Littestraden: Novell av Leandra Caldarulo

NOVELL. I den här veckans utgåva av Littestraden presenterar vi en novell av Leandra Caldarulo.

Leandra Caldarulo är författare och sjukvårdstolk. Hon har skrivit åt bland annat ETC, Tidningen Vi, Ottar, Astra, Mana och FemPers.

Nu är vi glada över att få presentera hennes novell Sofia samlade på troll som är en skildring av det slitsamma i att växa upp.

CAROLINA THELIN

Sofia samlade på troll

 
Sofia samlade på troll. Glastroll. Gröna, blåa, bruna, vita och orangea. De stod i hyllan vid sängen i flickrummet med vävtapet. Det var ett ganska mörkt och gammaldags rum, med snedtak. Sjuttiotal, trots att vi var på väg mot framtidsåret tvåtusen med rasande fart. Sofia gjorde vad hon kunde för att piffa upp rummet med planscher från OKEJ, foton från handbollen, medaljer från cuperna, kroken med halsbanden som hon aldrig använde, trähyllan på väggen med alla småfacken med pynt och prydnadssaker och så den stora gröna glasfisken i fönstret jämte saintpaulian. Det var mysigt. Ombonat. Ett riktigt rum. Med beige väggar, tunna mormorsgardiner, crémefärgat överkast och doften av Sofia överallt. Inte bara lukten från den röda Date-parfymen hon fått av Louise och den eviga burken med Niveas handkräm på sängbordet i furu, utan också det där lite tunga, mänskliga. Essensen av Sofia. Det som bara var hon. Och så alla föremål som berättade om henne. Fotona på oss från automaten utanför Åhléns, bilderna på Sofia och Louise i beige scoutskjortor och med virade sjalar om halsen och emblem på bröstet, korktavlan med kallelser till olika cuper och uppnålade gamla vykort och den låga bokhyllan med Tvillingböcker och hela Sagan om Belgarion, som vi citerade i tid och otid. Av någon anledning var det oerhört roligt att helt plötsligt utbrista ”Morötterna, Garion” och sedan asgarva under hela sommaren nittiosex. Och trollsamlingen. När jag tänker tillbaka på trollen i sin bokhyllehåla så vill jag bara ta och slänga dem hårt i golvet. Det ena efter det andra. Skapa en stor hög av glassplitter. Buteljgrönt, koboltblått och ölflaskebrunt. Klarvitt och brandgult. Allt i en enda röra. Det skulle kännas så härligt.

Sofias rum låg i ett radhus i stadsdelen längst ut mot åkrarna. Alla hus var likadana, utom i färgen, och alla hade uppvuxna trädgårdar. Sofias trädgård var vildvuxen och lummig och man fick gå mellan stora rododendronbuskar och syrener för att komma fram till den mörkbruna ytterdörren med infällt grönt glas som matchade den brungröna fasaden. Själv bodde jag i ett smörgult putsat kedjehus på andra sidan centrum, närmast havet, byggt för två år sedan. Den lilla häcken vid altanen kämpade fortfarande med att nå över knähöjd och det var först häromåret som gräsmattan hade tagit sig ordentligt. I övrigt så var vårt hus mycket funktionellt, i ett plan med tillhörande carport, och mitt rum var en ljus och modern förvaringsplats med vita praktiska väggar, stora garderober och linoleumgolv i beige med inslag av rosa, aprikos, och andra bleka uppkastningsfärger. Skrivbordet var från IKEA och fåtöljen var vardagsrummets gamla. Gardinerna var i designtyg från 10-gruppen som vi egentligen inte hade råd med. Vi låtsades som att jag hade valt dem själv trots att vi alla visste att gardinerna i själva verket var mormors idé och en hyllning till svunna tider och det liv som vi låtsades att vi fortfarande levde. Således hängde det svartvita designgardiner i mitt sovrum, med matchande klädd sänggavel och prydnadskudde som skar sig mot den smörkolafärgade fåtöljen i hörnet som ingen någonsin satt i, för varför skulle de. Men gardinerna hade ingenting med mig att göra. Inte fåtöljen heller. Vi hörde inte ihop. Inte som Sofia hörde ihop med sina skira mormorsgardiner och tunga troll.

 Väggarna i mitt rum var också tomma på innehåll, trots att jag egentligen hade lika stor tillgång till foton och medaljer och planscher som Sofia. Men på mina jungfruvita väggar i gips satt bara en stor månadskalender med katter och en anslagstavla med obetydligheter på. Scheman och lappar med viktiga datum som ingen brydde sig om. Ett klistermärke med handbollsloggan och en solblekt klasslista från förra året. En platt liten tavla med Nalle Puh som jag fått av någon som pliktskyldigt kommit på ett födelsedagskalas hade också hamnat på väggen mellan skrivbordet och sängen, för något skulle väl hänga där. Kanske skulle rummet bli mer levande då, hade jag tänkt, om jag satte upp något som jag fått i gåva. Det enda som bröt av var lite ett inramat gulgrönt vykort med bild på Lillasyster Kanin. Lillasyster Kanin var gullig och kavat och gjorde precis som hon ville. Lillasyster Kanin satt fast bakom min fulaste glasram, och såg ganska vilsen ut på det stora havet av vit vägg.

Jag hade en bokhylla också, såklart, full med böcker, för det skulle man ha om man var någorlunda bildad. Mest var det böcker som jag fått i present och som uppfyllde kraven. Astrid Lindgren, Edith Unnerstad, Jules Werne, Jack London, Christina Herrström och så lite Jacobsson/Olsson, för att lätta upp stämningen. Men ingen David Eddings och ingen Sagan om Belgarion. Inte ens Liftarens guide till galaxen. Jag fick nöja mig med att låna från biblioteket. Och jag försökte samla också, precis som Sofia. Delfiner. Det kändes passande. Jag gillade ju vatten. Och havet. Men det fanns ingen själ i min samling. De var bara fem, sex små havslevande däggdjur i olika artificiella material som samsades om samma yta i min bokhylla. De hade inget sammanhang. Jag hade bara köpt dem för att de var delfiner. Inte för att jag egentligen tyckte särskilt mycket om dem, utan för att jag borde tycka om dem. Sofia tyckte om sina troll. De var inte ens särskilt fina, men vissa hade örhängen i metall, stora ringar i öronen eller näsan, och hon tyckte om dem! De var hennes! De passade in med henne. De hade till och med lika långt hår som hon. De var små och runda och kompakta och trygga där de stod i sin lilla bokhyllehåla. Mina delfiner var kantiga och spretiga och avvisande.

Jag hatade Sofias troll.

Sofia och jag umgicks sällan hemma hos mig, trots att mitt rum var större än hennes. Det blev oftast så att jag satte mig på cykeln och trampade genom staden och upp för backen till radhusen på höjden vid åkrarna. Trots att jag varit där säkert tusen gånger så var jag alltid orolig för att ta fel på hus, jag måste alltid kolla så att det stod rätt nummer på fasaden. Dessutom kände jag mig lite som en inkräktare när jag knackade på den mörka trädörren, smög förbi det bruna vardagsrummet och det orangea köket och tassade upp för den klädda trappan till övervåningen och trollens rum med snedtak. Först innanför Sofias dörr kände jag mig trygg. Och det var så vilsamt där inne, särskilt när regnet smattrade mot plåten i fönsterkupan och vi drack svag saft och åt torra bullar och hörde Sofias syrra prata upprört i telefon på andra sidan väggen. Mitt rum var aldrig vilsamt. Mitt rum var ett ödeland där man fick kämpa för överlevnad, och om natten svepte ökenvinden in över linoleumgolvet och det fanns inga glastroll med lugna ögon som kunde skydda mig. Men trots våra olika boningar så tror jag att vi förstod varandra, Sofia och jag. När de andra omkring oss sprang med stora steg mot vuxenvärlden trippade vi försiktigt. Vi ville ju också dit, till det stora livet, men vi kände väl att eftersom vi inte skulle bli insläppta än på länge så kunde vi lika gärna göra annat under tiden. Cykla staden runt för att försöka rädda en sjuk stadsduva som ändå dog i en banankartong under rododendronbusken längst bak i Sofias trädgård och sucka uppgivet och argt åt hon i djuraffären på torget som vägrat hjälpa oss. Rita brädspel med handbollstema på tunna hoptejpade kollegieblockspapper med spelmekanismer så undermåliga att det var omöjligt att gå i mål och sedan ligga på golvet och skratta åt hur hopplösa spelmakare vi var, varenda gång. Spela in radioprogram på kassettband med påhittade nyheter, internskämt som bara vi tyckte var roliga och skvaller från handbollen. Vi spådde varandras framtid i kort också. Frågade om pengar, barn, kärlek och hat. Helst ville vi ha hjärterkungen. Spaderkungen var sämst. Jag var kär i fel person och Sofia hade väl ingen särskild just då, men man kunde ju ändå spå att man skulle bli ihop med Västerbro HK:s skalliga tränare med snuskäften, bo i en läckande husvagn med åtta barn och ha en halt katt med rabies som husdjur och sedan skratta förtjust åt alla hemskheterna.

Men ibland kändes det ändå som att Sofia också ville springa ifrån mig, trots att jag låg nästan året före, rent åldersmässigt. Jag såg hur hon sneglade på pojkidolerna i uppknäppt flanellskjorta på OKEJ-planscherna och vad hon än hittade där så var det osynligt för mig. Visst fanns det pojkar i verkliga livet som jag längtade starkt, nästan maniskt efter, men de unga männen på planscherna begrep jag mig inte på. Men Sofia såg något hos Dylan från Beverly Hills och Blossoms brorsa Joey och det gjorde mig arg och jag maskerade ilskan för mig själv med känslan av överlägsenhet och för Sofia med avledande manövrar, som en utflykt in till stan. Men sådana dagar var det inte riktigt samma sak att peta in mynt i fotoautomaten, välja ut de finaste färgerna på finelinerpennorna från Stabilo i bokhandeln på hörnet eller att försöka lista ut rätt kod på den stora pampiga träporten på Brogatan, så som vi alltid gjorde när vi gick förbi på väg till JC, för det syntes i Sofias blick att hon drömde om annat.

Jag försökte skylla allt på Louise. Att det var hon som drog med sig Sofia. Louise som hade börjat med maskara och alltid hade Lypsyl i fickan och kläder som på något sätt såg mer riktiga ut än mina och Sofias. Jag var avundsjuk på Louise. När jag kände mig lika otillgänglig och diffus som mitt tomma flickrum så var Louise tydligt utmärkt på kartan. Hon hade en stil och en riktning. Det var inga tveksamheter kring henne och jag tänkte att Sofia kanske tyckte bättre om henne för det. Hon och Louise delade dessutom erfarenheter som jag inte hade tillgång till. Scoutläger med övernattningar och långa vandringar där man kunde berätta hemlisar och viska förtroligt. Kanske visste Louise saker om Sofia som jag aldrig skulle få reda på, och säkert gjorde de saker ihop som jag och Sofia aldrig skulle göra. Kanske pratade de om kärlek, riktig kärlek, och om pojkarna på planscherna i Sofias tidningar. Kanske uppfyllde Louise ett behov hos Sofia som jag inte kunde mätta. Behovet av Date, Veckorevyn och Savage Garden. Jag blev arg av att tänka så, och kanske var det Louise jag borde blivit arg på. Men jag kände knappt Louise. Hade bara hälsat på henne någon gång när vi mötts nere på stan. Och det var Sofia jag brydde mig om. Sofia som gled ifrån mig. Jag minns inte ens hur. Ena dagen bytte vi meddelanden i hemliga anteckningsböcker och pratade oss igenom sommarnätterna och planerade cykelsemestern längs kusten som vi skulle göra så fort vi blev myndiga. I nästa stund var vi främlingar och hon var på väg bort. Då hatade jag henne. När hon stod med Anna P och Milla från det tuffa gänget på handbollen och suktande över Veckorevybilden på han som skulle spela Todd i den kommande teveserien om Sweet Valley High och fingrade på eyeliners istället för Promarkers. Sådana dagar ville jag ta Sofias troll och kasta dem efter henne. De skulle bli sådana hårda och härliga projektiler. Runda och tunga och kastvänliga. De skulle krossa hennes skalle på ett alldeles magnifikt sätt. Det stora gröna trollet skulle lämna min hand, flyga i en vid båge, målmedveten som en kamikazepilot och så Smack! Tjoff! Mjukt tjockt hår som dämpar ljudet och kraften, men bara lite, inte alls tillräckligt, långt ifrån. Och sen blodet som sipprar fram under det ljusa håret, först bara lite, och sen mer, massor, mycket! Just det! Där fick du! skulle jag skrika. Där fick du för att du lämnade mig ensam kvar!

Jag flyttade hemifrån först, och Sofia kom väl efter, till samma stad men ändå till en helt annan plats. Vi rubbade aldrig varandras cirklar igen. Jag försökte lämna allt bakom mig i det smörgula huset vid kusten, Sofia tog det mesta med sig, men trollen lämnade hon ändå kvar i rummet med snedtaket. De stod kvar utan att jag någonsin rört vid dem. Jag hade varit i det där rummet hundra, tusen, miljoners miljarders gånger, men aldrig vågat röra dem. De var heliga. Men bara för mig.