, inte inne. Jag antar att en regel känns futtig för dig nu.

Du väntade på sköterskan, svalde en blå tablett. Jag hade inte tid men jag väntade en stund och du lade dig på sängen och det var som om ditt insjunkna ansikte mildrades en aning när röken som närt dig sedan du var flicka flöt ut i din sjuka lunga och i ditt blod. Du dolde, ännu fast du visste, hur svårt det var att andas genom vätskan och sotet.

Du övervägde blygt att be om ansiktsmasken men du avstod, jag såg det. Rörelsen trög och svävande under morfinet och du darrade inte på handen. Du luktade som du gjort i köket förr och jag trodde att du drömde om krusbär och doften av timmer.

Jag måste gå men det brydde du dig inte om och jag sa inget värdigt, inget slutgiltigt, men jag rättade till filten en aning över din fågelarm. I korridoren väntade sköterskan med vagn, jag såg att hon gick in till dig.

För dig är det en sista dag, men jag måste vidare.

Du hade mig ibland när jag var barn. Först när jag kom brukade jag känna med fingret på dörrkarmen där en hund över tid gröpt ut djupa skåror med sina klor. Du visade med armen att jag måste vänta i hallen medan du kopplade djuret i hörnet. Ett blå dis av cigarettrök stod över järnspisen där du kokade ditt kaffe. Du ville inte att jag skulle störa morfar som satt i det andra rummet och lyssnade på en skorrande radio. Det fanns troféer där inne, horn och kranium, en lång sabel på väggen och ett gevär som jag i en flyktig dröm en gång tänkt mig rekylen ifrån när jag sköt min sovande far i bakhuvudet. Mynningen någon millimeter ifrån den flottiga svålen som blek och hårlös bröt fram över hans hjässa.

Jag brukade stryka omkring en stund som ett oroligt djur, tog ganska vida cirklar kring hunden i hörnet, rörde försiktigt vid ytor och sånt. Du hade lagt det ena skinntorra benet över det andra och tänt en cigarett. Ska du inte gå ut en stund, sa du efter kanske en timme.

Jag stack med en lång pinne i gräset under bärbuskarna för att kanske skrämma fram en reptil eller smådjur. Jag hade sett en näbbmus, en fågel och flera mörka grodor där nere. Oftast efter regn som idag. Du ville inte att jag skulle fånga djur, du tyckte om att de var fria, så jag gömde en groda så fet att den inte kunde fly i en burk på baksidan av växthuset. Jag hade inte vågat fråga efter en spik eller kniv för att göra hål i locket så den dog därinne. Efter sommaren mumifierad och benig med insjunkna ögon och den torra huden träckt över knotorna som ett löv.

Jag tänkte inte då på om du önskat dig en annan sorts liv, om du drömt om det åtminstone. Kanske om länder du aldrig sett, om en karriär – du älskade att läsa, tänkte du nån gång att du själv hade velat skriva? Försakade du något av dig själv när du liksom blev en del av morfar? Glömde du allt det där över tid? När han dog, ganska långt innan dig, ville du bo kvar här uppe och du pratade ibland med mamma i köket om att du hörde och kände honom på nätterna. Kände du dig stympad? Var det som om en del av dig, en lem, skurits av då? Du försökte göra ungefär som du alltid gjort under det där sista decenniet, du var envis och stolt, senare på gränsen till barnslig. Så mån om din integritet att du när bara sängen på hemmet återstod gav upp och dog inom bara några få dagar. Jag vet att de sövde och lugnade dig med preparat, kanske var du orolig och arg ändå, kände du dig sviken till slut? Kom bitterheten över dig trots allt? Jag vill inte tro det, jag vill tro att du mötte slutet med samma mod och stringens som du levt, att du kände ett lugn.

Du bodde kvar i byn i ett par-tre år efter det att han hade dött. Jag hoppas att du inte kände dig ensam, kanske gick du fortfarande ut och plockade av bären från de allt vildare buskarna. De frågade mig om jag inte ville följa med i bilen, ganska sent på sommaren. Jag ville sova, jag sov nästan hela tiden under den perioden, men sedan tänkte jag att det kanske bara skulle bli några enstaka tillfällen till. Du var skröplig och böjd när vi kom. Men du vill promenera till cafeet på andra sidan. Vi satt längst in och du rökte inomhus som om det var förr.

Du berättade utan egentlig poäng, drömmande som om du såg det framför dig, den excentriske grannen i sin dyra sidenmorgonrock, hur han nästan behandlat morfar som en likvärdig, fattigdomen och strävan då när ni var unga både du och morfar, sättet du artikulerade hans namn ”Dinkelspiel” den flamboyante juden, som om han var en tok, så självklart för dig på ett tankspritt sätt. Jag fann att jag skrattade, inte för att det var särskilt roligt eller fyndigt, mer för att jag insåg att det var första gången jag hörde dig berätta, din vy, ditt perspektiv. Ett helt liv, alla gånger vi varit ensamma, då du suttit i köket eller stått i regnet rökt under plasttaket ute på bron. Aldrig att du tog plats, aldrig att du förhävde dig. Du fick tro att jag skrattade åt din lilla anekdot, du fick tro det, och du skrattade också, blygt och generat först, som om du inte var van, och sedan mer ohämmat.

Mindes du att jag i tonåren ibland tog cykeln till dig för att låna cigaretter? Du sa någon gång att det inte var bra men du gav mig alltid några stycken ändå.

Jag såg att det fanns hål i lakanet efter glöden den där dagen du dog. Det kändes som nyss jag var ett barn som ryggande inför lukten av surströmming under de där midsomrarna hos dig. Dina gummistövlar, ditt permanentade hår.