Littestraden: Novell av Jörgen Hassler

PROSA. Inför helgen presenterar vi, i ”Littestraden”, en novell av Jörgen Hassler. Handlingen tilldrar sig i Gaza hundra år framåt i tiden.

Jörgen Hassler är reportern som slutade skriva därför att han inte längre tyckte att han hade någonting att berätta. Han utbildade sig inom vården och har arbetat på sjukhus och inom psykiatrin. Efter ungefär tio år upptäckte Hassler att skrivandet hade kommit tillbaka och har sedan dess skrivit ett antal böcker som den prosapoetiska och egenupplevda kortromanen En konstig liten bok om Covid-19 (2022), framtidsromanen Förhörsrummet (2023), diktsamlingen O’Slängt (2023) och framtidsromanen Tjänstemannen (2024).

Det Hassler numera skriver är, enligt honom, motsatsen till journalistiken: ”berättelserna är påhittade in i minsta detalj, men syftet är inte att förleda, utan att försöka berätta historier som är sannare än sanningen”. Hans stil är inspirerad av de stora ryska berättarna och den centraleuropeiska prosa som skrevs för ungefär 100 år sedan. Vissa har dragit paralleller till Kafka och Proust. Sedan i våras samarbetar Hassler med Ship to Gaza – han säljer sina böcker på olika marknader och en del av intäkterna skänks till det solidaritetsarbetet som organisationen utför.

Novellen, som vi nu har glädjen över att få presentera, började som klimatfiktion, löst byggd på sådant som hände under kolonialismen. Men under arbetets gång insåg Hassler att det fanns en tydlig koppling till det som händer just nu i Palestina. Han anpassade därför några detaljer för att det skulle bli tydligare. Historien utspelar sig om precis hundra år, under de stora torkornas epok.

CAROLINA THELIN

Törst:

Gaza-reservatet anno domini 2124

I samma sekund som han hör dörren falla igen bakom sin rygg lyfter han händerna för att ta av ögonbindeln. Precis som han blivit tillsagd. Men i stället för att dra av den stannar han upp, låter fingertopparna vila mot det sträva tyget, står blick stilla, lyssnar till ljud – hör inga – sniffar efter dofter – känner inga – försöker med hjälp av varje känselkropp i hudkostymen få kontakt med rummet som de har lett honom in i – känner inget annat än att luften är lite kylig. Kylig!

Så drar han av ögonbindeln. Han måste blinka ett par gånger mot ljuset, men att vänja sig vid att åter vara seende tar inte lång tid; han har inte varit helt blindad särskilt länge och rummet är mycket skonsamt upplyst.

En sak missade han när han lät sinnena söka av omgivningen: golvet. Där ligger ju huden ju faktiskt dikt an. Det känns slätt och inte bara kyligt utan nästan kallt. Kallt!

Nu ser han att det är belagt med stenplattor. Sten som är svart, eller i alla fall mörk, nött efter att ha burit oräkneliga steg, blanksliten så till den grad att de fåtaliga ljuskällor som sitter längs väggarna på vissa ställen speglas i den. De glittrar, trots att de är avskärmade. Månne är golvet kanske lite fuktigt? Fuktigt!

Väggarnas färg skiftar i en sandfärgad skala. Troligen är de belagda med sandsten; rummet kan till och med vara uthugget direkt ur klippan, eftersom sandfärgad vägg övergår i sandfärgat tak utan synlig skarv.

Utrymmet är större än han väntade sig. Och mindre. Han kan inte låta bli att le när han inser att det troligen är oundvikligt att man känner precis så när man möter oändligheten.

Men leendet slocknar snabbt. Rummet är speciellt, ingen tvekan om den saken, men det är inte rummet som han är här för. Det är för det andra, det som han fortfarande inte törs titta på.

Han sluter ögonen och backar långsamt så långt att han till slut står med ryggen tryckt mot den dörr som han nyss leddes in genom. Också den känns kall mot skulderbladen. Den måste vara av stål eller sten; mycket tung – här kommer ingen in! Eller ut.

När han har skaffat sig så mycket utrymme som är fysiskt möjligt så öppnar han åter ögonen. Först kisar han: han låter rummet vara ett töcken av svart och sand, punkterat av ljus och interpunkterat av objekten som finns i det. Sedan låter han blicken bli vidöppen, klar – han riktar den rakt fram och snett ner. Fokuserar inte på någonting särskilt men tar in allt.

Tre små piedestaler tar form framför hans ögon – vita, är de huggna i marmor? De är lika breda men olika höga: på den högsta står en remmare, på den mellersta ett krus och på den lägsta ett handfat. Remmaren är grön, kruset blått och handfatet blänkande vitt.

Till höger om piedestalerna, inne i hörnet… Nej! Bort det! Inte dit; ännu är det inte tid.

Till vänster någonting som han först inte förstår vad det är. Ändå, eller kanske just därför, är det det objektet som starkast fångar hans uppmärksamhet. Han höjer blicken. Fokuserar. Också detta är någon form av handfat, också detta står något som ser ut som en piedestal, men bakom och ovanför ser han någonting som är gulaktigt och liksom… runt.

Han går fram; kan inte motstå. Det runda kommer ur ett hål i piedestalen – att kalla den nedre delen av anordningen så är förresten en överdrift; handfatet är bara fastsatt på någon slags ställning, om än den har täckta sidor. Månne skulle man kunna kalla den för ett fundament?

I höjd med handfatskanten har det runda en förtjockning. På förtjockningen sitter en ratt.  Det är en kran! På ett rör! Hjärtat slår volter, han har hört talas om att den här sortens anordningar en gång funnits – en gång i tiden ska de till och med ha varit vanliga – men självklart har han aldrig tidigare sett någon.

Och han har hört rykten. Viskade. Om att de fortfarande finns. Där innanför. Hos de andra. Fast det tror han inte på, folk snackar så mycket, helst om sånt som omöjligen kan vara sant. Men här finns den alltså. I verkligheten!

Kranen är, precis som röret, av gulmetall. Den är repig. Sliten. Det ser lite slarvigt ut, särskilt i kontrast till den blänkande perfektionen i resten av rummet. Samtidigt är det respektingivande. Och liksom… tryggt.

Han sträcker ut en darrande hand mot kranen, fingrarna griper om rundeln med de fyra utskotten, den är inte kall, som han har väntat sig, utan snarare sval; troligen håller den samma temperatur som omgivningen.

Innan han vrider på ratten tar han ett djupt andetag. Fokuserar. Släpper ut luften. Törs inte. Tänk om det bara är en attrapp! Eller ett utställningsföremål. Ögongodis, intet mer. Kranens repighet talar visserligen mot att det skulle vara en attrapp, liksom det faktum att gulmetallen i röret på många ställen är tydligt ärgad. Å andra sidan talar både ärg och repor för ålder, alltså för att det är ett utställningsföremål.

Funktion eller museum? Han spänner varje muskel i kroppen, skrynklar ihop ansiktet, kämpar ner det inre motståndet, vrider. Något som liknar en hostning hörs från rörets mynning, följt av ett svagt surrande från fundamentets bas. Förskräckt rycker han undan handen. Ett par sekunder senare kommer det vätska ur rörets mynning. En tunn, vacklande stråle som efter några ögonblick förvandlas till ett fortfarande sirligt men helt stabilt flöde. Vätskan rinner ner i handfatet där den samlas upp och försvinner ner i ett hål.

Nu är han inte förskräckt utan förhäxad. Han stirrar på strålen. Vågar knappt andas. Är det äkta? Sakta lyfter han handen igen, sträcker den långsamt i riktning mot det rinnande. Men han kommer inte långt: när fingrarna passerar handfatskanten ljuder en skarp ton från fundamentet samtidigt som ett rött ljus börjar blinka kring dess bas.

Han rycker åt sig handen och backar ofrivilligt flera steg, men så fort fingrarna åter befinner sig utanför kanten så tystnar tonen. Ett ögonblick senare slocknar det blinkande ljuset.

Hans kontrollerar ängsligt strålen. Den är fortfarande där, den är lika stabil som tidigare, lika vacker att se på. I hans inre väcks förundran. Och tacksamhet, över att få vara med om någonting sådant här, att han med sina egna ögon får se att något som han halvt om halvt trott var hämtat ur en saga; se att det har funnits, att det nästan finns! Objektet är helt uppenbart ett utställningsföremål – se men inte röra. Men vilken syn! Han ställer sig bredbent och lägger händerna på ryggen. Insuper. Uppfylls.

När han har sett sig mätt flyttar han sin uppmärksamhet till de tre piedestalerna. Nu är det deras tur. Att välja vilken han ska gå fram till är inte svårt – remmaren är troligen tom, ett handfat har han precis upplevt – alltså mitten: kruset. Den är gigantisk, rymmer minst fyra liter. Han ställer sig på tå för att kunna kika ner i öppningen, men när han gjort det ser han ingen öppning, bara sina egna ögon speglade i en vattenyta. Kruset är bräddfyllt! Han sträcker ut handen och smeker dess glatta glaserade yta. Den är iskall, han kan känna att den till och med i det här rummets svala luft har blivit lite, lite fuktig av kondens.

Drick! Vrålar hans sinne girigt, men han stillar det – om han försöker hälla över vatten från det bräddfyllda kruset till remmaren så kommer ofrånkomligen det mesta att hamna på golvet. I värsta fall slinter han, slår sönder remmaren och blir på så sätt berövad en central del av upplevelsen.

I stället går han upp på tå igen, för näsan till krusets öppning och drar långsamt in luft. Det luktar inte. Allting luktar: smuts luktar, torka luktar, svält luktar, sjukdom luktar, hjälplöshet luktar, desperation luktar, värmebölja efter värmebölja efter värmebölja luktar. Men inte detta, för detta är vatten – och vattnet är rent!

Han vill uppfyllas av olukten, griper om det kalla kruset med båda händerna, drar ivrigt i sig djupa drag av ingenting alls – som en blåsbälg, fast omvänt – gör så tills rummet kantar, taket böljar, golvet häver sig och han måste släppa greppet för att inte välta hela härligheten.

När yrseln har lagt sig inser han att det trots upprepningen är handfatet som står på tur. Han tar tag i kruset en gång till, men den här gången greppar båda hans händer dess bastanta handtag.  Sedan bär han det, andäktigt, utan att spilla en enda droppe, bort till den lägsta piedestalen. Där lutar han det långsamt och försiktigt, ser hur vatten rinner ur dess hals, träffar handfatets prickfria glasyr och långsamt fyller det.  Tilldelningen som han har fått är så riklig att han låter vattnet rinna länge, ända tills handfatet är nästan halvfullt. Då lutar han upp kruset och ställer det tillbaka till sin piedestal. Sen går han tillbaka till handfatet. Ser på det. Med vördnad. Att någonting som är genomskinligt ändå kan vara så vackert!

Att det är handfatets tur betyder att det också är hudens tur. Han rullar upp ärmarna på den dräkt av ljust beigt tyg som han har blivit iklädd, sträcker fram sina båda händer men precis innan han ska bryta ytan så stannar han upp med handflatorna vända nedåt. Det är som om han kan känna kylan stråla ut från vattenytan; som om han kan suga i sig dess klarhet genom huden och låta den flöda ut i hela kroppen.

Så bryter han ytspänningen. Sänker långsamt händerna ända tills han känner porslinet. Han får ingen direkt känsla av själva vattnet, men kylan är en fantastisk, på gränsen till smärtsam, njutning. Han håller still, blodet tappar värme, ådrorna dra ihop sig och just innan musklerna ska till att krampa vänder han handflatorna uppåt, kupar händerna, lutar huvudet framåt, blöter ansiktet.

Aaaah! Det är precis som han drömt att det skulle vara! Han sluter ögonen, rätar på nacken och står stolt medan han låter vatten rinna längs med ansiktets konturer, droppa från haka och nästipp, sippra ner längs halsen och väta dräktens framsida. Så böjer han sig fram igen, blöter ansiktet gång på gång, expanderar: blöter hjässa, blöter tinningarna, blöter bakhuvud och nacke. Sedan åter: räta på nacken, räta på ryggen, stå stolt!

Han behåller samma ställning ända tills ansiktet är nära nog torrt. Nu rinner det så mycket vatten ner längs kroppens konturer att tyget i hans dräkt fläckvis blir genomblött. Han upplever något som han inte känner igen. Efter en stund huttrar han till och förstår att han fryser. Det skulle väl inte vara helt sant att säga att han aldrig har varit med om det förut, en kort stund någongång, kanske när kvällen blivit sen och vinden viner, men så här, mitt på dagen, i ett rum med tjocka väggar – otroligt!

Från lukt till känsel till smak. Han blir ivrig igen, går bort och hämtar remmaren, funderar kort på vad som är tillbörligt – tar man remmaren till kruset eller tar man kruset till remmaren? – bestämmer sig för att det inte är så mycket att fundera över, eftersom det ena är praktiskt omöjligt: om man ska hålla remmaren med den ena handen och luta kruset med den andra måste man ha ett underlag till stöd – och den piedestal som remmaren står på är alldeles för hög för att den skulle gå att använda.

Så han lutar åter kruset, och ser åter vatten falla. Denna gång en kort stund, bara lång nog för att fylla en grund kupa. När glaset är fyllt står han ett ögonblick villrådig igen. Finns det något sätt att dricka på som ens kommer i närheten av att motsvara stundens storhet? Han kommer inte på något, så till slut höjer han glaset, skålar med allt och alla, skålar för allt och ingenting – särskilt för ingenting – och för det till munnen.

 Aaaah! Dubbelt aaaah! Han börjar med en försiktig sipp, men sen tar girigheten över och han tömmer glaset i tre djupa klunkar. Denna klarhet, denna renhet, denna absoluta frånvaro av smak! Allting smakar: orenat vatten, förorenat vatten, renat vatten, vätskeersättning – om man mot förmodan skulle lyckas komma över någon sådan. Till och med törst smakar. Särskilt törst smakar, i alla fall om man har varit törstig tillräckligt länge. Det är den vidrigaste smak som man kan tänka sig.

Bara absolut rent vatten, som aldrig varit någonting annat än just vatten, saknar smak. Frånvaron är underbar. Han fyller glaset en gång till, skålar med den suddiga och förvrängda bild av sig själv som han kan se speglad krusets glansiga emalj. Sen dricker han, i grunda klunkar, med långa mellanrum.

Kruset innehåller fortfarande minst en liter, men två glas får vara nog. Han ställer tillbaka remmaren på sin piedestal. Nu är det alltså ofrånkomligen tid för det högra hörnet. Om inte… Han vänder åt vänster istället, häftigt, går fram till kranen med snabba steg. Strålen rinner allt jämt, han tittar ner i handfatets botten. Den landar på en liten skålformad kulle i det som han nu förstår måste vara en botten av plåt. Vattnet studsar på upphöjningen; delas i droppar som träffar handfatets sidor.  Ett ihållande men svagt muller uppstår där strålen träffar förhöjningen, dunsar hörs från dussintals droppar som i ojämn takt slår mot handfatets kanter.

Ljud! Han håller andan. Lyssnar intensivt. Det låter… Ja det gör det! Det låter som regn, regn mot plåttak. Den sortens ljud är ovanligt, betydligt vanligare är ljudet av knäppande plåttak under stekande sol, men han har hört det förr. Mer än en gång.

Det är ljudet av trygghet, av lycka. Än en gång blundar han, låter sig svepas med av en flodvåg av minnen som är så avlägsna att de inte kommer till honom som bilder utan som just ljud. Och som känslor. Till och med som dofter, han inser att han har haft fel om vattens lukt, eller… kanske att vatten inte luktar men regn gör det, i allra högsta grad – det doftar rening, doftar liv.  Han känner hur han svajar, blir plötsligt medveten om att han låtit sig svepas iväg så långt bort att han kommit nära den grotta som bebos av guden Hýpnos.

För att inte somna spärrar han upp ögonen. I samma stund vet han att det är över. Att han är redo. Men han ser fortfarande inte bort mot det högra hörnet, i stället vänder han helt om och går tillbaka till dörren. Där drar han i klockkläppen tre gånger, precis som han har blivit instruerad. När klockan klämtat tre gånger vänder han helt en gång till, går tre steg in i rummet och stannar med ryggen vänd mot rummets öppning.

Han får vänta en bra stund innan han hör en nyckel vridas om och det svaga gnisslet från gångjärnen när dörren glider upp. Sen hör han ett diskret och lite oordnat ljud – troligen steg–  innan dörren åter faller igen.  Därefter passeras han av två personer, en på var sida om sig. När de kommit någon meter längre in i rummet vänder de sig mot honom och bugar.

Han bugar tillbaka. Deras miner är som väntat neutrala, men dräkterna förvånar honom: de är inte klädda i hjälparnas lila, övervakarnas gröna eller ombudens grå. De är klädda i vitt, med svarta stövlar, blåvita bälten och har korta blåvita halsdukar lagda över sina axlar. Tempeltjänare! Det var visserligen så det var sagt, men att de sa att det skulle bli så innebar inte automatiskt att det var så det också skulle bli. Mer sannolikt motsatsen.

Tjänarna vänder som på kommando och går bort till det högra hörnet. Han följer efter, håller avståndet. När de har kommit fram till brunnen stannar de, en på var sida om den. Han stannar när de stannar; står en bit bort, men mitt för.

Den är vidare än han hade väntat sig. Och kanten är lägre, helheten påminner mer om ett kar än om de bilder han sett av den gamla tidens brunnar. Tjänarna tar tag i brunnslocket, lyfter det, för det bakåt och lutar det mot rummets bortre vägg. Det ser ut att vara tungt.

Han går det sista steget fram till kanten. Den når honom bara till knäna. Han blickar ner i brunnen, ser sandfärgat övergå i brunaktigt som bryts av spegelblank genomskinlig svärta. Hans ögon försöker penetrera svärtan. Det är svårt att veta om de lyckas för han har inga hållpunkter, ser inget slut, men efter ett tag tycker han att han får… något slags svar. Han stirrar ner i avgrunden och avgrunden stirrar tillbaka. Ser tillbaka. Tittar tillbaka. Vänligt. Välkomnande.

Nu vet han allt som han behöver veta och lite till, så han tar ett steg upp på kanten och sedan utan att tveka nästa steg rakt ut i luften framför sig. Han faller, bryter ytan med ett plask som han inte hör, sjunker, bubblor passerar förbi hans öppna ögon. Ljudet av bubblorna avlöses av ett avlägset dovt buller. Sen blir det tyst. Och mörkt. Tempeltjänarna har lagt på locket.

Känslan av att sjunka försvinner. Det är helt mörkt, han vet inte vad som är upp, inte vad som är ner, inte vad som är hit eller dit. Han svävar. När han inte kan hålla emot längre blåser han ut luften ur lungorna. Inandningsreflexen fyller mun, svalg, luftstrupe och en stor del av lungorna med vatten. Det föder en hostning, men bara en – sen finns inte mer luft kvar att trycka ut.

Paniken river hans sinne och kropp, men bara helt kort. Sen ersätts den av tystnad, av kyla, av frid.

Den sista upplevelse som han har innan han passerar gränsen är att han slukas hel och hållen av ett minne. Han minns ett regn. Och en vattensamling. Han minns hur värmen återkom; hur de badade i den där vattensamlingen för att svalka sig.

Det är länge sedan, han kan inte ha varit mer än ett barn. Vattensamlingen krympte, först dag för dag, sedan timme för timme. Den blev mer och mer till en pöl. En efter en av de som brukade svalka sig där lämnade den. Till slut var bara han kvar. Och pölen. Som inte var en pöl längre, bara var ett nätverk av dyiga fläckar. Där rullade han sig, för att utvinna den lilla svalka som fortfarande gick, trots att solen värmde hans nästan nakna kropp mångdubbelt från andra hållet.

De andra skrattade åt honom. Kallade honom grisen, kallade honom värre saker, men han slutade inte. Dag efter dag gick han runt med kroppen täckt med torkad lera och håret i tovor. Tills han insåg att det som täckte hans kropp inte var någonting annat än damm. Alltså smuts. Som han blev tvungen att torrborsta bort, eftersom det var långt kvar till nästa tilldelning av tvättvatten.

Han borstade och borstade, tills huden blev röd. Till slut tog de ifrån honom borsten; små sår hade börjat synas i skinnet och om de skulle bli infekterade så fanns det inget rent vatten att tvätta med.

Den sista tanke han tänker innan han lämnar det mörker som han omges av för att upptas i det stora eviga är att han trots allt sitt borstande aldrig någonsin mer hade känt sig riktigt ren. Inte förrän nu.

***

De väntar hela den utmätta tiden. Egentligen är det onödigt – visserligen cirkulerar historier om skrik och plaskande, till och med om dunkar i locket underifrån, men det är bara den sorts snack som oundvikligen uppstår när det enda som kan mäta sig med vaktpassens enformighet är deras längd. Hur skulle en reservatsvarelse kunna ha lärt sig att hålla sig flytande i vatten? Intensivkurs i torrsim?

Det som vakterna faktiskt kunde mötas av var knäfall, bönande, utfall, flyktförsök – ibland så fort dörren öppnades, ibland inte förrän lockets dragits av och reservatsvarelsens blick mötte det svarta vattnet – men också det var mycket ovanligt, kanske var också den sortens berättelser bara en del av tempelvaktskråets mytologi.

I enlighet med protokollet drar de av locket och kontrollerar brunnen för att säkerställa att önskat resultat uppnåtts. Inte heller det kan sägas vara nödvändigt: Där syns inga tecken på rörelse, bara en antydd skiftning av ljus en bra bit ner under den blanka mörka ytan.

Den yngre vakten fortsätter det samtal som avbröts av klockans klämtande.

”…men jag förstår liksom inte varför. Det är ett sånt otroligt slöseri! Och dom ska ju ändå bort. Ingen får se dom mer. Vi skulle kunna använda betydligt mindre omständliga och betydligt mer humana metoder. Dom enda som skulle märka någon skillnad skulle vara några enstaka reservatsvarelser. Som i alla fall inte har tillräckliga mentala resurser för att begripa vad det är som händer. Och skulle dom mot förmodan begripa så skulle ju allt i alla fall vara över på någon sekund.”

Hans röst är gäll. Den skär i den äldre vaktens öron. Det som kanske en gång varit en diskussion var inte längre det, det var en monolog. ‘Äldre leder yngre’. Bra tanke, men den här karln var ju omöjlig. Det spelade ingen roll hur många gånger man förklarade, eller försökte skapa förståelse, eller – mot bättre vetande och i strid med Det Didaktiska Förhållningssättet – till och med indirekt försökte vädja till någon slags medmänsklighet.

Den äldre mannen suckar. ”Det är inget slöseri, allting återvinns. Gå och hämta hakarna och slyngan.”

Den yngre ignorerar det sista, svarar i stället på det första.

”Till bevattning. Jag vet. Men varje gång dränerar vi en brunn. En hel jävla brunn! Var! Enda! Gång! För att vattnet inte ska vara förorenat när det är nästa reservatsvarelses tur. Alltså, dom dricker vårt vatten, äter vår mat – det är vi som bestämmer. Och allt som innebär mer arbete för oss är slöseri. Svårare än så är det inte!”

”Reservatsvarelserna utför viktiga uppgifter. När dom inte är till nytta längre ser vi till att dom får ett värdigt avslut. Dom som ges valet att komma hit har gjort oss tjänster av största – största! – värde. Hakar!”

Det sista var betydligt mer av en order än en uppmaning, men den yngre hörsammar den ändå inte. Trots att han inte alls är okunnig om vad det är för uppgift han är satt att sköta nu. Kanske skulle den äldre till sist ändå bli tvungen att rapportera sin adept till kapitlet, även om den yngres tillkortakommanden troligen inte skulle anses vara ett misslyckande för någon annan än hans mentor.

”Och dom där sagorna som vi berättar. Va!? Om ‘vattnets kraft’ och ‘vattnets renhet’. Det är så barnsligt. Förnedrande. ‘Vatten är heligt’. Heligt! Hur jävla korkad kan man bli, vem fan tror på nåt sånt!?”

”Hakar! Nu!”

Den äldre vakten ryter så att den yngre rycker till och kommer på att han har en uppgift att fylla, samtidigt som han inser att han kanske har gått lite väl långt. Han vänder sig mot sin kollega för att säga något överslätande, men när han får se hans ansikte ryggar han. Kollegans anletsdrag är ordnade på ett sätt som de uteslutande kan ordnas i ett ansikte tillhörande en äldre man som just har fått höra det dummaste som någon har sagt i hela hans långa liv.