PROSA. Inför helgen publicerar vi en novell av Martin Söderlind. Den bär titeln ”Hudfläcken”.
Martin Söderlind har tidigare forskat i antikens kultur och samhällsliv men under de senaste åren skriver han också skönlitterärt. Han är tidigare publicerad här i Opulens, senast med novellen Ett mynt åt Charon.
Nu har vi återigen nöjet att publicera en novell av Söderlind – Hudfläcken. Berättelsen är inte självbiografisk men utgår från Söderlinds relation till sin far. Precis som pappan till novellens Jonas var han präst och dog av en hjärntumör. Båda var ovanligt snälla människor, långt ifrån Ingmar Bergmans pappa eller biskop. Kanske får tonårsrevolten mot föräldragenerationen en existentiell prägel av att ha en präst som far? Gudsbilden och fadersbilden är sammanlänkade vid varandra. Svårt ansatt av skuld plågas huvudkaraktären av sina minnen. Men riktigt så elak som Jonas var mot sin pappa var Söderlind aldrig mot sin, menar Söderlind. Ändå kan han inte upphöra att häpna över saker som han ibland sa till sin far som ung. Att skriva novellen har varit ett sätt för honom att bearbeta sina skuldkänslor.
CAROLINA THELIN
HUDFLÄCKEN
Omgiven av badande barnfamiljer och ungdomar finns jag, en kobbe i ett hav av människor. En äldre man kommer gående i vattenbrynet. Något med honom drar till sig min uppmärksamhet. På något sätt verkar han rotlös, utan en egen plats på stranden. Försiktigt trevar han sig fram steg för steg.
Han är som en spegelbild av min egen ensamhet. Kanske är det en framtida version av mig själv jag ser. Snart har han försvunnit bakom en sanddyn. Spåren är redan utsuddade, som om bara en skugga hade glidit förbi.
Jag blundar, vänder ansiktet mot det bländande havet och låtsas att någon ställer sig i vägen för solen. De orange mönstren som glider förbi under ögonlocken får en ton av mörkare rött. Ett ögonblick tänker jag att det är den gamle mannen som lagt märke till mina blickar. Men utan att kunna se ordentligt i motljuset vet jag att det är pappa. Med händerna kupade runt ögonen försöker jag utröna hans ansiktsuttryck.
”Jag var en skitstövel”, skyndar jag att tänka. Ord som jag haft på tungan ända sedan allt var för sent. Gestalten säger ingenting, men jag känner att han kan läsa mina tankar. ”Varför var jag så djävlig när jag visste att du hade kort tid kvar?” Ett ord, om än så litet, hade kunnat få minnenas sår att läka. Men gestalten tiger.
En man i min egen ålder smörjer in ryggen på en kvinna med sololja. En flicka kommer springande och stänker vatten på dem. Saknaden efter mina egna barn är ett bottenlöst hål. Bara två dagar efter pappas begravning reste min fru och hennes nya sin väg med Agnes och John. Trots att det var min tur att ha dem. Som avsked gav Veronika mig en medlidsam puss på kinden. Vi måste tänka på barnens bästa, förklarade hon, låta dem komma bort från sorgen. Jag hade kunnat svara att sorgen förr eller senare tar ut sin rätt, men jag sa ingenting.
I ett slag är pappa borta. Jag sätter mig upp och spanar ut över myllret längs stranden. Kvar finns skulden och ensamheten. Jag intalar mig att jag ska ta vara på mina semesterdagar och njuta av det fina sommarvädret. Men i själva verket bävar jag inför alla timmar av tomhet som återstår innan det är dags att gå tillbaka till jobbet på äldreboendet.
En tid efter att läkarna gett pappa några månader kvar att leva föreslog jag att vi skulle ta en biltur, bara han och jag. Det ville han gärna. Eftersom han hade fått svårt med talet färdades vi under tystnad. Mina tankar kunde ostörda bre ut sig i mitt medvetande. Nyss fyllda trettio hade jag inte kommit över min fadersrevolt. Som prästson hade jag riktat upproret mot den gudsbild han hade förmedlat. Ända sedan de tidiga tonåren hade jag förebrått honom att han skänkt mig en barnatro som förr eller senare var dömd att sluta i besvikelse. Flitigt fortsatte jag odla sarkasmen kring hans religiösa övertygelse. Inte ens sjukdomen fick mig på andra tankar. Att revoltera mot en dödssjuk var som att sparka in en öppen dörr. Men sorgen över att snart förlora honom väckte en vrede som jag inte visste var jag skulle göra av. Gud fanns ju inte, så honom kunde jag inte skylla på. Till slut valde jag att rikta vreden mot pappa. Som om det var hans fel att han blivit sjuk. Jag kunde rätt gärna inte klandra honom för det. För att få utlopp för min förtvivlan höll jag i stället liv i den gamla revolten.
När jag nu satt där i bilen med pappa bredvid mig i framsätet tänkte jag på hur han hade funnit sig i sitt öde. Det fanns till och med något tillfreds över honom, en förtröstan om att något sällsamt väntade efter döden. Kanske återseendet av mamma som gått bort några år tidigare.
Vi körde till en vackert belägen lantkyrkogård någon mil utanför staden där mina farföräldrar låg begravda. Under hela min uppväxt hade vi varje Alla helgons dag begett oss dit för att lägga blommor på familjegraven.
Vi slog oss ner på en bänk och skådade ut över slätten som bredde ut sig åt alla håll likt ett hav. Rågen rörde sig silkesmjukt i den ljumma brisen och almarnas lövkronor susade över den tomma parkeringen. Det var bara han och jag. ”Passa på och njut av utsikten. Snart ligger du under jord och kan inte ta del av det vackra”, sa jag.
Hans blick landade i fjärran där stadens siluett dominerades av domkyrkans båda torn. Spänt avvaktade jag vad han skulle säga, eller försöka säga. Jag visste att han begripit vad jag hade sagt. Utan ett ljud reste han sig och började gå mot parkeringen, angelägen om att åka tillbaka till sjukhemmet så fort som möjligt. Kanske ville han hindra mig från att säga fler saker jag senare skulle ångra. Hur som helst verkade han fast besluten att inte ägna sin utmätta tid åt gamla dispyter.
Insikten om att han tänkte strunta i mina elakheter kom som en överraskning. Han hade alltid tålmodigt lyssnat på vad jag hade att komma med. Men nu var det tydligen inte självklart att jag skulle vara en del av resten av hans liv. Om jag kom dragande med mina sarkasmer fick det vara. Ändå gav jag mig inte. Jag lockade med att vi skulle gå in i kyrkan. Han hade alltid tyckt om kyrkor och kunde inte tacka nej till att få en sista glimt av Herrens boning.
En sval tystnad rådde innanför de tjocka murarna. Almarnas susande hördes inte ditin. Jag stannade framför altartavlan som skildrade Kristi nedtagande från korset. ”Varför gav Gud dig hjärntumör? Har du kanske slarvat med aftonbönen?”
Pappa behövde inte höra mer. Han vände sig om och linkade mot utgången. Det var sista gången vi talades vid. Natten han dog ringde de från hospiset och sa att det inte var lång tid kvar. När jag kom fram var han redan död. Jag fann en viss tröst i att båda mina syskon hade varit på plats trots att, eller kanske just därför, de kommit långväga ifrån.
Efter ett hastigt dopp i havet bestämmer jag mig för att gå och köpa en glass, närmare bestämt en särskild sort som är Agnes och Johns favorit. När jag ställer mig i kön upptäcker jag mannen från stranden stå framför mig. Vi är ungefär lika långa. Hans armar är spinkiga och försedda med gäddhäng. Min blick landar på hans krumma rygg. Mitt emellan skulderbladen sitter en hudfläck, kanske en halv centimeter i diameter. Den är alldeles svart i mitten och mörkt röd i kanterna.
Visserligen är jag bara utbildad till undersköterska, men så mycket har jag lärt mig att sådana där hudfläckar bör man ta på största allvar. Han borde ta ett cellprov för att kunna utesluta hudcancer. Det hade varit en enkel sak att säga honom det. Men det ena ögonblicket avlöser det andra utan att jag gör slag i saken. Jag har inget ansvar för honom. Han är inte min patient och dessutom är jag på semester. Det blir hans tur. Han köper en mjukglass med päronsmak och i nästa stund är han försvunnen igen. Med en isglass i regnbågens färger går jag tillbaka till min filt, medan jag alltmer ångrar min tvekan.
I hopp om att få syn på honom igen ser jag mig omkring, men han är som uppslukad av jorden. Kanske är han ensam inte bara på stranden utan även i sitt övriga liv. Kanske har han ingen som kan tala om för honom vad han går omkring med på ryggen. Borde det inte vara min medmänskliga plikt att säga något?
Sittande på filten med knäna uppdragna äter jag min glass som smälter snabbt i solen. Redan från första stund efter pappas bortgång infann sig ruelsen över mina elakheter. Tanken på att be honom om förlåtelse hade föresvävat mig, men jag hade skjutit det framför mig, trots att tiden var knapp. Nu när allt var för sent greps jag av en känsla av overklighet. Inte så att jag var overklig utan snarare att andra människor inte var på riktigt. Veronika och barnen var de enda som angick mig och nu var de borta när jag som bäst behövde dem. Ingenting skingrar tankarna så som umgänget med barnen. När jag ser andras barn leka i vattnet gör det ont i kroppen av saknad. Rädslan för ensamheten får mig att ändå ligga här på stranden, där det är fullt av folk som angår mig lika lite som jag angår dem.
Ett par getingar börjar bli närgångna. Innan jag har ätit färdigt kör jag ner glasspinnen i sanden. När det är dags att åka hem skakar jag ur sandalerna och sätter mig till rätta bakom ratten. På väg ut från parkeringen får jag syn på den gamle mannen, i färd med att kliva på bussen.
Jag stannar och inväntar att bussen ska köra. Sedan följer jag efter den in mot stan, fast besluten att inte förlora mannen ur sikte igen. Vid varje hållplats ser jag noga efter ifall han kliver av. Vi kommer till ett område med hyreslängor i tre våningar i en av stadens utkanter. Där stiger mannen ur. Jag har tur. En gästparkering finns alldeles i närheten. Jag ställer bilen och följer efter mannen till fots. Så fort han slinker in i en av portarna kollar jag upp adressen. Någon spelar hårdrock på stereon med öppet fönster. Idel unga människor bor i trappuppgången, så när som på en Evert Lindkvist, sjuttiotvå år. På skylten innanför porten ser jag att hans lägenhet ligger på översta våningen.
Så infinner sig tvekan. Ingen Gud i himlen kommer att bry sig ifall jag struntar i den gamle mannen och kör raka vägen hem. Ingen, utom jag själv. Om jag bestämmer mig för att ringa på, vad är det värsta som kan hända? Evert Lindkvist kanske skäller ut mig och ber mig dra dit pepparn växer. Men jag skulle i så fall gå därifrån med gott samvete, förvissad om att jag har gjort vad jag kunnat.
Efter en stunds funderingar börjar jag gå upp för trapporna och står snart framför dörren till Evert Lindkvists lägenhet. På brevlådan står hans efternamn och en lapp med Ingen reklam. Jag ringer på. I väntan på att han ska öppna tar jag ett steg tillbaka och sväljer saliv som samlats i gommen. En god stund väntar jag utan att någon öppnar. Jag har med egna ögon sett honom gå in genom porten. Han måste vara hemma. Kanske har han spolat på toaletten under min ringsignal. Jag ringer på en gång till. När fortfarande ingen visar sig lägger jag märke till att dörren inte är riktigt stängd. Varsamt öppnar jag den på glänt och ropar ett försiktigt hallå. Innan jag vet ordet av har jag klivit över tröskeln.
Det luktar småkakor, ombonat, på gränsen till instängt. Men var håller Evert Lindkvist hus? Vid åsynen av en nästan tom tvättkorg gissar jag att han gått ner till tvättstugan medan jag kollade adressen. Jag vet inte varför jag är så nyfiken att jag passar på att se mig omkring.
Lägenheten har fyra rum. Allt verkar välstädat och ordnat. Växter som trivs i vardagsrummets fönster. Inget damm på bladen. På soffbordets glasskiva ligger några National Geographic bredvid en hopvikt dagstidning. Intill teven en byrå, täckt av fotografier. Det går att känna igen mannen på några av dem ända ner till spädbarnsåldern. Den korta munnen med den kraftiga amorbågen är den samma genom åldrarna. Iförd frack poserar han tillsammans med en kvinna i brudklänning. Kind mot kind tittar de med samma tindrande blick in i kameran. Två unga pojkar på samma foto uppträder senare tillsammans med varsin flicka. Sedan följer bilder på småbarn som nog är barnbarn. Han verkar inte vara så ensam som jag har befarat. Samtidigt utgör släktingar ingen garanti mot ensamhet. Ta bara mig själv som exempel.
Tunga steg i trappan får mig att skynda ut. I sista ögonblicket kliver jag tillbaka över tröskeln. ”Hej”, säger jag. Evert Lindkvist stannar upp med en tom balja i handen. Han ser frågande på mig. ”Jag heter Jonas Simberg”, säger jag och bestämmer mig för att inte sträcka fram handen eftersom baljan upptar båda hans händer.
”Jag ska inte ha något”, säger han och fortsätter mot dörröppningen. Jag skakar på huvudet. ”Nej, jag säljer inget.” ”Så säger ni alla.” ”På riktigt. Jag säljer ingenting. Jag har bara kommit för att göra er uppmärksam på något som rör er hälsa.”
Evert har satt ner baljan i farstun och står nu vänd mot mig. ”Har jag missat något eller känner vi varandra?” ”Nej, det gör vi inte, men jag råkade vid badstranden se något på er rygg som ni bör känna till.” Han ser oförstående på mig. ”Var det Simberg du hette? Är du möjligen släkt med Lennart Simberg?”
För ett ögonblick tycks frågan klinga förebrående, men jag förstår genast att det är inbillning.
”Han var min pappa.”
Evert Lindkvist ser på mig med nya ögon. ”På den tiden jag gick på Socialhögskolan var han studentpräst. En fin människa.”
Först vet jag inte vad jag ska säga. Så tar jag till det första som faller mig in och inser att jag menar vad jag säger. ”Ja, det var han.”
Everts misstänksamhet är som bortblåst. Han frågar om jag vill ha fika. Efter att ha försäkrat mig om att det inte är något besvär tackar jag ja. Medan han gör i ordning kaffet sitter jag på en av pinnstolarna vid köksbordet.
”Vi var förälskade i samma kvinna och var något av rivaler”, säger han medan han tar fram en melittapåse. ”Jaså”, säger jag förbluffad. ”Hur var det att ha honom som far?” Jag bemödar mig om att svara sanningsenligt, men låtsas inte om den livslånga konflikten. ”Han var snäll. Gjorde inte en fluga förnär.”
Evert häller vatten över kaffepulvret. Efter en stunds tystnad frågar jag: ”Var det min mamma som ni var rivaler om?” ”Nej, det var min fru, Maria, som dog för ett par år sedan. Din far var så förälskad att han skrev dikter till henne.”
Han dukar fram kaffekoppar och tar bullar ur kylen. Efter att jag har tackat nej till mjölk eller socker slår han sig ner på andra sidan köksbordet. ”En dikt var Maria särskilt förtjust i och sparade i sitt fotoalbum. Vill du se?”
Medan Evert reser sig och försvinner ut i vardagsrummet är det som om pappa blivit en främling. Snart kommer Evert tillbaka med ett silverfärgat album och lägger det uppslaget på bordet framför mig. En lapp med en handskriven text sitter fastklistrad på kartongen. Jag känner igen pappas vårdade handstil och läser dikten med en klump i halsen. Den är rörande i sin enkelhet. Inget märkvärdigt, men heller inget sötsliskigt eller klichéartat. ”Om du vänder bladet ser du ett porträtt av Maria i unga år då det begav sig.”
På nästa uppslag sitter ett svartvitt foto av en ung kvinna med ljusa lockar delade i en mittbena ovan den släta pannan. Jag känner igen henne från bröllopsfotot. Hennes leende är svårt att värja sig mot. Bredvid finns ett gruppfoto med ungdomar. Maria, Evert och pappa och några andra står med armarna runt varandras axlar. En av dem är min mamma. Inte ett spår av missämja skymtar bakom rivalernas leenden.
Jag får reda på att de fortsatte vara goda vänner. Som nybliven studentpräst vigde pappa Evert och Maria. Tillsammans med mamma gjorde de alla fyra en resa genom Europa och besökte flera städer. Så avbryter han sig med att fråga: ”Vad var det du ville säga om min hälsa?”
Jag berättar om märket han bär på ryggen. På mitt förslag tar han av sig skjortan så att jag kan ta en bild och sedan skicka den till honom. ”Det där ser inte vidare bra ut”, säger han och skakar bekymrat på huvudet. När jag väl är i farten tar jag även ett foto på pappas dikt.
På kvällen läser jag dikten om och om igen. Till och med när jag säger godnatt till Agnes och John på mobilen tänker jag på den. Den är det sista jag tittar på när jag släcker lampan.
På natten drömmer jag om pappa. Vi är på en marknad med olika åkattraktioner och godisstånd. Jag är kanske tre eller fyra år. När jag ser efter honom för att fatta tag i hans hand är han spårlöst borta. Jag grips av en förtvivlan som är svår att sätta ord på. Hela min existens är satt i gungning. Storgråtande springer jag omkring och rycker främmande män i handen.
Till slut får jag fatt i honom. Det är han men på sätt och vis inte. Han är en mycket ung man. Jag känner igen honom från Maria Lindkvists fotoalbum där han står med armarna runt sina jämnåriga kamrater. Bredvid honom står Evert, Maria, mamma och de andra. Kanske har han just skrivit kärleksdikten. Det måste vara långt innan jag föds. I samma ögonblick förvandlas jag och blir jämnårig med honom. Han tilltalar mig med mitt förnamn och frågar om jag är okej. Jag nickar och undrar för mig själv hur han kan veta vad jag heter. När jag säger förlåt ser han oförstående på mig en stund innan han skrattar åt något som sägs av en av de andra.
I det ögonblicket, med hans sorglösa skratt klingande i öronen, vaknar jag.
