PROSA. Inför helgen publicerar vi en novell av Jannike Lundgren. Den har titeln ”Little Baby Starfish”.
Jannike Lundgren är född och uppvuxen i Skellefteå. Efter att ha bott på Irland, i Härjedalen och i Norrbotten har hon sedan några år landat i Västerbotten igen. Lundgren är utbildad bibliotekarie men jobbar numera deltid som biträdande redaktör vid sidan av skrivandet. Hon romandebuterade 2016 med Nu ser man hästen på Sonfjället och i höstas kom hennes andra bok, Till minnet av Lajka på Black Islands Books.
Nu är vi glada över att få presentera Lundgrens novell Little Baby Starfish. Så här beskriver hon själv hur novellen kom till: “Den skrevs under några mörka vinterkvällar i Härjedalen. På SVT visades en konsert med Antony and the Johnsons. Jag hade aldrig tidigare hört dem men jag berördes starkt, i synnerhet av låten ”Cripple and the starfish” med textraderna om sjöstjärnan och dess förunderliga förmågor. Detta väckte också ett minne, om hur jag som liten letade bland spännande saker utplacerade i en bokhylla hos min mormors syster som varit gift med en sjöman. Bland annat hittade jag en riktig, om än förtorkad, sjöstjärna”.
CAROLINA THELIN
Little Baby Starfish
Smärtan bränner fortfarande över kinden och örat bultar kraftigt, men han pressar tillbaka gråten ner i halsen. Han iakttar henne vid diskbänken. Axlarna har slappnat av men hon slamrar fortfarande med porslinet och munnen är hård. Om något går sönder är det hans fel.
Han sträcker sig upp efter disktrasan och når den nästan. Häftigt vänder hon sig om. ”Vad gör du?! Försvinn, du är bara i vägen!”
Han drar sig snabbt undan och slår huvudet i pannskåpet. Tårarna väller upp och nu kan han inte hejda dem. Det bultar i det skadade örat och han vet att han gråter för högt.
Hon blundar hårt nu och stryker med fingertopparna över ögonen. Händerna darrar. Han känner igen tecknen och blir stum i hela kroppen, plötsligt rädd att han inte ska kunna hålla tätt. Benen viker sig och han sjunker ner vid hennes fötter.
”Res dig upp!” Hon tar tag i hans arm och drar honom på fötter, lyfter ut honom i hallen och föser honom framför sig, mot ytterdörren och ut i trapphuset. Gå! Gå över till Alma, jag orkar inte med dig just nu!”
Dörren slår igen, men han står kvar på alla fyra i några sekunder. Snyftningarna ekar och kalkstenen är kall och grusig under handflatorna.
Hos Alma luktar det stekt mat och instängt. Det tickar en klocka på väggen och gardinerna är fördragna. Men hon har en bokhylla full med skatter från hela världen och trots att han har sett de flesta, hittar han nu något nytt bakom skrinet med den dansande ballerinan. Det är ett litet föremål som ser ut som en sten, men den är svagt rosa och formad som en perfekt stjärna. När han tar i den är den skrovlig och väldigt lätt. Nästan som luft.
”Det är en sjöstjärna.” Alma står bakom honom och kring henne står den där lukten som är så typisk för just Alma. Tyget i hennes kläder och tvål.
”Den har blivit en korall. Det betyder att den är hård. Men en gång levde den. Den var ett djur och vet du vad den kunde göra? Den kunde läka sig själv. Om en sjöstjärna förlorar en arm så växer det ut en ny.”
Barnet vänder sig om och ser storögt på henne. Alma nickar allvarligt.”Och det är inte allt må du tro.” Hon sträcker sig fram över honom och rör vid en av stjärnans spetsar. ”Ur den gamla armen växer det dessutom ut en ny stjärna!”
Hon fortsätter att nicka eftertryckligt och ler, som om sjöstjärnans förmåga var helt och hållet hennes förtjänst. Och barnet, med ett öra som bultar, fingrar varligt på den förunderliga, skära tingesten och drar med dess sträva yta mot sin kind.
info@opulens.se
