Littestraden: Novell av Martin Söderlind

PROSA. Inför helgen har vi nöjet att publicera en nyskriven novell av Martin Söderlind.

Martin Söderlind har tidigare forskat i antikens kultur och samhällsliv men har under senare år också ägnat sig åt att skriva skönlitterärt. Han är publicerad här i Opulens vid ett flertal tillfällen och nu inleder vi året med novellen Ett mynt åt Charon.

Novellen är tänkt som en opera buffa i miniatyr eller ännu hellre ett skälmstycke. Den utspelar sig vid ett färjeläge några år efter det stora sjuårskriget, i mitten på 1700-talet, i en avkrok av ett fiktivt centraleuropeiskt furstendöme. Vi får följa berättarjaget under en kväll och en morgon, det som ska visa sig bli början på resten av hans liv.

CAROLINA THELIN

ETT MYNT ÅT CHARON

Sent en kväll i april anländer täckvagnen till färjeläget. En kalesch med ett familjevapen i rött och guld på dörrarna, dragen av två löddriga skimlar. Skymningen har fallit så pass att överfart inte är att tänka på. Man blir tvungen att övernatta.

Varför har ett så förnämt sällskap valt att färdas genom våra obygder? Längre norrut finns breda allfarvägar med ypperliga värdshus och flera broar att välja mellan. Nyfiken skyndar jag fram och öppnar vagnsdörren.

Tät tobaksrök slår emot mig. En ung kvinna visar sig och fattar hårt om min utsträckta hand innan hon med något uppdragen kjol kliver ut. Rörelserna är varsamma, rentav tveksamma, som om hon är på väg ner i ett hett bad. Handen känns varm och svag, till och med bräcklig, i min robusta näve. Till min förvåning intresserar hon sig för min ringa person genom att se på mig med en lång forskande blick.

Förlägen undviker jag hennes ögon genom att se in i vagnen efter fler som väntar på en hjälpande hand. En rundlagd herre uppenbarar sig ur kupéns dunkel. Han avvisar min hjälp genom att hålla ena handen om en halvlång kritpipa och stötta sig mot vagnsdörren med den andra. Den röda sammetsrocken och den rosa västen har nästan helt förlorat sina kulörer i den sena timmen. Ett par kråsmanschetter sticker ut ur de tilltagna ärmslagen och lyser svagt gråaktiga. Han ser sig omkring med en missnöjd min, som om han kommit till världens ände. Och i någon mening har han rätt. Färjeläget ligger vid vårt lilla furstendömes slut men är också början på resten av världen, beroende på hur man ser det.

”Papà, är det här vi ska övernatta?” frågar den unga kvinnan som slutat granska mig. Hon låter förtjust, nästan lycklig, som om det hela är ett spännande äventyr. Jag kan bara ana hur oansenligt vårt lilla värdshus måste te sig i jämförelse med de gemak hon själv förmodligen är van att röra sig i.

”Oui, ma petite”, svarar den rundlagde mannen och försöker läsa av sitt guldur. ”Det ser inte bättre ut.”

”Unge man”, säger den unga fröken plötsligt till mig, ”berätta för mig vad ni brukar drömma om när ni sover. Jag upprepar ’när ni sover’. Era dagdrömmar intresserar mig inte det ringaste.”

Fullständigt överrumplad av den oväntade frågan ser jag på kvinnan och sedan på fadern. Till skillnad från dottern bevärdigar han mig inte ens med ett hastigt ögonkast.

”Nej, Theresia, vad har vi sagt om att roa sig med folket. Låt honom vara.”

Kvinnan plutar med munnen.

”Alla är vi skapade till Hans avbild. Jag ville bara få honom att lära känna sig själv.”

Mannen rynkar på ögonbrynen medan en tredje person dyker upp i vagnsdörren. En svartklädd präst med elvakrage och grå peruk. Utan att släppa greppet om postillan i helfranskt och guldsnitt tar han ett hastigt kliv ner på marken innan jag hunnit erbjuda honom min hand.

”Det passar sig inte, min kära”, säger den rödklädde till unga fröken. ”Du får lugna dig med dina lekar tills du träffar kusinerna.”

Jag skyndar att öppna dörren till värdshuset och ser hur de släntrar in med sina restunga kroppar, stela av de skumpiga vägar som kännetecknar våra nejder. 

Efter att ha tagit hand om hästarna visar jag kusken hans logi i stallet. Han ser surt på mig men jag förklarar att vårt lilla värdshus knappt ens har plats för herrskapet. Jag erbjuder honom någonting till livs inne på värdshuset. Då ljusnar han en smula, prövar halmbädden med ögonen och verkar finna sig i sin lott. 

Resenärerna har slagit sig ner vid ett av borden i dagligstugan. Mor är redan i färd med att hälla upp vin. När hon ska servera unga fröken lägger fadern handen över lerkruset.

”Men papá, låt oss göra ett undantag. Så även jag kan få sova i denna trängsel”, invänder unga fröken och drar upp sina axlar.

”Nej, vi vet både du och jag hur det går”, säger fadern och vänder sig åt mor. ”Svagdricka får det bli.”

Jag står beredd att bära ut maten som mor portionerar ut. Rykande varm viltgryta på hjort. Far har fällt den ett par dagar tidigare och har nu hunnit hänga sig mör.

Under tiden hör jag den rödklädde herrn språka med far, som dristar sig fråga varför de valt att resa genom våra trakter, där mest fattigt folk och en del ljusskygga karaktärer passerar. Så vana är vi vid gäster med tvivelaktig vandel att far alltid har två färdigladdade pistoler till hands. I sin ungdom stred han för preussarna och vet att hantera klingan som hänger på väggen i köket.

Den rundlagde herrn svarar att det hela har att göra med en överraskning. De ska fira hans systers fyrtioårsdag och vill förekomma hennes hemkomst efter en längre resa. Överraskningen består i att de ska hälsa henne välkommen hem på bemärkelsedagen. Men det är bråttom. Födelsedagen infaller om fyra dagar. Vägen förbi vårt färjeläge innebär en genväg, hur man än vänder och vrider på saken.

”Jag ber därför om överfart redan i dagbräckningen”, säger den rödklädde i ett tonfall som avslöjar att han är van att bli åtlydd. Far nickar att det nog ska gå att ordna. Själv brukar han vakna i god tid före tuppen.

Oombedd börjar den unga kvinnan att sjunga. Långsamma, lite sorgsna melodier där varje ton får klinga färdigt i lugn och ro. Hon låter dem svälla halvvägs innan de mjukt sjunker tillbaka och sömlöst går över i nästa. Den ena sången efter den andra avverkar hon. Hennes repertoar tycks outsinlig. Fadern ser lätt besvärad ut men verkar samtidigt van. Han går fram till spisen, kratsar ur pipan, fyller den med färsk tobak och tänder fyr på en späntsticka. Prästen, som jag gissar är huskaplan, ler fromt och nickar hällörat åt de toner han känner igen.

Hon fortsätter sjunga även efter att alla gått och lagt sig. Den ljusa rösten hörs genom väggarna och vaggar mig behagligt till sömns. Hela natten drömmer jag om vackra ting och hade gärna berättat om dem för den unga kvinnan.

Tidigt nästa morgon går jag ut för att förrätta mitt tarv och finner kusken i färd med att göra det samma. Hans stråle trummar mot en kvarglömd trälår medan fåglarna välkomnar den nya dagen. Hästarna står redan förspända och betar av det lilla som finns inom räckhåll för deras mular.

Den rödklädde herrn och huskaplanen sitter framför sin frukost medan unga fröken ännu dröjer. Bröd, ost, utspätt vin och kaffe. Kaplanen har inte börjat äta utan läser sin bordsbön med knäppta händer. Herrn kallar på mig genom att forma sitt tjocka pekfinger till en väl tilltagen metkrok.

”Du ser ut att vara en yngling med gott förstånd”, säger han och betraktar mig på en gång vädjande och uppfordrande.

Jag känner hur jag rodnar.

”Försöker så gott jag kan, Ers Nåd”, svarar jag.

”Min dotter, fröken Theresia, är som du nog förstått, lite egen. Nu har hon fått en idé i huvudet som jag omöjligt kan få ur henne. Hon vill låtsas att din far är Charon som sköter skeppningen till Hades över Acheron, den underjordiska flod som markerar gränsen mellan levande och döda.”

Han ser på mig för att utröna hur jag reagerar.

”Du känner väl till den grekiska gamla sagan?”

Jag skäms men är tvungen att skaka på huvudet. Det är första gången jag hör talas om färjkarlen utanför dödsriket som för de döda till sin nya hemvist. Betalning sker genom att man lägger ett mynt i den dödas mun, får jag veta.

”Nu vill min dotter låtsas att hon är död och att din far är Charon som ska föra henne till Hades. Jag kommer att lägga en joachimsdaler under hennes tunga. Eftersom din far har fullt upp med att sköta färjan blir det din uppgift att plocka myntet ur hennes mun. Som tack får du behålla slanten.”

Jag tänker efter en stund på den högst besynnerliga begäran, men nickar till slut. Det ska väl knappast vålla några svårigheter. Dessutom får jag en hel daler. Ovan vid all form av drickspengar känner jag mig redan rik.

Hästarna frustar nervöst när de ska kliva ombord på pråmen. Men kusken leder dem varsamt över bryggan, smeker deras skälvande mular och viskar i deras klippande öron. Far och jag surrar fast vagnen med tjocka rep. Borta i öster skimrar himlen i rosa som utspätt vin. Med ens blänker en första solstråle i mässingsknapparna på herrns rock. Han ser missnöjt på sitt ur och tycker väl att vi är sent ute.

Kaplanen och unga fröken slår sig ner på en bänk som står ut med relingen. Framför sig har de en vacker vy över solen som stiger bakom floden och tänder eld på de blygsamma vågorna som blinkar sig fram i flodfåran.

                      Herrn plockar fram ett mynt. Likt en nattvardsgäst sträcker fröken ut tungan. Far harklar sig borta från styråran och jag får fullt sjå med att hjälpa honom skjuta ut pråmen och föra den mot andra stranden.

                      Den första biten är jobbigast. Halvvägs över vidtar en mild ström som försiktigt men beslutsamt låter färjan driva åt den motsatta sidan. Det är på grund av denna ström som färjeläget ligger där det ligger, strax innan en krök där floden egentligen inte är särskilt smal. Så fort strömmen tar vid tecknar far åt mig att jag kan gå fram och plocka ut myntet ur unga fröken.

                      När hon ser mig komma stänger hon ögonen, antagligen för att låtsas vara död. Villrådig funderar jag på hur jag ska gripa mig an hennes stängda mun. Jag ser på fadern som sitter bredvid men han flyttar inte blicken från soluppgången. Till slut finner jag ingen annan råd än att säga:

                      ”Skulle fröken vilja öppna munnen?”

                      Först visar hon inga tecken på att ha hört min vädjan. När jag upprepar mig tar hon blixtsnabbt ut myntet, öppnar munnen och säger irriterat:

                      ”Min bäste Charon, Hur ska jag kunna öppna munnen när jag är död? Ni får väl använda fingrarna.”

                      I nästa ögonblick stoppar hon tillbaka myntet och stänger både mun och ögon. Försiktigt prövar jag att bända isär käkarna med tummen. Efter en stund har jag fått in den mellan hennes tänder så att jag utan svårigheter kan följa efter med pekfingret.

                      Då inträffar något oväntat. Myntet trillar ner i svalget och sätter sig i frökens luftstrupe. Hon spärrar upp ögonen och kippar efter luft. Den rödklädde och kaplanen reser sig förfärade utan att veta vad de ska ta sig till.

                      ”Theresia!” utropar fadern medan prästen knyter sina händer i vanmakt.

                      Fröken ställer sig upp och tar sig med båda händerna runt halsen. Hennes ansiktsfärg har redan börjat mörkna från rött åt det blålila.

                      Jag minns en händelse för ett par år sedan då det stora kriget fortfarande pågick och österrikarna ockuperat vårt furstendöme En kalfaktor som antagligen deserterat hade tagit in på vårt värdshus i väntan på överfart. En av de andra gästerna hade satt ett ben i halsen. Kalfaktorn hade rusat fram, ställt sig bakom gästen som hållit på att kvävas, lagt sina armar ovan hans mage och sedan tryckt till med all kraft och med båda händerna. Benet hade farit ut ur munnen på gästen som i ett slag kunnat börja andas igen.

                      Utan att ens hinna tänka tanken färdigt beslutar jag mig för att försöka något liknande med unga fröken. Hon står lutad över relingen som om hon tänkte kräkas. Jag går fram och slår djärvt mina armar runt hennes snörda liv som om vi var inbegripna i en vild folkdans. Jag knäpper händerna under hennes barm. Sedan trycker jag till med all min styrka i en häftig rörelse som får kvinnan att rycka till som en marionettdocka. Ut far joachimsdalern i en vid båge innan den når vattenytan. Som en fiskbuk hinner den glimma till i morgonljuset innan den börjar singla ner i djupet.

                      Unga fröken flämtar som om hon är andfådd efter en språngmarsch eller en vildsint galopp. Den rödklädde herrn ställer sig på ena sidan om henne och kaplanen på den andra.

                      ”Hur är det fatt, Theresia? Det hade kunnat sluta illa!” säger han och fattar hennes hand mellan sina. Efter en stund vänder han sig mot mig med en outgrundlig min. Ett tag är jag rädd att han ska förebrå mig något, som om det som hänt är mitt fel. Ur rockfickan tar han fram sin börs.

                      ”Du är en rådig yngling. Sörj inte dalern. Här ska du få två fredrichsdorer i stället.”

                      Högtidligt håller han fram mynten och låter dem trilla ner i min utsträckta hand. Jag bockar och ser på de blänkande slantarna. Aldrig förut har jag hållit i ett guldmynt. Plötsligt känner jag hur fröken böjer sig fram och kysser mig på kinden.

                      ”Vad tar du dig till!” utropar herrn argt. Men hans ilska går snabbt över. Istället erbjuder han mig att följa med dem och ta tjänst som hans allt i allo. Han omger sig gärna med försigkommet folk.

Knappt har jag övervägt att ta mitt första steg ut i vida världen förrän jag fått min första fiende. Prästen ger mig en föraktfull blick. Antagligen utgör jag ett hot mot det inflytande han hittills ostört kunnat utöva på sin herre. Men jag har också vunnit en vän och allierad i fröken Theresia.

                      Under tiden har färjan lagt till på den motsatta stranden. Vi får hjälp med att förtöja. Kusken spänner hästarna för vagnen medan far och jag lossar repen runt kaleschen.

                      ”Men det finns inte tid att vända tillbaka för att hämta några tillhörigheter”, säger den rödklädde herrn. ”Du måste lämna allt bakom dig.”

                      Jag spanar över mot andra sidan och tänker på hur många resenärer jag sett passera vårt färjeläge. Ska jag nu själv bli en av dem? Tänker på mor som jag kanske aldrig mer ska få träffa. Ser på far för att utröna vad han tänker, på hans kraftiga armar under de vida skjortärmana. Den tunna hårpiskan fångar upp nackhåret medan hans kala flint lyser i morgonljuset när han tar av sig trekornhatten för att torka sig i pannan. Plötsligt stannar han upp rörelserna och säger:

                      ”Följ med, du. Jag reder mig alltid. Det finns folk som kan ersätta dig vid åran.”

                      Vi omfamnar varandra. Jag ger honom det ena guldmyntet som jag vet ska komma väl till pass. Sedan ber jag honom framföra mitt farväl till mor.

Lite senare sitter jag på kuskbocken och vänder mig om mot mitt barndomshem. Det är det enda jag sett av världen. Fars välbekanta ryggtavla avtecknar sig i den stigande dagern när han skjuter ut från bryggan och glider fram över det glittrande vattnet. Han styr söder om sträckan vi nyss tillryggalagt för att slippa motströmmen. Redan har han hunnit halvvägs när jag vänder mig tillbaka och ser framåt över hästarnas guppande länder.