Littestraden: Novell av Kevin Iversen

PROSA. I den här veckans upplaga av Littestraden har vi nöjet att presentera en novell av Kevin Iversen.

Kevin Iversen är författare och i grunden manusförfattare. Han har mestadels skrivit noveller men också barnböcker. Den mest uppmärksammade barnboken – Utmaningen – handlar om mobbning i skolmiljö och sändes på P1 Kultur Reportage och på P4 Stockholm.

Novellen Wienerbröden, som vi nu är glada över att få presentera, handlar också om mobbning, men i arbetslivet. Iversen tror att det som utspelar sig i novellen var vanligare förr men att det idag säkert finns andra sätt att mobba på som kan vara ännu brutalare.

 CAROLINA THELIN

Wienerbröden

”Adam, du har ju inte städat inne i sågverket. Hämta sopborsten och gör det genast”, sa Gunnar, som precis kommit tillbaka till fikarummet. Han flinade gott när han såg bort mot flertalet av sina arbetskamrater, som satt vid borden och skrattade. Adam reste sig omedelbart upp för att gå ut till rummet med de stora kapsågarna. Gunnar hade just varit där inne och hämtat plånboken för att kunna delta i kortspelet som alltid brukade avsluta kafferasten.

Adam gick bort till städskrubben för att hämta borste och skyffel, allt medan arbetskamraterna fortsatte att skratta. ”Det är allt tur vi har dig Adam. Hur skulle det annars se ut här på fabriken”, skrockade Sven, basen för målarverkstan, medan han kliade sig i nacken. Adam blev inte arg. Efter tre månaders anställning i traktens största industri, TIBA SNICKERI & INDUSTRI, var han numera van vid att de skojade med honom. Vilket alla gjorde. Både chefer och arbetare hade honom som hackkyckling och mobbningsbjekt. Det kunde ha berott på att han av många ansågs enfaldig, och delvis för att han fått sitt arbete genom arbetsförmedlingen – det var också de som betalade det mesta av hans lön. Men sanningen var nog närmast att folk i alla tider sökt någon som de kunde göra sig roliga åt – oftast på dennes bekostnad. Vad det betyder för den drabbade brydde de sig oftast inte om! Adams största fel var att han aldrig kastade skit tillbaka, utan snällt och beskedligt svalde alla glåpord. Ibland gällde det även handgripliga lustifikationer. 

Den här dagen startade på samma sätt som alla andra dagar. Klockan sju började Adam blanda till färg åt målarna inne på måleriet. Han hade alltid haft lätt för att lära och lärde sig därför snabbt de olika blandningarna på färgerna som användes. Därefter staplade han tillsågade bräder inne på snickeriet. Han la dem på en pall i fina och jämna högar, så att de sedan kunde köras in till sammansättningshallen för att monteras, limmas och sedermera slipas och målas och bli dörrar och luckor i någons kök.

Att blanda färg gjorde honom ofta yr och att stapla bräder var ett tungt jobb, som det egentligen krävdes två personer till, men Adam klagade aldrig. Han var rädd för att de då skulle reta honom ännu mer, eller inte låta honom vara med och spela kort på rasterna – vilket han verkligen gillade, trots att han alltid förlorade. ”Det dröjer ett tag innan man lärt sig spelet, men sedan kan man vara med och vinna de stora slantarna”, var ord han ofta fick höra av de andra. Detta medan de spelade av honom pengarna hans mor stoppat ned i hans portmonnä. Att de sedan skrattade verkade inte göra honom misstänksam på att de i realiteten duperade honom. Inte ens när de ändrade reglerna och sa att nu gällde det att ha så låga kort som möjligt – när han satt med de högsta. Så lättlurad var stackars Adam.

Därför klagade han inte när arbetskamraterna bad honom plocka i ordning efter dem. Som att sopa upp spån och flis från golvet inne i snickeriet, eller rengöra och torka bort färg i måleriet. Detta medan de själva gick för att ta rast inne i det trånga lunchrummet – längst in i byggnaden, bredvid måleriet. Och det var varje rast han fick göra det, trots att det inte dröjde länge förrän det blev smutsigt på nytt, när verksamheten väl var igång igen.

Nu var Adam klar och kom in genom dörren till lunchrummet. Han rätade på ryggen och såg bort mot ett bord, där några av hans arbetskamrater satt och höll i sina kort och ibland, med ett belåtet leende, slängde ner det så det smällde mot bordsskivan. Bertil, som precis blivit av med ett kort, tittade upp och sa: ”Det var duktigt gjort Adam. Snart blir det också löneförhöjning skall du se, men tills dess får du nöja dig med en pris snus…”. De andra skrattade, medan Adam gick bort till skrubben och satte in borsten och skyffeln. De visste mycket väl att han inte snusade. Enda gången han blivit lurad att göra det hade han blivit så sjuk att han nödsakats gå hem och lägga sig, resten av den dagen.

När Adam satte sig vid bordet och försiktigt frågade om han fick vara med, reste sig först Bertil och sedan även de andra och började lämna rummet. ”Kort dag idag Adam, sa Sixten, som jobbade inne på snickeriet. Han fortsatte: ”Fotbollslandskamp på teve, Sverige mot Danmark, så alla får gå hem en timme tidigare. Därför kortar vi också rasten. Men du kan väl ta och städa upp och diska här inne, innan du kommer ut till mig på snickeriet”.

Sixten jobbade med att limma dörrar och han var aldrig sen att utnyttja Adam, för att få hjälp med sitt eget arbete. Adam lämnades snart ensam kvar, med en hög odiskade koppar i handfatet och kaksmulor och utspillt kaffe på borden. Ingen tycktes bry sig om vad Adam tyckte. Han var inte ens säker på om han skulle få en kortare arbetsdag, för att få gå hem och se på fotbollen på teven. Vilket han i sig ändå inte skulle ha gjort.

Livet är bra orättvist, tänkte Adam, när han på kvällen låg på rygg i sin säng. Han sneglade på sin gamla väckarklocka som stod på skrivbordet bredvid sängen och följde sekundvisaren på sin väg runt urtavlan. Han såg den gå runt den svarta urtavlan, som var full av gnistrande, vita stjärnor. Sekundvisaren hade längst ut i spetsen en rymdfarkost som gick runt, runt och aldrig tycktes ha ett mål, eller slut på sin resa. 

Klockan hade han fått av sin far – bara någon vecka innan det där hemska hade hänt. Han och hans mamma hade kommit rusandes nerför trappan i deras förra lägenhet efter att han upprepade gånger ropat på dem. Där fann de honom sittandes framför köksbordet med ett beslutsamt ansiktsuttryck. Det enda han sagt till dem – innan modern tog Adam i armen och sprang mot ytterdörren – var: ”Ta väl vara på varandra och försvinn nu snabbt innan stubinen brunnit ner!”. De hann nätt och jämnt nerför trapporna från tredje våningen och ut innan det small. Detonationen var inte kraftig. Hans pappa visste vad han gjorde. Men ryktet gick att brandmännen och poliserna hade fått borsta bort resterna av fadern från väggar och tak, efter att dynamitgubbarna – som var virade runt hans mage – exploderat.

Det var över åtta år sedan, men Adam mindes sin pappa som igår. För trots att han sällan varit hemma hade han när de väl sågs alltid haft tid att leka och lära ut saker till sin ende son. Adam reste sig upp och gick bort till bokhyllan, där han ställt boken om sprängmedel han fått av sin far. Han tog även fram en gammal skokartong ur nedersta hyllan. Sedan satte han sig vid skrivbordet, böjde sig över innehållet i kartongen och började färdigställa sitt hemmabygge.

”Vad står du här för pojk! Har du inte gett dig iväg för att köpa kaffebröden än”, sa Gustav med barsk röst, men leendes. Adam stod kvar framför honom medan de andra i lunchrummet uppmärksamt följde händelsen. ”Inga pengar”, kved Adam skamset. ”Har du inga pengar pojk”? sa Gustav vars leende snabbt stelnade. Adam böjde slokörat ned huvudet och skrapade ängsligt med foten mot golvet. ”Hur skall du då kunna bjuda oss på wienerbröd och hur skall det då bli med kortspelet för din del”? Hördes Bertils röst, från ett bord längst bort intill väggen. “Ja, det blir inget kortspel utan pengar”, muttrade Ragnar, som var målare på måleriet. ”Och wienerbröden, som vi brukar ha varje dag. Ja vi får väl skramla ihop till fikabrödet själva då”, fortsatte han buttert.

”Ryck upp dig Ragnar. Vi vann ju i går” sa Klas, också från måleriet, och syftade på fotbollsmatchen de sett på teven föregående kväll. ”Ja wienerbröd skall vi ha”, ekade Gustavs röst. Han tittade strängt på Adam och fortsatte: ”Du får väl gå runt med kepsen pojk och samla ihop till våra wienerbröd. Men skynda dig på, medan vi fortfarande har någon rast kvar”. Efter en stund hade Adam samlat ihop så pass mycket pengar att han kunde gå i väg för att köpa wienerbröd till de som ville ha. Det var inte alla, vilket det brukade vara när han betalade.

När Adam för tre månader sedan började jobba där hade han tagit med bullar som hans mor bakat. Han märkte snart att de uppträdde vänligare mot honom de dagar han gjorde så. Det hade slutat med att han numera – varje dag efter lunchen – tog en sväng till konditoriet och inhandlade kaffebröd till alla sina arbetskamrater. Det hade nästan blivit ett krav, som de dock aldrig visade någon tacksamhet för.

Adam hade motvilligt samlat in pengarna till wienerbröden. Han kände sig även nedtyngd över att behöva lämna lokalen. Det var ju inte så här han hade tänkt sig det hela. Men när han tänkte på de skrattande arbetskamraterna han nyss lämnat, så kändes det han planerat inte längre så betungande. Speciellt inte vid tanken på det Ragnar sagt: ”Dra nu inte benen efter dig Adam. Sengångare kan du va på fritiden, hö, hö, hö…”

Han begrundade sin plan ytterligare en gång, medan han tog genvägen till konditoriet genom skogsdungen, drygt tvåhundra meter från industrilokalen. När Adam steg in i konditoriet möttes han av konditorns glada röst. ”Jaså, du kommer äntligen Adam! Jag började bli orolig att vi skulle stå här med wienerbröden kvar, som vi gör extra för din skull”. Några minuter senare tog Adam emot påsen med det begärda antalet wienerbröd. Han betalade, bockade och gick. Men han hade inte bråttom tillbaka. Tvärtom sträckte han på sig och gäspade stort, medan han njöt av solstrålarna från den molnfria himlen.

Med en känsla av nyvunnen frihet stannade han upp och lyssnade andäktigt på fåglarna som sjöng från träden som kantade hans påhittade stig genom skogsdungen. Stigen var hans hemliga genväg, mellan fabriken och konditoriet. När Adam kommit halvvägs klättrade han upp och satte sig på en stor sten och kisade ner mot fabrikens bruna fasadbyggnad. Med ens spärrade han upp ögonen. Taket, i den del av byggnaden där lunchrummet låg, vägg i vägg med måleriet, lyftes snabbt uppåt. Bräder, takpapp och inredning flög högt upp mot himlen. Någon tiondels sekund senare hörde han även smällen från den kraftiga detonationen.

Adam tog fram ett wienerbröd ur påsen och betraktade med ett belåtet leende dess gula vaniljkräm. Han tyckte om wienerbröd. Men så stördes han av röster efter vägen, knappt tio meter från hans påhittade stig. En grupp på fem, sex personer med konditorn i spetsen kom skyndsamt springandes från konditoriets håll, ner mot fabriken. Rösterna lät upprörda. ”Det lät som det kom från Tiba-fabriken”, sa en mansröst. ”Det gjorde det också, och se, det ryker rejält från taket”, svarade konditorn och fortsatte: ”Det är det jag alltid sagt, dom har på tok för mycket brandfarliga kemikalier där nere”.

Adam såg gruppen raskt försvinna ned mot fabriksbyggnaden, där tjock, svart rök nu vällde ut från hålet i taket. Strax därefter sköt gula och röda lågor högt upp mot skyn. Allt var ett brinnande inferno. Men Adam brydde sig inte. I stället satt han lugnt kvar på stenen och koncentrerade sig på att få in det fjärde wienerbrödet i munnen. Gud så gott, tänkte han. Och vilken tur att han inte behövde dela dem med de andra nere i fabriken.

Hans arbetskamrater tyckte att han var en idiot, men han tyckte att de var dummare – för ingen skulle ha lyckats göra det han just gjort. Och tänk vad stolt hans far skulle känt sig nu, om han sett resultatet med dynamiten som han tidigare kväll hade kopplat ihop med väckarklockan. Fast det var synd om klockan, med sekundvisaren som såg ut som en rymdraket och som snurrade runt över de ditmålade stjärnorna. Fast lite får man offra för den goda sakens skull, som hans far brukade säga. Allt hade legat prydligt paketerat i väskan han hade matlådan i och som han lämnat kvar under en stol i köket.

Fadern hade varit en skicklig dynamitard, kanske den skickligaste, men som åkt dit till slut. Han skämdes så fruktansvärt över detta att han beslutade sig för att spränga sig själv till döds hemma i köket, alltmedan hans fru och son stod ute på gården och förfasades. Adam tänkte göra detsamma, spränga sig själv i luften tillsammans med sina arbetskamrater nere i fabrikens lunchrum. Men han hade ju tvingats därifrån för att köpa wienerbröd. Tänk vilket ödets ironi, mobbarna hade räddat hans liv genom att tvinga iväg honom. Han som var den som ville dö!

Och nu, medan det sjunde wienerbrödet åkte in i munnen, var han tacksam över att han blivit tvungen att lämna fabriken. Tänk ändå vad livet är märkligt, här kunde han sitta och njuta av sina kamraters wienerbröd, köpta för deras pengar, medan solen sken från en klarblå himmel och fåglarna kvittrade från skogens träd. Han bestämde sig för att stanna ytterligare en stund – tills wienerbröden tog slut – innan han gick ner och frågade någon om vad som hänt, på sitt vanliga och naturliga, och som många uppfattade det, stupida sätt.